Tråkiga saker, trevliga saker

Varför suger CK-kurserna så hejdlöst? Vill bara få CK2 bortgjord, undanstökad, arkiverad. Jag ska bli lärare och då borde väl dessa kurser vara genomtrevliga, eller? Nä, jag blir bara tlött.

Som tur var landade nya Shins-plattan på dörmattan häromdan, så jag har något att trösta mig med.

Swedbank revisited

Modo 2, Brynäs 1.

Skit.

Jag gjorde mitt andra besök i Swedbank Arena igår. Tyvärr lyckades Modo besegra Brynäs för första gången denna säsong. Matchens behållning var Brynäs målvakt Daniel Sperrle, som ersatte Kristan på ett utomordentligt bra sätt. Räddningen på Modos kontring två mot en när matchen stod och vägde var inte från denna värld; efter en snabb sidoförflyttning limmade han direktskottet i plocken, ovanför axeln. Synd att det inte räckte. Brynäs visade inslag av sin briljans när de vissa stunder spelade ut Modo helt, men överlag var det omständigt, offensivt sett. Deras spel i powerplay var ej bra.

Isaak+Lynch

Konstnären, geniet och galningen David Lynch är återigen aktuell, i och med att Twin Peaks säsong 2 i dagarna äntligen släpps på dvd. Vad ni kanske inte visste är att Lynch är ett stort Chris Isaak-fan. David la in underskattade mästerverket Wicked Game och lågmälda Blue Spanish Sky i Wild At Heart; Lynchs mörka, bisarra våldsamheter tillsammans med Isaaks drömska, melankoliska toner blev det perfekta äktenskapet. Men redan i Blue Velvet använde sig Lynch av Isaaks musik, när Livin' for your lover och Gone Ridin' fick ackompanjera den mysteriehärva Kyle MacLachlans rollfigur hamnar i.

Att just Chris Isaak fick en roll som FBI-agent i Twin Peaks prequel Fire Walk With Me är således ingen slump. Och man måste medge: Isaaks sorgsna, 50-tals alfahanne-look är ju som gjord för en Lynch-produktion. Värt att notera är också att låten som gjorde honom till nittiotalets rockabillykille nummer ett - Baby did a bad bad thing - kan höras i ett verk av en annan stor regissör: Eyes Wide Shut.

Amerikansk medelklassfamilj på film!

Det är ju väldigt trevligt att vältra sig i amerikansk medelklass på film. Ja, jag är skadad. Här är fem favoriter i genren:



The Squid and the Whale (Baumbach, 2005)
Skilsmässa i akademikerfamilj i Brooklyn på 80-talet; en inledande tennismatch får symbolisera uppbrottet och hur sönerna tyr sig till varsin förälder. Jeff Daniels är som gjord för att spela den narcissistiska, självömkande författaren på dekis, som blivit omsprungen av sin fru (Laura Linney) på den litterära banan. Välskriven, oerhört skarp dialog med ett så ärligt tilltal mellan familjemedlemmarna att det blir plågsamt, men också väldigt komiskt. Jesse Eisenberg och Owen Kline, som gestaltar sönerna, är fenomenalt bra. Smakfullt soundtrack, med bl.a. Kate & Anna McGarrigle.




Happiness (Solondz, 1998)
Becksvart komedi. Flertalet livsöden skildras och Todd Solondz låter oss först bilda en uppfattning om personerna, sedan vänder han den på ända - och det väjs inte för avarterna: svår ångest, pedofili, psykotiska tankar etc. Allt skildras brutalt ärligt. Människorna strävar efter vad filmtiteln säger, men historien präglas av motsatsen. Höjdpunkt: Philip Seymour Hoffman som pervo.




American Beauty (Mendes, 1999)
Kevin Spacey, i sitt livs roll, 40-årskrisar: är less på sin mäklarfru, blir kär i sin dotters vännina och börjar röka marijuana med grannpojken. Också börjar han träna för att han vill se bra ut naken. Mendes skildrar kommunikationsproblem mellan familjemedlemmar och hur vi undertrycker våra känslor och behov. Och det dryper av ironi. Ändå blir man som åskådare sällsynt berörd. Vackert foto, som ackompanjeras perfekt av Thomas Newmans toner.




