Det är så logiskt

Chris Martin säger att han är ett stort fan av A-ha. När man tänker efter, i ungefär 3 sekunder, är det ju så självklart. Plötsligt känns världen så otroligt logisk, hur allt hänger ihop har sällan varit mer uppenbart. Man tänker på evolutionen, djuren och deras släktskap, människans plats och så vidare. Man lutar sig tillbaka, nickar för sig själv, lutar sig fram igen, spelar norsk musik.

Jag tror att det är detta som Chris Martin försökt göra hela tiden:

Fantastisk låt. Får dessutom Chris Isaak-vibbar. Kan det bli bättre?

All the leaves are brown

Hank Moody ligger hemma i kallingarna i soffan och trycker ett knippe isbitar mot skrevet eftersom hans paket värker. Han blundar, stönar, gnider isbitarna mot sig. Fotsteg hörs, Hank öppnar ögonen: I rummet står en mäklare och ett par intressenter. De är förstummade, men inte Hank:

- Make yourself at home. Mi casa su casa!

Californication är tillbaka. 

Mina farhågor angående fortsättningen av serien besannades dock. Känns som om serien hamnat i en återvändsgränd, tyvärr. Premiären av säsong 2 var i alla fall underhållande, tack vare Duchovny som fortsätter vara i sitt esse. Rent intrigmässigt var det dock tamt och serien lär få problem, men fortsätta titta, det lär jag.

Ren-katt skådad på Carlshem

Var och åkte bil på Carlshem för någon timma sedan. Det var då ren-katten visade sig. Under en vänstersväng dök den upp och tvingade föraren att tvärnita och börja krypa, eftersom föraren inte ville döda katter och definitivt inte mitt på ljusa dagen i sitt fina vänliga neighborhood (och helst inte på en sådan fantastisk höstdag). Den stod mitt på vägen och vägrade tjurigt att flytta på sig. Katter brukar ju typ alltid sticka iväg när något kommer dundrande mot dem, men inte denna, för vi hade att göra med ren-katten. Inte ens när föraren tutade fattade den läget, utan stod kvar som den ren-katt den var. Passageraren fick helt enkelt gå ut och jaga iväg den - en logisk och väl fungerande lösning. När föraren till slut kunde köra gatan fram så stod ren-katten vid sidan av och tittade på, kanske med en läxa i bakhuvudet.

Staterna

Tidigt i nästnästa månad är det som bekant val i USA, så hur värmer jag upp inför det på bästa sätt? Kollar på sköna Youtube-klipp där McCain visar sina tuffa 'Nam-medaljer? Google-Earth:ar fram Obamas senaste löprunda? Nej, jag plockar fram Familjens Nya Världsatlas och skådar ut över kontinenten med de 50 staterna. Helt enkelt för att få överblick, för att få grepp om detta de frias land, de modigas hem. Kartboken gör mig stor; jag håller USA i famnen och då är jag verkligen Gud, för USA är ju störst bäst och vackrast. Jag börjar gå igenom staterna, vilket är rätt oundvikligt. Har alltid gillat delstatsgrejen, tycker det är ballt, mycket ballare och personligare än exempelvis landskapsgrejen vi kör med i Sverige. Dessutom låter det alltid coolt när folk säger "stad, komma, delstat":

Paris, Texas. 

Portland, Oregon.

Memphis, Tennessee.

Givetvis oemotståndligt.

För att ytterligare höja värdet på nödvändighetsmetern tänker jag spinna vidare på detta och lista de coolaste delstatsnamnen samt leta fram några snärtiga kombos vad gäller "stad, komma, delstat". Allt för att bli lite extra pro-USA inför valet.

