The ballad of Ricky the cat

Ricky from eeerik on Vimeo.

Den engelska katten Ricky blev 16 år gammal. När vi (några studenter) kom in i hans liv märktes det att han var gammal och trött. Ricky orkade inte hoppa upp i sin favoritsoffa - han drog sig kämpande upp i den. Ricky hade en uppgiven uppsyn, något mörkt i blicken. Men Ricky var också ständigt nyfiken och man visste att bakom de där trötta ögonen fanns något som fortfarande brann. Dagen innan han dog av njurfel vann han över mig i kortspelet hockey (1-0). 

R.I.P. Ricky.

Kaliforniendrömmen

Jag tänkte vår, drog in 42 Beach Boys-låtar i iTunes och tänkte till och med sommar. I samma veva fick jag inspiration till en uppdatering av designen. Jag tänkte det det var dags för något ljusare och piggare (även om förra innehöll mycket action). Så härmed presenteras ett nytt blogghuvud, som baseras på mina Beach Boys-reflektioner, Segas underbara typsnitt och min återkommande lego-nostalgi.

***

Som bonus listar jag några favoriter när det gäller låtar med Kalifornien-tema:

California Girls / Beach Boys
Big Sur / The Thrills
California Love / 2pac & Dr. Dre
A Long December / Counting Crows
California Dreamin' / The Mamas & The Papas
Santa Cruz / The Thrills
La Cienega Just Smiled / Ryan Adams
California Blue / Roy Orbison
Goodnight California / Kathleen Edwards

Promenaden

Promenaden from eeerik on Vimeo.

Idag var det fint väder så det blev en promenad på Nydala, för att få lite välbehövligt solsting. Höjdpunkter under promenaden var bl.a. Josefs skidåkar-moves, finska klubbens näste samt en affisch som tipsade om en föreläsning om att locka räv (och andra predatorer!). Efter en stunds vandrande märkte vi att vi hamnat på Tomtebo. Alla inblandade blev förbryllade. Vi hälsade då på Anna, som bjöd på en morotsbulle.

Smajlet, det militärgröna, hållningen, ja - likheterna är slående. De avger samma energi. 

Mörkret har intagit Jeff

> Förr

Påsken nu gladare

Idag när jag klev in i min lokala livsmedelsbutik fick jag syn på Z. Z, tänker ni, men det är ju den 12:e mars? Vad är nu detta? Svaret heter påsk, som på butiksvis firas med framförhållning. Z har alltså återanvänt sitt mytomspunna och hyllade julmustrecept och satt gula etiketter på sina flaskor - allt för att sprida glädje till folket i dessa svåra tider. Två tummar upp!

***

Veckans låt: Conor Oberst & Gillian Welch - Lua

Världens bästa band

Så länge jag kan minnas har jag gillat Pet Shop Boys. Jag gillade dem när jag var tolv och jag återkommer ständigt till deras musik. Dessutom är dessa två engelsmän en fascinerande duo, på samma sätt som Simon & Garfunkel. PSB består av Chris Lowe och Neil Tennant, med den senare som självklar frontfigur. Chris är introverten (småroligt gestaltat i deras West End Girls-video). Neil är talesmannen, den karaktärsfyllda sångrösten medan Chris är keyboardgeniet som aldrig säger nåt, ofta gömd bakom solglasögon. När de samtidigt alltid såg så allvarliga ut i sina numera klassiska videor var det dock som om man skådade två sidor av samma människa. Tillsammans gjorde de en bunt klassiska popalbum mellan åren 1986 och 1993. Sedan dess har de gjort flertalet riktigt bra låtar, men inga helgjutna album om ni frågar mig. Nu är de tillbaka med nya albumet Yes. Jag har inte hört det och vet inte om det är bra, men jag tvivlar. Mina tvivel bekräftades av att skivan fick 5/10 i senaste Sonic. Något som är säkert är att de tappat rejält sedan sina fornstora dagar, en utveckling som känns mer oundviklig än överraskande. De känns mätta och - gamla. Att de döpte en låt på förra skivan till E-mail gav tydliga varningssignaler. Det återstår att höra om de kan motbevisa mig.

Eftersom detta inlägg är tänkt som en hyllning är det på sin plats att berätta vad som är grejen med PSB. Vad gör dem så bra? Givetvis de löjligt perfekta melodierna. Alla detaljer, från pianoklinkandet i Suburbia, koskällorna i Always On My Mind (som spöar Elvis original!), trumpettajmingen i What Have I Done To Deserve This? till manskören i Go West. Blandningen av nostalgi och melankoli. Sedan har vi förstås texterna. De är ofta enkla, rentav banala, men alltid intelligenta. Humorn är deras signum. 

