krazy rain.

Somnade en tredjedel in i Livet på landet, som började 01:10 i natt. Varför går alla bra filmer mitt i natten? Skandal. Men rätt av femman att på senare tid visa Chevy Chase-klassiker som inte går att få tag på DVD här i Sverige.

Någon har gått omkring här ute och viftat med en stor plåt större delen av dagen, så har inte kunnat plugga in och gå på linan förrän nu. Jag har fet abstinens.

Läste ut Chevy Chases biografi I'm Chevy Chase...And You're Not, av Rena Fruchter, idag (ja, jag har snöat in på mannen). Den var intressant. Chevy blev misshandlad av sin mor och sin styvpappa tills han var femton. Hans morsa var allmänt instabil. Han är god vän med Bill Clinton. Han har hamnat i slagsmål med Bill Murray bakom kulisserna på SNL. Han har haft en sejour som "gigolo" åt en överklasskvinna i New York. Han blev erbjuden rollen som Lester Burnham i American Beauty, men tackade nej. En mindre lyckad kommentar till en Warner Brother-chefs fru, diverse tjänster åt vänner, en totalflopp till talkshow, depressioner och hemlängtan till NY har dock lett till att Chevys filmkarriär kantrat. För någon rolig film sedan 80-talet, det har han inte gjort.

Nästa alster blir Räddaren I Nöden. Jag har ju inte läst den än.

Herzog goes Hollywood.

Upptäckte först nu att Werner Herzog gjort Rescue Dawn*, en krigsfilm som härom veckan hade premiär i USA. I rollerna ser vi bl.a. Christian Bale och Steve Zahn. Herzog+Hollywood=sant, med andra ord. Får se hur han hanterat det. Det borde väl inte innebära några större problem antar jag; Herzog har nog med integritet för att undvika att fastna i Hollywoodkängorna. Hursomhelst - jag är ju inget fan av krigsfilmer generellt - men att se denna film är en no-brainer av två anledningar:

1. Herzog återvänder till djungeln.
2. Christian Bale** spelar en fysiskt och mentalt krävande huvudroll där han tvingas käka maskar och, med sina bara händer, döda ormar.



*filmen är baserad på den sanna historien om den amerikanska piloten Dieter Dengler som blir nedskjuten under ett topphemligt uppdrag i början av Vietnamkriget. Han blir tillfångatagen och får stå ut med de värsta behandlingsmetoderna från väktarna i fängelselägret.

**killen har onekligen arbetat flitigt de senaste åren!

Utomhuspingis.

Till alla er som inte sett någon match från utomhuspingis-EM i Erbach ännu: Gör det! Bättre underhållning får man leta efter. Props till SVT 24 som sänder evenemanget, som tidigare alltid har ratats av dom större kanalerna. Såg alldeles nyss klart en av åttondelsfinalerna, mellan ryssen Vladimir Torfnovanov (t.v. i bild) och britten Gareth Keenan (t.h.). Det var en sanslös match, mycket p.g.a. vinden som gav upphov till många absurda, rentav surrealistiska bolldueller. I det tredje setet, när matchen verkligen stod och vägde, slog britten en smash som med hjälp av en kraftig motvind och en uppstickande spånskiva blev till en oförutsägbar, vinklad stoppboll. Efter den var ryssen inte riktigt sig lik. Keenan vann med 3-1 i set och är klar för kvartsfinal på onsdag. Där väntar tredjeseedade John Cocktolstoy.

Insikt: Växthuseffekten

Efter en tids eftertanke har även jag börjat förstå växthuseffekten och dess konsekvenser för vår jords miljö. Det kommer onekligen att bli härligt. Här, i Norrlands inland, kommer värmen öka till en alldeles lagom och behaglig medeltemperatur och vi kommer kunna se fram emot ljuva somrar framöver. Snön kommer emellertid att minska men den kommer att räcka till för skidåkning och andra snöbaserade aktiviteter under största delen av vinterhalvåret. Myggen kommer, om inte torka bort helt, så i alla fall att få det kämpigt; om 50 år lär man bli glad av att få syn på en svärm (nostalgi). Här uppe kommer folk utan problem att kunna ha äppel-, körsbärs- och plommonträd. Ute i byarna kommer vinodlingarna att blomstra. Det kommer att bli som det är nu i södra Frankrike. Samtidigt kommer södra Europa och i princip hela resten av världen att bli ett helvete, med orkaner, översvämninar (bye bye Nederländerna), extrem torka, jordskred, tsunamis, invasion av mördarbin osv. Norra Sverige och framförallt dess inland kommer bli paradiset på jorden, för här skapas den perfekta balansen. Bostadspriserna kommer givetvis att skjuta i höjden och oj vad det kommer att byggas; Umeås nuvarande situation skulle vara ett skämt i jämförelse. Därför har jag i dagarna investerat och köpt en villa i Storuman, ett skjul med tillhörande gårdsmark i Malgovik, samt en lägenhet här i Vilhelmina (handpenning 10% på samtliga).

Väl mött år 2047, då jag är multimiljonär och kan bjuda dig och dina vänner på en resa till Mars.

Finchers 2000-tal ljummet

På 90-talet gjorde David Fincher väldigt bra filmer. Alla minns vi stilbildande Seven, som startade den våg av mörka, psykologiska thrillers som sköljde över oss under andra hälften av nittiotalet. Fight Club från 1999 är Finchers största stund, en psykologisk diagnos och samhällskritisk käftsmäll på samma gång och en av nittiotalets allra bästa filmer. Sedan kom 2000-talet. Är det någon som kommer ihåg Panic Room, trots att den bara är 5 år gammal? Faktiskt inte. När Zodiac annonserades var mina förväntningar ändå höga; det skulle handla om seriemord (vilket Fincher tidigare behandlat med briljans) och det skulle utspela sig under 60- och 70-talet (ljuva filmperiod, ljuva estetik).

Men näe. Visst, Zodiac, baserad på de verkliga Zodiacmorden och polisarbetet som följde, var välgjord och välspelad. Dessutom skitsnygg som alla Finchers filmer. Men jag kräver mer. Jag vill ha mer febrig nerv, mer okonventionella lösningar, vilket tidigare varit hans styrka. Men vad gör Fincher? Jo, han vill göra en så verklighetstrogen skildring av polisarbetet som möjligt och det är dokument hit, otaliga telefonsamtal dit och klockslag och åren går. Och tittaren tappar engagemanget. Det blir helt enkelt tråkigt. När filmen är slut känns det mest som en axelryckning, vilket är ett rejält anti-klimax efter över två och en halv timme. Ingen skugga skall dock falla över Jake Gyllenhaals serietecknarnörd, som känns intressant linan ut. Däremot tycker jag Fincher kunde kostat på mer djup åt sina karaktärer, när han har skådespelare som Mark Ruffalo och Robert Downey Jr. till sitt förfogande. Men som sagt, han väljer att luska i varje fotnot i utredningen istället. It's a shame. Det enda som egentligen imponerade i filmen var mordscenerna. I dem visar Fincher upp glimtar av den filmkonst som han bör berika världen med ytterligare.

Kill all hippies.

38:54 på elljusspårsmilen idag. Det kändes bra. Det känns bra. Jag har farten i mig, och tänker bevara den. Det är bra att fortsätta löpa, för det håller en lugn, gör en skärpt, fokuserad. Går det fyra-fem dagar utan löpning blir jag smått pissed off. Och det är ett bra tecken. För man vill ju inte sega sönder och samman, bli en jävla hippie. Folk som inte orkar springa en femma borde skjutas.

Livbojsestetik.

Pojkspolingarna tillika Göteborgarna The Tough Alliance upprätthåller det tema som på tjugohundratalet åter fått fäste inom den västkustska popmusiken, nämligen det marina - i början av årtusendet represtenterat av en viss popvalp som sjöng om Gullbergs kaj och bar sjömanskostym. TTA:s variant är dock mindre clownaktig. För dem gäller sober elegans, en marin minimalism, som dock när som helst är redo att brista, så att vattnet - precis som deras musik - bara forsar fram. Det är där livbojen kommer in, som mot den vita väggen är den perfekta symbolen för popens livräddningsfunktion.

Glömde jag att säga att sommarens låt heter First Class Riot? Se videon.

A rush of blog to the head.

Undrar om jag ska skriva ett inlägg i bloggen*. Morsan har semesterlånat min kamera så jag kan inte lägga upp någon ny fräck bild, men jag har ju tänkt minska antalet bildinlägg eftersom det skapar lång laddtid (?) och onödigt lång sida så det kanske är lika bra ändå, att bara förlita sig på text. Det har varit riktigt uselt väder de senaste dagarna, så jag befinner mig ständigt inomhus och känner rastlösheten brusa upp som C-vitamintabletten i vattenglaset. Härligt att Federer vann idag måste jag säga. Jag gillade att se när han inför en applåderande Borg kunde tangera dennes rekord på fem raka Wimbledontitlar. Jag gillade också hur Federer klagade på Hawkeye-tekniken; det skapas en nerv när de stora genierna visar sig i obalans - man finner det mänskliga under allt det maskinella och den oerhört proffsiga ytan. Herregud vad trött jag är på att höra mitt iTunes spela upp Brendan Bensons Life In The D, shuffle är onekligen stört (men jag har ju så få låtar på denna dator så det är väl inte så konstigt att jag får uppleva upprepningens cancer). Imorgon ska jag gå till folkbiblioteket och låna en eller två Austerböcker, kanske också något ur William S Burroughs cut-up trilogi. Det tror jag kan smaka, liksom kvällsmackan, som är nästa anhalt. Dags att publicera.