Delstatsnamn topp-5:

5. Texas

4. Illinois

3. Wyoming

2. Nebraska

1. Kansas

Finklingande kombos:

Independence, Missouri

Havre, Montana

Tyler, Texas

Manhattan, Kansas

Superior, Wisconsin

Marietta, Georgia

Truth or Consequenses, New Mexico

Pittsburgh, Pennsylvania

Crescent City, California

Sweden, New York

Måste förstås avsluta med denna version av stjärnglittrande flaggan:

Världens bögigaste skivor

Out.com har listat de 100 bögigaste albumen. David Bowie vann med sin Ziggy Stardust-platta, vilket väl inte var någon skräll. Har tre av skivorna på topp-10: Smiths debut och The Queen is Dead samt Madonnas Immaculate Collection. Men var är The Hidden Cameras på listan?! Deras plattor betecknar jag som mina bögigaste, fast de kanske är så givet gay att det blir för mycket, helt enkelt lite väl skriva-på-näsan-bögiga att de diskas. Vilket flera av kommentarerna understryker så känns listan väldigt vit medelålder, då i princip alla Smiths och Madonna-plattor finns med. Skräll: Nirvana är bögigare än Kylie (som otroligt nog inte är med).

Jämarns vad inspirerad jag blev, nu ska jag lyssna på Sade (shah-day) och titta på Stefan Edberg:

Mina damer och herrar, att jag inte förrän nu bloggar om There Will Be Blood är lite synd - jag vill ju se mig själv som en snabbt uppdaterad man när det gäller film, så detta borde kännas lite off, men jag låter det gå. Jag såg den i början av sommaren och blev ivägblåst, såg om den häromdagen och bestämde mig för att äntligen skriva några rader. P.T. Anderson har gjort bra filmer förr, men med There Will Be Blood, ja, med den tar han klivet upp ett snäpp. Den är på alla plan fruktansvärt bra, tankeväckande, emotionell och säker. Filmen rullar uppemot 2 timmar och 40 minuter men varje scen känns som ett måste; inget är överflöd. Filmens estetik med inledande passningar till Kubricks 2001 får en att tappa andan. Tystnad i kombination med alarmliknande crescendon och nerviga, monotona ljudslingor skapar en spänning som ökar i tryck för varje sekund. Den inneboende vreden hos huvudpersonen, oljemannen Daniel Plainview, fungerar på samma sätt; man bara väntar på att det ska brista. Alltså precis som när oljan i filmen är på väg att explodera upp mot skyn. Jag saknar ord; det är så jävla bra att jag genast vill meddela alla jag känner. Dramaturgin är förträfflig, med små saker som inträffar eftersom och som sakta men säkert avslöjar hur liten och koncentrerad historia det är. Jag gillar filmer som går på djupet med karaktärer och det är det som är själva grejen med TWBB - det vi ser handlar ju om Plainviews inre, mer än om oljan han vill åt. Filmen har många minnesvärda scener men om jag ska ta ut en särskild så är det när Daniel sitter och super med Henry, och blir ärlig:

I see the worst in people. I don't need to look past seeing them to get all I need. I've built my hatreds up over the years, little by little...

För mig är detta både ett psykologiskt avslöjande och en markering av den vändning filmen tar. Och det är en understrykning: Det kommer definitivt blod. Jag vet inte om jag sett någon mer övertygande eller så skoningslös skådespelarprestation än den som Daniel Day-Lewis gör som Daniel Plainview. Den är uppe och samsas med Brandos största stunder. Maktspelet mellan Plainview och predikanten Eli Sunday är fascinerande, inte bara p.g.a. att de påverkar varandra utan även genom att de är motpoler - den praktiske entreprenören vs. den religiösa healern. Men det som kanske är mest intressant är hur pass lika de ändå är. Hur då? Jo, båda är "showmen" som försöker få folk att köpa deras snack (Eli med sina urflippade mässor i kyrkan, Daniel med sitt "family man"-säljsnack inför grupper av intressenter). Detta gör att de ser igenom varandra. 

Slutscenen är redan klassisk och om 100 år sitter folk fortfarande och beundrar denna film.

Hann läsa 4 sidor i Macbeth innan jag somnade i fåtöljen. Nu får jag ta och ge mig, alltså. Peppar upp mig med lite tidig Pink Floyd:

Arnold Layne had a strange hobby
Collecting clothes
Moonshine washing line
They suit him fine

Egentligen borde jag sova (igen) nu. Kom dock precis på ett nytt namn för bloggen men vet inte om jag vågar byta - det förändrar ju så mycket, det blir så omvälvande. Kommer jag att må bra? Ja, nä, allvarligt talat. Vi får se helt enkelt.