You phone me in the evening on hearsay

And bought me caviar

You took me to a restaurant off Broadway

To tell me who you are

We never-ever argue, we never calculate

The currency we've spent

I love you, oh, you pay my rent

(Rent)

We've both given up smoking, cause it's fatal, so whose matches are those?

(So Hard)

Ironin är ofta påtaglig och den adderar dimensioner till deras låtar. Ibland räcker det dock med textrader som innehåller vackert filosoferande:

Go to work and take your calls

Hang the fruits of your labour on the walls

Such precision and care

What does it matter if there's no one here to share

The flowers in the garden, the wine

The Waiting For Godot and so much modern time?

(A Red Letter Day)

La fleur

Ibland kommer det avsnitt av tv-serier som känns så mycket mer än en välgjord tvåtimmarsfilm, som känns som den saknade pusselbiten som faller på plats och man blir alldeles varm i kroppen. Det senaste Lost - säsong 5:s avsnitt nummer 8 - var ett sådant. Och det kom i precis rätt ögonblick, då jag på allvar började tro att Lost var på väg att förlora sig själv. Säsong 5:s avsnitt nummer 8 fortsatte det smått tokiga tidshoppandet, men denna gång kändes det befogat och konsekvent, nödvändigt och inte onödigt förklarande. Flera "element" och typsituationer från ön återkom i ett nytt ljus. Lost blev meta-Lost, dessutom lyckades man kombinera god spänning med en skön distans som känns så viktig i detta skede av serien. Det är här jag kommer in på karaktären Sawyer, eller James LaFleur, som han numera (år 1977!) kallas. Killen från södern - den bildsköne, sarkastiske, enstöriga och obstinata mannen med ett hjärta av guld är själva sinnebilden av en antihjälte, och att se honom gå omkring och mysa i hawaiiskjorta, plocka en stor gul blomma, gå omkring och lukta på samma blomma, kliva in i sitt hem där frun väntar vid spisen, stanna upp vid dörrposten med blomman under nästippen - är underhållning av högsta klass. 

I slutet av avsnittet, i ett skede då man känner sig nöjd och belåten med ett förträffligt avsnitt kommer scenen som höjer ribban ännu högre, så högt att himlen är den enda kvarvarande gränsen. Det är då Den Stora Återföreningen sker. Det är en bit upp på en kulle, två blå bilar möts. Människorna kliver ur - det är blickar, sparsmakade toner, försumbara gester. Där och då skapas magi av episka mått. Det känns inte tillgjort, inte sentimentalt, inte högtravande. Det känns medvetet, besynnerligt och ovisst.

Män som hatar Färjestad

Det gick två år, med en dret-kvalserie däremellan, men nu är det slutspelstider igen för Brynäs. Favoritlaget för mig, i övertydlighetens namn. I kvarten väntar Färjestad. De har väntat förr och det har inte varit roligt. Färjestad är ett virus som sprider sig. Färjestad gillar ingen. Färjestad måste stoppas och det är dags nu. Anders Lindbäck kommer att stå i första matchen, ett stort ansvar; fuckar han upp står Markström när serien flyttas till den konkurrerande kaffestaden. Det är med tätt försvar och allmän grisighet detta kommer vinnas - det finns inte plats för reservationer. Och vem som än vaktar Brynäs mål måste stå i vägen för att det ska gå vägen - det har aldrig varit en mer passande klyscha än nu. Nu, när det självgoda leendet från Jörgen Jönssons tryne ska väck.

Färjestad-Brynäs 3-4 i matcher.

PRO-Harry

- Ever notice how you come across somebody once in a while you shouldn't have fucked with? That's me.  /Walt Kowalski

Han morrar och frustar, spottar och fräser. Clintan är tillbaka, i både regi-stolen och huvudrollen i Gran Torino. Och det är riktigt bra; han har verkligen kommit till sin rätt på ålderns höst. Rollen han har i filmen är så pass skräddarsydd för honom att det inledningsvis kan kännas smått parodiskt, men det går över, för det är så välgjort, tankeväckande och intressant, som så ofta tidigare under Clintans 2000-tal. Filmen hade lätt kunnat falla i den sentimentala fällan, men den lyckas han skickligt undvika. Mer tänker jag inte säga om GT, mer än att jag faktiskt blev överraskad över hur bra den var, med tanke på hur Clint fullkomligt matat ut filmer under de senaste åren och att jag inte hört mycket om just denna filmen innan. Jag och G hyllar den unisont, ja det gör vi.