Ibland kommer det avsnitt av tv-serier som känns så mycket mer än en välgjord tvåtimmarsfilm, som känns som den saknade pusselbiten som faller på plats och man blir alldeles varm i kroppen. Det senaste Lost - säsong 5:s avsnitt nummer 8 - var ett sådant. Och det kom i precis rätt ögonblick, då jag på allvar började tro att Lost var på väg att förlora sig själv. Säsong 5:s avsnitt nummer 8 fortsatte det smått tokiga tidshoppandet, men denna gång kändes det befogat och konsekvent, nödvändigt och inte onödigt förklarande. Flera "element" och typsituationer från ön återkom i ett nytt ljus. Lost blev meta-Lost, dessutom lyckades man kombinera god spänning med en skön distans som känns så viktig i detta skede av serien. Det är här jag kommer in på karaktären Sawyer, eller James LaFleur, som han numera (år 1977!) kallas. Killen från södern - den bildsköne, sarkastiske, enstöriga och obstinata mannen med ett hjärta av guld är själva sinnebilden av en antihjälte, och att se honom gå omkring och mysa i hawaiiskjorta, plocka en stor gul blomma, gå omkring och lukta på samma blomma, kliva in i sitt hem där frun väntar vid spisen, stanna upp vid dörrposten med blomman under nästippen - är underhållning av högsta klass.
I slutet av avsnittet, i ett skede då man känner sig nöjd och belåten med ett förträffligt avsnitt kommer scenen som höjer ribban ännu högre, så högt att himlen är den enda kvarvarande gränsen. Det är då Den Stora Återföreningen sker. Det är en bit upp på en kulle, två blå bilar möts. Människorna kliver ur - det är blickar, sparsmakade toner, försumbara gester. Där och då skapas magi av episka mått. Det känns inte tillgjort, inte sentimentalt, inte högtravande. Det känns medvetet, besynnerligt och ovisst.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar