Mina damer och herrar, att jag inte förrän nu bloggar om There Will Be Blood är lite synd - jag vill ju se mig själv som en snabbt uppdaterad man när det gäller film, så detta borde kännas lite off, men jag låter det gå. Jag såg den i början av sommaren och blev ivägblåst, såg om den häromdagen och bestämde mig för att äntligen skriva några rader. P.T. Anderson har gjort bra filmer förr, men med There Will Be Blood, ja, med den tar han klivet upp ett snäpp. Den är på alla plan fruktansvärt bra, tankeväckande, emotionell och säker. Filmen rullar uppemot 2 timmar och 40 minuter men varje scen känns som ett måste; inget är överflöd. Filmens estetik med inledande passningar till Kubricks 2001 får en att tappa andan. Tystnad i kombination med alarmliknande crescendon och nerviga, monotona ljudslingor skapar en spänning som ökar i tryck för varje sekund. Den inneboende vreden hos huvudpersonen, oljemannen Daniel Plainview, fungerar på samma sätt; man bara väntar på att det ska brista. Alltså precis som när oljan i filmen är på väg att explodera upp mot skyn. Jag saknar ord; det är så jävla bra att jag genast vill meddela alla jag känner. Dramaturgin är förträfflig, med små saker som inträffar eftersom och som sakta men säkert avslöjar hur liten och koncentrerad historia det är. Jag gillar filmer som går på djupet med karaktärer och det är det som är själva grejen med TWBB - det vi ser handlar ju om Plainviews inre, mer än om oljan han vill åt. Filmen har många minnesvärda scener men om jag ska ta ut en särskild så är det när Daniel sitter och super med Henry, och blir ärlig:
I see the worst in people. I don't need to look past seeing them to get all I need. I've built my hatreds up over the years, little by little...
För mig är detta både ett psykologiskt avslöjande och en markering av den vändning filmen tar. Och det är en understrykning: Det kommer definitivt blod. Jag vet inte om jag sett någon mer övertygande eller så skoningslös skådespelarprestation än den som Daniel Day-Lewis gör som Daniel Plainview. Den är uppe och samsas med Brandos största stunder. Maktspelet mellan Plainview och predikanten Eli Sunday är fascinerande, inte bara p.g.a. att de påverkar varandra utan även genom att de är motpoler - den praktiske entreprenören vs. den religiösa healern. Men det som kanske är mest intressant är hur pass lika de ändå är. Hur då? Jo, båda är "showmen" som försöker få folk att köpa deras snack (Eli med sina urflippade mässor i kyrkan, Daniel med sitt "family man"-säljsnack inför grupper av intressenter). Detta gör att de ser igenom varandra.
Slutscenen är redan klassisk och om 100 år sitter folk fortfarande och beundrar denna film.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar