Oh god, what a freak!!!

Larry kollar i en Freak Book med John McEnroe. Larry adopterar en svart familj. Larry "råkar" missa Funkhousers fest. Larry snor blommor från en minnesplats. Larry förolämpar döva ...ja, ryktet stämmer att Curb Your Enthusiasm är tillbaka efter ett sabbatsår, och serien har ryckt upp sig efter den svaga säsong 5, där det var effektsökeri så det nästan kändes som en tecknad serie (japansk kamikaze-pensionär? Hallå liksom...). Nu är det i mångt och mycket tillbaka till grunderna som gäller, med största fokus på gamla hederliga missförstånd och de irriterande Costanza-hangups som Larry har patent på (sådana tillfällen när man som tittare bara vill ta fram ett gevär och skjuta honom om han yttrar ett ord till). Så ladda hem säsong 6, annars begår du ett misstag.

Salstentor är underskattade

Efter att ha läst svenska i 4 terminer hade jag nästan glömt bort hur det är att skriva en salstenta. Under svenskan hade vi 2 salstentor på 4 terminer. Däremot X antal hemtentor, som jag vid det här laget - med CK2 i färskt minne - är väldigt trött på. Lärarutbildningen har hittills känts som en enda lång hemtenta. Hemtentorna har kanske gjort mig till en bättre skribent, men de har inte gett mig strukturerad kunskap som jag självsäkert kan använda mig av eller lära ut. Hemtentan är en "sölig" examinationsform som i många fall premierar flum. Efter ett tag lär man sig hur lärarna vill ha svaren/vilka utsvävningar man kan göra och får således ett bra betyg, trots att man egentligen inte är värd det. Får man det bara att låta bra kommer man undan, glänsande. Ska det vara så? CK2:an var ett skämt i det hänseendet. Kan inte säga att jag behövde plöja många centimeter litteratur för att få det högre betyget; hemtentornas flummiga frågeformuleringar i samarbete med De Förvirrade Lärarna* gjorde uppgifterna till en bit av kaka, bara man snyggt kunde länka samman några valda delar ur ett par böcker och samtidigt kommentera skiten. Huvudsaken var att man tyckte** saker. Tro nu inte att jag försummar vikten av att kunna behandla litteratur på ett utvecklande och distanserat sätt, för det gör jag inte. Men efter att ha vandrat hemtenta-milen de X antal gångerna har jag upptäckt det stora problemet. Det känns som jag spelar en roll när jag gör de där skrivuppgifterna. Det är inte jag - det är hemtenta-Erik som skriver dem. Och hans koppling till den praktiska verkligheten är diffus. Låter det knäppt? Det är knäppt!

Hursomhelst.

Därför kändes det jävligt fräscht att ha en salstenta i engelsk fonetik i fredags. Innan tentan blev det klassiskt råplugg. Och för första gången på 2 år kändes det som jag hade lärt mig något, som att jag kunde något på riktigt. Får hoppas att kunskapen stannar kvar, längre än en helg!

*Den ene av våra lärare sa ordet "bompadimpa" (?!) ungefär var tjugonde sekund, den andre tog med sig knogjärn till didaktiklektionen.

**fast det gillar jag ju att göra, så jag är ju tacksam. :P

Höstens soundtrack

När hösten är etablerad blir det mer melankoli i playlisten. Vissa "höstlåtar" brukar återkomma - låtar jag spelat under tidigare höstar och som blivit förknippade med årstiden. Till denna lista har jag dock minimerat antalet gamla höstfavoriter (ex. "The Straight and the Narrow" med Spiritualized, "Cast No Shadow" med Oasis, vadsomhelst med Jayhawks, eller grejer från The Verves "Urban Hymns"); det skulle ju bli för klyschigt, för egen del, att ta med dem.

5:55 / Charlotte Gainsbourg

Ten Storey Love Song / The Stone Roses

Everything Is Free / Gillian Welch

Won't Back Down / Jonas Game

Impossible / Shout Out Louds

Friday Night At The Drive-In Bingo / Jens Lekman

Go Your Own Way / Fleetwood Mac

Saltbreakers / Laura Veirs

Black Star / Radiohead

John Wayne Gacy Jr / Sufjan Stevens

Versatile Heart / Linda Thompson

Wicked Game / Chris Isaak

Long Walk Home / Bruce Springsteen

Mycket melankoli, men inte utan upplyftande toner, för allt är ju inte svart eller vitt, utan snarare röd-brun-gult.

Uusi muotoilu!

Mötet hade pågått i ungefär 45 minuter. A Rush of Blog to the Heads PR-ansvariga kliade sina huvuden. Efter en ganska lång tid med samma streckkodsbaserade logga hade tiden hunnit ifatt och sprungit ifrån, och det kändes inte så roligt längre, snarare gråtrist. Något nytt krävdes, men vad? Det var då den nye killen - han som alltid brukade bära sina kalsonger utanpå jeansen - kläckte den banbrytande, men ändå så givna, idén: 

- Tänk vägskyltar, tänk Finland. 

Alla log och nickade i samförstånd. Vägskyltar - så minimalistiskt tilltalande estetik, så konkreta, så viktiga för den moderna människan som behöver enkel och snabb information! Och så Finland - så cleant och självständigt, precis som alla postmoderna individualister!

Lidingö '07

Årets Lidingölopp bjöd på åtskilliga mängder regn, så den soliga söndagspromenadskänslan från de föregående två åren var bortblåst, inget snack om den saken. I år var det istället det man kan förvänta sig av hösten: Grått, dassigt och lerigt. Speakern menade att det var "äkta terrängloppsväder" - och hon hade nog en poäng, för jag satte personbästa. Denna gång stannade klockan på 2:07:45, en förbättring med 1:45 från förra året. Men jag tycker att jag borde kunnat pressa mig ner till 2:06. Det känns som jag fegade en aning på sluttampen för att skona mitt problemknä. Min spurt hade kunnat starta över en kilometer tidigare; energin fanns och knät hade inte mått sämre än vad det gör i detta nu.

Efter loppet såg jag två pojkar på en moppe. Inget konstigt med det förstås, men något gjorde att de skilde sig från moppepojkarna i Norrlands inland. De var välkammade, hade stiliga rutiga välstrukna skjortor synliga under deras jackor. Och pojken som åkte baktill höll i ett gäng golfklubbor. När jag såg denna syn blev jag glad, så där fånigt glad man bara kan bli när en fantastiskt stereotyp bild, helt naturligt, rullar upp framför ens näsa.