*Jag vet inte, men jag tror inte jag har något vettigt att säga, känner mig sådär tom som man kan göra en slapp sommar. Ett inlägg skadar väl aldrig men det vore ju trevligt om man fick till nåt intressant, inte bara det vanliga dravlet. Eller är jag bara onödigt självkritisk nu? Jag menar, detta är en BLOGG för christs sake, skippa pretentionerna. Det jag vill poängtera, tror jag, är att man måste vara medveten, man får inte vara aningslös. Just det. Det är väldigt viktigt. Vad fan svamlar jag om?

Sommarprat

Lyssnade precis klart på andra delen av Filip & Fredriks sommarprat från igår (hann bara med första delen igår, sedan stack jag och Totte ut och sprang fram och tillbaka till Forsnäs i solens 37 plusgrader). Mycket underhållande och bra berättat, om deras första USA-resa (1996). Det var en 85 minuter lång kärleksförklaring till landet i väst och den kändes faktiskt uppfriskande i dessa Irakkrig- och hata Bush-tider. Nu blev jag, sådär naivt, extra sugen på att åka dit! Mycket bra musik spelade dom också, däribland Velvet Undergrounds I'm Waiting For The Man, passande nog efter en anekdot om hur de storögt bevittnade självaste Lou Reed, som från ett diner på Manhattan fick ett paket "fedexat" (ja, Lou använde just det uttrycket, alltså gjorde ett verb av substantivet "fedex" och det var ju förstås ascoolt, sådär flera år före "googla" kom in i folks medvetanden).

Började fundera över vilka låtar jag skulle spela om jag var sommarpratare. Kom fram till dessa (tar ut femton, vilket är lika många som F&F spelade):

Josh Rouse - Middle School Frown
Primal Scream - Loaded
Stone Roses - I Wanna Be Adored
Paul Simon - Me and Julio Down By The Schoolyard
Saint Etienne - Nothing Can Stop Us
The Shins - Pink Bullets
Belle & Sebastian - Dirty Dream Number Two
Emmylou Harris - Goin' Back To Harlan
Blur - The Universal
Antony & The Johnsons - Cripple And The Starfish
Bright Eyes - Let's Not Shit Ourselves
Jackson Browne - Late For The Sky
Uffie - Pop The Glock
Nancy Sinatra & Lee Hazlewood - Some Velvet Morning
Sufjan Stevens - Chicago

Marta lekte på Tjärnvallen

Igår kväll spelades vad man i annonsen kallade "århundradets fotbollsmatch" i Vilhelmina. Tjärnvallens nya konstgräsplan invigdes med kvartsfinal i Svenska Cupen mellan Umeå IK och Sunnanå. Matchen var sådär. Den första timmen var krampaktig men när Umeå till slut fick hål på Sunnanå genom Malin Moström (som nätade direkt i den tillfälliga comebacken) lossnade det. På en billigt dömd straff kunde Marta säkert sätta 2-0, för att sedan punktera tillställningen genom en vänsterdänga rakt upp i krysset. Ridå, Sunnanå. På slutet fick de dock ett tröstmål.

3-1 till Umeå alltså. Laget som helhet imponerade sannerligen inte, men det gjorde Marta med sina två mål och ett assist. Hon leker verkligen fotboll, dock utan att sakna konstruktivitet. Utan Marta hade Umeå inte varit något särskilt alls.

- - -

Det kändes smått surrealistiskt att befinna sig på Tjärnvallen igår. Solig varm sommarkväll som nere på kontinenten, tvåtusen åskådare vid planen som saknade riktig läktare (drygt hälften satt på inhyrd mobil läktare från Umeå, resten på andra långsidans grässlänt). Det var en storslagen (för att vara Vilhelmina) stämning men ändå en så intim fotbollsupplevelse, som bara kan vara möjlig på ett ställe som här.

Accelerator '07

Motljusposörer.



Jamie T för folkets talan.



Häckande indiepopare.



Acceleratorarmbanden var svarta.


Bright Eyes var (inte helt otippat) höjdpunkten! Bara att få se en vitklädd Conor med jesushår headbanga till introt av "Four winds" var ju nästan värt entrépengen i sig. Var dock lite för upptagen för att hinna ta någon bild under den store Conors spelning, så jag hänvisar hit.

Är tillbaka i lappträsket - kom alltså hem från Stockholm igår. Hemresan tog cirka elva timmar och spenderades i en bastu på hjul; bussens AC var paj och det var i princip fullsatt, så merparten av tiden kändes varm och motbjudande. Lägg på detta en Jönssonligan-film så får man hemresan from hell. ARGH! Jaja. Nu när min jetlag* från Stockholm har avtagit är jag redo att lägga upp ett par bilder från Acceleratorfestivalen i lördags.


*Ja, att vistas i hufvudstaden tar på krafterna för en norrlänning.