Världens bästa band

Så länge jag kan minnas har jag gillat Pet Shop Boys. Jag gillade dem när jag var tolv och jag återkommer ständigt till deras musik. Dessutom är dessa två engelsmän en fascinerande duo, på samma sätt som Simon & Garfunkel. PSB består av Chris Lowe och Neil Tennant, med den senare som självklar frontfigur. Chris är introverten (småroligt gestaltat i deras West End Girls-video). Neil är talesmannen, den karaktärsfyllda sångrösten medan Chris är keyboardgeniet som aldrig säger nåt, ofta gömd bakom solglasögon. När de samtidigt alltid såg så allvarliga ut i sina numera klassiska videor var det dock som om man skådade två sidor av samma människa. Tillsammans gjorde de en bunt klassiska popalbum mellan åren 1986 och 1993. Sedan dess har de gjort flertalet riktigt bra låtar, men inga helgjutna album om ni frågar mig. Nu är de tillbaka med nya albumet Yes. Jag har inte hört det och vet inte om det är bra, men jag tvivlar. Mina tvivel bekräftades av att skivan fick 5/10 i senaste Sonic. Något som är säkert är att de tappat rejält sedan sina fornstora dagar, en utveckling som känns mer oundviklig än överraskande. De känns mätta och - gamla. Att de döpte en låt på förra skivan till E-mail gav tydliga varningssignaler. Det återstår att höra om de kan motbevisa mig.

Eftersom detta inlägg är tänkt som en hyllning är det på sin plats att berätta vad som är grejen med PSB. Vad gör dem så bra? Givetvis de löjligt perfekta melodierna. Alla detaljer, från pianoklinkandet i Suburbia, koskällorna i Always On My Mind (som spöar Elvis original!), trumpettajmingen i What Have I Done To Deserve This? till manskören i Go West. Blandningen av nostalgi och melankoli. Sedan har vi förstås texterna. De är ofta enkla, rentav banala, men alltid intelligenta. Humorn är deras signum. 

You phone me in the evening on hearsay

And bought me caviar

You took me to a restaurant off Broadway

To tell me who you are

We never-ever argue, we never calculate

The currency we've spent

I love you, oh, you pay my rent

(Rent)

We've both given up smoking, cause it's fatal, so whose matches are those?

(So Hard)

Ironin är ofta påtaglig och den adderar dimensioner till deras låtar. Ibland räcker det dock med textrader som innehåller vackert filosoferande:

Go to work and take your calls

Hang the fruits of your labour on the walls

Such precision and care

What does it matter if there's no one here to share

The flowers in the garden, the wine

The Waiting For Godot and so much modern time?

(A Red Letter Day)