Uneasy riders

Lite dumt att jag inte lagt upp detta tidigare, men bättre sent än aldrig antar jag. Här är den gyllene höstens soundtrack, för alla er som vet att någonting större, vackrare och mer fantastiskt ligger och väntar bakom hörnet.

Löven

Östra Norrlandsgatan, september 2007:

En man slår sig ned på trottoaren, smuttar på sin cigg och beskådar löven som trängs framför honom. Han funderar över hur det skulle kännas att vara en av dem: Ungefär som potatischips, men mycket hälsosammare, med mycket bättre tillgång till frisk luft och utan prostitutionsstämpeln. Inte alls som potatischips, alltså.

Nej, nej.

Vad har du gjort, Andrea Reuter? Det här kunde jag inte, eller ja, knappast tro. Har SVT hjärntvättat dig? Hur kan du reducera filmkrönikan från ett respektabelt kulturprogram i Kobra-anda till en ungdomsgård? Och din kollega - vad hade han för frisyr egentligen? Får man recensera film med en sådan frisyr? Tydligen, men det blir inte seriöst och det var det inte heller. Dessutom var han en tönt.

Båda programledarna gestikulerade och överartikulerade som om de talade till lobotomerade tolvåringar. Den käckhet som rådde gjorde att man vred på sig i fåtöljen. Det blev tönteri istället för nörderi (ja, det är skillnad på begreppen). De hade en tävling som löpte under programmets gång - rätt gulligt - men känslan som drabbade mig var densamma som jag skulle få om Lilla sportspegeln skulle ersätta Sportspegeln.

Nej, skippa tramset och fokusera på djupare recensioner istället. Det ska vara mer introvert, mindre publikfrieri, mer snobberi. Förra versionen var bättre, ja, tiden med Orvar & Emma likaså. Ett program med enbart Reuter hade varit att föredra; det hade blivit mer sammanhållet och mer byggt kring hennes person, som ju är ett utmärkt råmaterial. Istället fick vi en annan recensent som mest kändes ivägen, och som inkräktade på Reuters område. När man såg detta program inser man förresten fördelarna med en lagom neutral programledare och en konsekvent expertrecensent (som inte tokflörtar med kameralinsen).

Men något var väl positivt med programmet? Jo, bredden och tempot var bättre än någonsin, så tevemediet utnyttjades ju effektivt. Och de gånger Reuter säger saker som "VERRKLIGENN INT" är givetvis stora höjdpunkter. Det är i sådana stunder den nya krönikan känns genuin och visar pondus, samt hjärta.

[extra bitterhet] Det var bättre förr. [/extra bitterhet]

Igår tittade jag en stund på Agenda. Med i programmet var en tjock kvinna i övre medelåldern. Hon tyckte att teckningar av rondell-Muhammed (som gjort att en konstnär blivit mordhotad av Al-Qaida, om ni missat nyheterna) var likställt med publicering av grov barnpornografi eller offentlig likskändning. LOL. Det var det pinsammaste jag hört på ett tag. Just sådana uttalanden bevisar varför det finns så många onödiga missförstånd som resulterar i krig, fortfarande år 2007. Hon var i och för sig ingen extremist, inte vad jag vet, men under intervjun visade hon att hon uppfyllde minst två extremist-kriterium. För det första avsaknaden av humor, för det andra att vara uppe i det blå. Snälla, kom ned på jorden, kärringjävel.

- - -

Al-Qaidas antagningsprov - FACIT första 2 frågorna:

Fråga 1: Är du humorbefriad? Korrekt svar: Ja.
Fråga 2: Tolererar du ingen som helst kritik eller satir över din tro (trots att sådant är möjligt p.g.a. den där förbannade lagen om yttrandefrihet). Korrekt svar: Nej.

Fredag: Han köper mjölk

- Ingen alkohol de kommande 15 dagarna, menade bloggkillen.

Duchovnycation

Efter fem avsnitt är det bara att konstatera: Californication håller, fyller sin gubbfunktion, samtidigt som det börjat visa upp en mjukare sida, med potential till härligt glättiga nyanser a'la Nip/Tuck.

