Därför behöver vi Lana Del Rey

Lana Del Reys amerikanska dröm: Åk ut i vildmarken i Budweiser t-shirt och vifta med The Star-Spangled Banner.

Det är lätt att bli skeptisk när det gäller Lana Del Rey. Diskussionen och näthatet känns relativt gammalt när vi nu närmar oss slutet av 2012, men för att sammanfatta: Hennes bakgrundshistoria om att hon kom från enkla förhållanden (trailerpark) visade sig vara en bluff; hon var dotter till en IT-miljonär. Hon har förstorat sina läppar. Hennes live-framträdanden, framförallt det ökända på SNL, har avslöjat markanta röstmässiga brister. Det har klagats på att hon bara skulle fått jobbet genom sina rika kontakter och på så vis bara är en del av en cynisk skivbolagskonspiration.

Visst kan man känna så: Att hon är en skivbolagspamps marionettdocka med putande läppar och kortkort men med tillräckligt många svåra popkultur-referenser för att indiekidsen ska tänka Wow och inte Britney Spears. Det svåra i form av 50-60-talsnostalgi (givet i den Mad Men-era vi lever i) och David Lynchsk stämning tillsammans med textreferenser såsom Pabst Blue Ribbon, ölen som återfinns i en klassisk replik i David Lynchs film Blue Velvet - vars titelmelodi hon såklart gjort en cover på.

Hon sjunger om att spela tv-spel, dricka Mountain Dew och åka Bugatti Veyron. På hennes JFK-inspirerade video till National Anthem har man lagt ett passande Instagram-filter. Allt är beräknat, kalkylerat för bästa genomslag.

Så varför tar jag det till hjärtat?

Svaret är svårt och enkelt. Vi börjar med det enkla: Hennes bräckliga röst är speciell och avslöjar svaghet men har samtidigt djup. Vi har det tilldragande mörka anslaget och den romantiserade dekadensen, vilket är ganska oemotståndligt. Sedan det svåra: I flera av hennes videos återfinns en distans som gör att Lanas låtar lyfter, och man börjar förstå grejen. Man börjar se bortom den inledande skepsismen.

I denna popkulturella värld av förpackande, talangjakteri och kapitalism söker vi efter den ursprungliga äktheten - och Lana Del Rey är en äkta bluff. Hon utnyttjar våra svagheter, blottlägger våra frestelser och de drömmar vi skapat genom den sfär av popkultur vi är del av. Hennes falska persona skapar nerven i den samtida ryggraden.

År 2012 känns ingen annan artist känns mer relevant än Lana Del Rey.

127 Timmar/ Vilja Av Sten

Överst: James Franco som Aron Ralston.
Underst: Den riktige Ralston.

Har alltid gillat osannolika överlevnadshistorier. Aron Ralstons öde är inte lite anmärkningsvärt. Självbiografin "Vilja av sten" stannade hos mig; det var inte bara en spännande överlevnadskamp utan också en mental studie, som faktiskt lyckades undvika sedvanlig Amerikansk sötsliskig sentimentalitet. När filmatiseringen annonserades gjorde jag tummen upp.

För den oinvigde: Aron Ralston är en (vid tidpunkten) 27-årig adrenalinjagande hobbyklättrare som följer sina äventyrsimpulser till fullo. Som lyssnar på Phish i sina hörlurar snarare än planerar nästa trip. Full fart, på mountainbike, till fots, med rep, över berg. Han har goda kunskaper - är en outdoornörd - men naiviteten och självgodheten lyser igenom. Ta rutten som den kommer. Han är ett barn i en sandlåda. Som denna gång varken meddelat föräldrar eller kompisar vart han skulle innan han begav sig ut.

Sandlådan är Utahs öken. För att vara mer specifik: Blue John Canyon. Aron går ned i sprickkanjonen. Under en manöver lossnar en stor stenbumling och börjar röra på sig. Den förflyttar sig för första gången på tusentals år och fastnar. Och klämmer fast Arons högerarm.

Han. Är. Fast.

Under marken, i en öken, miltal till civilisationen och ingen vet ens om att han åkt iväg på en utflykt. Med sig har han ca en halvliter vatten och en dålig leatherman-kopia (multiverktyg).