In the bedroom (Field, 2001)
Fantastiska vyer från Maine, New England. Men för familjen Fowler förvandlas den helmysiga idyllen under en sommar, då deras hemvändande, universitetsstuderande son dödas. Återhållsam regi, på ett sätt som gör filmen intensiv . Sissy Spacek visar, med närmast minimalistiskt skådespel, varför hon är en av de skickligaste aktriserna genom tiderna. Marisa Tomei och Nick Stahl spelar de unga förälskade. Ett drama om människor, hur de hanterar saker och hur saker går snett. Slutet är väldigt oamerikanskt.




Imaginary Heroes (Harris, 2004)
Något av ett mörkare, men också mer djuplodande syskon till American Beauty. Familjens perfekta fasad rasar samman när äldste sonen, en framgångsrik simmare, tar livet av sig. Fadern (Jeff Daniels i ännu en stark roll), som levde för sin sons simmande, hamnar i en depression. Modern (Sigourney Weaver i sin största stund sen "Alien") och den kvarvarande sonen röker på och försöker hitta sig själva.

Men At Work

Likt en gammal vän från förr dyker den upp, januarihögtiden Australian Open. Imorse såg jag omöjlige Federer leka med Björkman, som i praktiken knappast väntat sig annat än förlust i tre raka set. Björkman kunde i alla fall trösta sig med att han hade det största publikstödet; "Kom igen Jonas, kom igen!" ekade över Rod Laver Arena.

Tyvärr åkte en av mina favoriter ut inatt också - cyprioten Marcos Baghdatis. Snubben som överraskande gick till final förra året, men där fick stryk av - just det - Federer. Denna gång blev det respass redan i andra omgången: 3-1 i set till fransosen Monfils, som hade ont i vristen.

Men jag tyckte mig sakna något hos Baghdatis denna gång. Lekfullheten och glimten i ögat fanns inte riktigt där. Förra gången hade han inget att förlora - nu fanns det förväntningar och press på honom, vilket kan vara förklaringen till att jag såg en mer sammanbiten Marcos.

Efter ett nätslag visade han dock sitt gamla jag, då han frenetiskt började kicka med tennisbollen.

The Squid and the Perculator

Fyra dagar har gått sedan återkomsten till Umeå efter jullovet. Har gjort två saker: handlat och opponerat. Köpte en liten perkulator igår; kände att råttet var mågat när det gällde Nescafés blaskiga snabbkoppar. Alltså, en perkulator - oj oj oj oj oj - nu snackar vi inte vuxenpoäng, utan pensionärspoäng. Apparaten var inte billig, men man kan ju inte sätta ett pris på riktigt gott kaffe*. Jag menar, vad kostar en ren miljö? Vad kostar fred på jorden?

När det gäller opponeringen; blev överöst av positiv kritik. Skämdes litegrann. Jag kan inte riktigt ta in de goda orden utan sitter bara och väntar på att få höra vad som borde ändras.

Veckans citat:

"Jag har aldrig gillat hippiefilosofier där man förkastar alla tänkbara kommersiella grepp med näsan i vädret. Det finns ju så mycket annat att oroa sig över där ute."

- The Shins frontman James Mercer i en intervju i DN, om hur bandet nått enorm framgång efter att deras låtar medverkat i flertalet filmer och tv-serier. Ett förträffligt sätt att nå ut med musik är det ju... och för mig som åskådare känns det "speciellt" när jag hittar en bra låt via en film; mediernas samverkan gör upplevelsen större. Men det är också farligt, då musiken lätt kan bli förknippad med filmen i första hand.


---

*Okej, perkulatorkaffe är väl inte världens bästa men definitivt en uppgradering för min del. Har dessutom inte plats för några större apparater på min kökskvadratmeter.