Det senaste knarket

...är förstås Facebook. I somras när jag skaffade en profil där så var jag inte ga-ga över det. Men det är jag nu. Måste medge att det är en genialisk uppfinning. Facebook är så mycket mer funktionellt än alla de gamla communitiesarna som kommit och gått; den digitala bildvärlden utnyttjas på ett bra sätt och datorns möjligheter när det kommer till olika program och beräkningar används på ett fiffigt socialt sätt. Möjligheterna till att väldigt simpelt fixa sin egen sidlayout är också goda, så man slipper plottrighet om man vill. Det går dock inte att komma ifrån att det mesta i Facebookvärlden är trams och tidsfördriv, som t.ex. Seinfeld Trivia, vilket jag är helt nere i för tillfället. Har svarat rätt på 651 frågor i dagsläget. Hmm, dags för en till omgång!

När Spider-Man blev emo

Spider-Man-filmerna gör mig till en 8-åring på nytt. Nu har jag äntligen sett 3:an och jag blev inte besviken. Måhända är den svagare än de tidigare filmerna men i en filmserie av sådan hög klass gör det inte nämnvärt. Det fanns några transportsträckor och den var inte lika sammanhållen som de tidigare, men samtidigt hade den ett större djup, ja, några baconchips hade letat sig ner i popcornlådan denna gång. Och så fick man ju se Peter Parker med emo-frilla. Bara en sån sak. Hans mörka, farliga period var dock helfånig emellanåt. Jag menar, att gå runt på stan och göra massa häftiga moves, där går gränsen. Skurkarna, som ett tag var hela 3, var av blandad kvalitet. Thomas Haden Churchs Sandman var, förutom specialeffektsmässigt en läckerbit, nyanserad; man måste förstås känna även för honom då han i grunden var rädd och ledset bekymrad över sin dotter. Harry Osborn tog sig allteftersom filmen framskred, men jag tycker inte att han som spelar honom är någon bra skådis. Topher "That 70's Show" Grace var ju skoj att se i detta sammanhang, men hans (skurkmaterial) Venom var intetsägande.

Filmen bredde ut sig väl mycket - det kändes som om man försökt få in så mycket som möjligt vilket också gjort filmen extra lång - ändå lyckades Sam Raimi bibehålla ett högt tempo. Och som vanligt fick han mig att tro att allt är på riktigt, vilket tyder på talang. Maguire håller ställningarna och i vanlig ordning gick det en rysning genom min kropp när Parkers avslutande visdomsord ljöd. Dessutom var det roligt att alla småungar var så kaxiga hela tiden.

Ur fotoarkivet: Vintage

Aronsjö, Västerbotten, 2004



Nyland, Västernorrland, 2005



Nyland, Västernorrland, 2005



Längs E4:an mellan Ullånger och Docksta, Västernorrland, 2007



Sandslån, Västernorrland, 2004

Nu kanske ni tror att jag har börjat hata poliser. I helvete heller. Nej, n_å_g_o_n jävla ordning måste det ju vara. Det är för mycket daltande i Sverige. Nog för att en och annan polis vid ett eller annat tillfälle blir drabbad av maktberusning betyder det inte att hela kåren är ett pack, nej, de är ju bara människor av kött och blod, som då och då vill få bekräftelse. De borde ha ännu fler befogenheter. Jag har en bekant som är polis och en annan bekant som håller på bli. Det är reko killar.

Jävla polis!

Nu är det bevisat, även i min lilla naiva värld, att poliskåren är ett pack. Ett pack som inte missar minsta tillfälle att få utöva makt. De är så maktkåta att de griper en oskyldig tunnis som mig som tar en klunk innan han försiktigt och trevligt ställer ned sin öl. Polisen som tog mig var givetvis oresonlig, men det måste förstås poliser vara så jag klandrar honom inte. Det måste vara raka puckar, inget tjafs. Men hans attityd var också präglad av något annat, något som handlar om makt och missbruk. Det verkade som om han hade stånd när han tog mina uppgifter.