Party time is over.

Stenen är envis, men det är Aron också. Efter fem dagar av frustration, hopp, förtvivlan, hallucinationer och urindrickande amputerar han sin arm: Han bänder av de båda benen i armen och skär sedan, med sin slöa fickkniv, av den.

Han är fri. Han plockar upp sin Sony digitalkamera och fotar den avhuggna armen och börjar vandra mot sin räddning - och sitt andra liv.

Danny Boyles film är trogen bokens händelseförlopp (såklart eftersom den baseras på verkliga händelser) och fungerar helt ok, men saknar det mentala djup som boken förmedlar. Dramaturgin fram till amputeringsögonblicket blir i Boyles regi tam, vilket måste ses som ett misslyckande. Det känns stressat, den mentala kampen och karaktärsfördjupningen blir lidande - men en film på en och en halv timme måste förstås sålla från en bok på 400 sidor. Filmen är snygg, med fantastisk färgskala och snygg använding av subjektiv vinkel (tacksamt att utnyttja Ralstons intresse för att skildra sina resor med videokameran). Men jag hade önskat att Danny Boyle hade sparat på splitscreen-bilderna och musikvideoklippningen och varvat ner mer; låtit oss få tid att tänka, på situationen och allvaret. Kanske visat någon återblick från tidigare äventyr för att knyta ihop säcken. Har man dödskamp på ena sidan och fantareklam på den andra går man en märklig och svår balansgång.

Jag är inte riktigt säker på om Boyle klarar den.

Bloggen tillbaka, för: Årets låtar 2010

Det kom en del bra låtar i år också. Trots att jag inte lyssnat sådär hejdundrande mycket på ny musik i år fick jag ihop ett pärl-gäng, som inte utan konkurrens slog sig in bland de nio. Låtarna som spotify-spellista här.

Gott nytt 2011!

Översta raden:
Rihanna ft. Drake - What's My Name?
En av få megastjärnor som motsvarar hypen.
Jenny & Johnny - Switchblade
Även detta år kom en oemotståndlig countryballad.
Robyn - Dancing On My Own
Ögonblicklig klassiker.

Mellersta raden:
Best Coast - When I'm With You
Stor lo-fi indie från Kalifornien.
Säkert! - Influensa
Lätt som en sommarbris. Du måste höra stråkkvartetten.
She & Him - Ridin' In My Car
Femtiotalsdoftade roadtrip.

Nedersta raden:
MGMT - I Found A Whistle
Brooklynpojkarnas toner åker ned från himlen, i snurrande spiraler.
Håkan Hellström - Jag Vet Vilken Dy Hon Varit I
Det är en vacker låt. Håkans bästa på väldigt länge.
ceo - Come With Me
En uppmaning, en pånyttfödelse, en uppenbarelse, en dröm, en renare verklighet.

Mannen med papegojan

I en spelbutik i Märsta norr om Stockholm, i lördags, gick en man i svart jacka omkring och studerade resultat, tog noteringar, köade och tippade.

Göran pekade, utbrast "ser du fågeln?". Jag tittade mot taket - ingen fågel. Jag hade ännu inte riktigt fokuserat mannen i svart jacka.

"Nej, där..."

Jag fokuserade och där, på mannens högra axel, satt en stor vit papegoja. Den satt helt stilla, vilket var anledningen till att jag inte upptäckt den tidigare. En lugn, tyst, betraktande, stor vit papegoja satt där och följde sin husses tippande. En härligt bisarr syn.

Märsta blev Twin Peaks.

Varje lördag förmiddag går mannen med papegojan till sin lokala spelbutik för att tippa. Han hör med papegojan om den vill följa med och oftast vill den; mannen med papegojan tänker bra, för den är hans levande maskot som ger honom extra tur och fingertoppskänsla i tippningen. Ibland siar även papegojan om hur den tror olika matcher kommer sluta, vilka hästar som är i bäst form osv., och då gör den ju sig väldigt bra där på högra axeln varifrån den kan tala direkt in i örat, tänkte jag strax efteråt.

Carolinafansen jublar och jag

Inte för att jag håller på Hurricanes, nej, det vore ju anskrämligt, utan för att NHL precis haft sin säsongspremiär (i Helsingfors) och för att jag kunde se den på min teveapparat. Ja, du läste rätt. Bilden ovan ser nästan ut som ett tv-spel men det är på riktigt. ESPN Amerikat berikar hösten, vintern och senare även våren.

Amerikaniseringen.

Alldeles häromdagen fick jag hem Mad Men - säsong 3 på Blåstråle (oj vad klart och krispigt det är med Blåstråle). Serien blir bara bättre och rent filmtekniskt handlar det om perfektionism. Det är snyggt, polerat och romantiskt men känns ändå väldigt uppriktigt; jag vill bara ha mer av 60-talets USA. Jag vill ta tidsmaskinen, hänga i korridorerna på Sterling & Cooper (som numera är uppköpt).

Amerikaniseringen.

Bergsklättraren Aron Ralston var på en mindre expedition i en sprick-kanjon i Utahs bergstrakter år 2003, när han föll och fick ett stort stenblock över ena armen. Han kom inte loss. För att ta sig lös och inte svälta ihjäl var han tvungen att kapa av sin arm - med en fickkniv. Om det handlar boken Vilja Av Sten som jag läser just nu. Den är bra: Lite Into The Wild, lite klassisk amerikansk hjältesaga, lite dumdristighet som förvandlas till lärdomar. Jag är svag för sådant, så länge det känns sansat.

Den amerikanska indoktrineringen.

Originality

The latest issues of the Swedish magazines Sonic and Filter show little originality. Maybe it's the Swedish way, I dunno. Not only do they show the same guy (a popular Swedish musician/sailor named Hakan Hellstroem) on the cover - he is also screaming in both pictures. Pretty lame. The caravan is nice, though.

Det geniala som klev ut ur fönstret och försvann

Som populärkulturell vägledare i denna förvirrande samtid ser jag det som ett viktigt uppdrag att såga vissa verk på förhand, utan att ha tagit del av dem på riktigt (alltså faktiskt LÄST eller SETT böckerna och filmerna). Sågningarna baserar jag på sunt förnuft, intuition och förutfattade meningar som finslipats genom åratal av populärkulturellt vadande.

Exempel på saker jag sågar reflexmässigt: Guy Ritchies filmer efter år 2000, självhjälpsböcker, TV3, TV4, Avatar (som exempel på en film som varenda en ska tycka är så himla bra), svenska "vänsterrockare", Magnus Betnér, testosteronfilmer som Sin City och 300 (mer datorspel än filmer), musikaler, Cameron Diaz.

Funderar även på att börja såga Christian Bale, från och med första Batman-filmen.

Också det senaste, nämligen boken Hundraåringen som klev ut ur fönstret och försvann, en sådan där helknasig och rolig bok med lättläst språk. En bok man bara inte kan lägga ifrån sig. Snark. Det finns redan en Paasilinna och han bor i Finland.

Games of yesterday

Rewinding. Early 90s, summer flashbacks: Everything was sports, running around, games around the neighborhood. It was a great time. And the time for something new: Home computers. I'm not sure how many of my friends had computers at home, might have been one or two, however, my family was early having one at home. Our first computer was a 386 PC, a huge beige (which computer wasn't that color?) box which was started up by turning a key. The sound barrier was broken when its fans roared and 40 megabyte hard drive was writing. It was something else. It looked and behaved like some kind of combined air conditioner and radiator.

After having been running around outside, me and my friends often calmed down by glueing our eyes to the 13 inch screen of tomorrow. The games we played have certainly left their marks in my brain. There was, of course, the great Wolfenstein 3D which I still refer to as one of the best games ever made, in terms of playing joy and atmosphere. But what I remember most from this period are all those Pinball games, made by Swedish Digital Illusions: Pinball Dreams, Pinball Fantasies and Pinball Illusions. They were all well made and had different, creative themes. They were the perfect games for a platform in its early development stage. The computer keyboard and its shift-keys was made for playing pinball. In 1992 and 1993 pinball was huge - and you didn't need any 5-kronors.

In 1994, Blizzard Entertainment released a game called Warcraft. It was the end of The Pinball Era and since then, noone has felt the desire to play pinball on their home computer.

Only the memories remain.