Äntligen!

Skit i The Departed - förvisso en hygglig film med en briljant DiCaprio - huvudsaken är att Marty nu fått sin välförtjänta regi-Oscar.

Min topp-5, Scorsesefilmer:

1. Taxi Driver
2. Maffiabröder
3. The King Of Comedy
4. Tjuren Från Bronx
5. After Hours

Tennessee's a brother to my sister Carolina where they're gonna bury me

Temat fortsätter: Hela Foppa-till-Nashville-grejen har tagit mig åter till countryns åkermarker. Men jag är inte någon som rycker upp hela countryplantan, med roten och allt. Nej, jag nöjer mig med några, om än knappast oväsentliga, beståndsdelar: sydstatsdialekten, de akustiska gitarrerna i förgrunden, melankolin, det hemkära och ofta sentimentala. Jag är ju i grunden en man av pop, så därför passar alt-country som en högaffel till hö; genren ger mig nämnda ingredienser blandat med popkänsliga melodier och produktioner. Givetvis blir det fantastiskt, allt som oftast.

Åtta essentiella alt-country-låtar:

Whiskeytown - Jacksonville Skyline
Kathleen Edwards - One more song the radio won't like
Loretta Lynn & Jack White - Portland Oregon
Lucinda Williams - Car Wheels On a Gravel Road
Ryan Adams - To Be Young (Is To Be Sad, Is To Be High)
Bright Eyes - We are nowhere and it's now
Wilco - It's just that simple
Jayhawks - Blue

Det här är Emilio.

Vad har Elijah Wood, Harry Belafonte, Helen Hunt, William H. Macy, Heather Graham, Anthony Hopkins, Laurence Fishburne, Demi Moore, Martin Sheen och Lindsay Lohan gemensamt? Jo, de är alla med i leken när Emilio Estevez regidebuterar med Bobby. En sådan brokig och stjärnspäckad cast skapar givetvis intresse för filmen. Men också dessa två iakttagelser:

1. Emilios musche från filminspelningen (notera även hur far iakttager son).

2. Filmen handlar om mordet på senatorn Robert F. Kennedy 1968. Film och året 1968 är en lyckad kombination; det kom ju så många bra filmer det året: Rosemary's Baby, 2001, Apornas Planet, One Upon A Time In The West, Örnnästet och Bullitt för att nämna några. Alltså måste Bobby vara en förträfflig film, förstås.

Foppa + Nashville = Alt-country

Dagens, eller nattens låt blir således Hockey skates med Kathleen Edwards.

Woody Wednesday

Äntligen är det här! Efter strul med distributionen och diverse tvister med produktionsbolag etc etc etc, kan jag nu presentera det efterlängtade, exklusiva extramaterialet från mitt Woody Harrelson-inlägg som jag skrev onsdagen den nionde november 2005:

Sanningsdan

Dagens utsikt från köksfönstret presenteras av Anja Pärsons störtloppsåk som sker om några minuter.


Edit 13:47: Och Pärson vinner guld igen! Tredje raka! Hattrick!

Frukost och kvinnlig gubbrock

Ju längre man sover, desto godare blir frukosten.

Och nu är det lördag igen.

Jag måste städa.

Men först ska jag lyssna på Lucinda Williams nya: West. Typ världens bästa kvinnliga singer-songwriter är tillbaka och hon har återgått till det lågmälda, efter förra plattans genombredbenta hållning. Det gillar jag; förra skivan var en besvikelse och blev mest tröttsam. Låten "Come on" från nya albumet är dock så bredbent att man bara väntar på att en flanellcowboy ska stövla in, steka en texasbiff och börja gnola. Men faktum är att den är fantastiskt bra, ja, Lucinda framför den lugnt, ömt-men-ändå-så-kraftfullt som bara Lucinda kan. Ingen äger en röst som Lucindas. Fuckin' marvelous!

and we don't care about the young folks, talkin' 'bout the young style

Peter, Bjorn eller John sjunger falskt och försöker låta som Lennon. Victoria Bergsmans röst är inte alltid heller så tonsäker, men den är ju väldigt speciell: skönt avtrubbad, som en Nico på valium.


Sedan fick Conan en t-shirt av bandet. Det var fiffigt.

Keersten, Körsten Dunst

Nysedd film. Sofia Coppola, som gjorde min favoritfilm från 2003, lyckades faktist få mig intresserad av en historisk karaktär i och med Marie Antoinette. Inte för att filmen var bra, nej, utan för att Coppola visar:

1. Att hon kan friska upp en schanger (jag brukar ha svårt för kostymdramer, men här kändes det inte alls mossigt).
2. Att hon, som vanligt, har yttersta fingertoppskänsla när det gäller musikpålägget; Radio dept. och 1700-talet visade sig gå förvånansvärt bra ihop.
3. Upp en visuell godispåse, likt i de föregående filmerna Lost In Translation och Virgin Suicides.

Tyvärr blev det för mycket yta och för lite innehåll denna gång. Coppola har skippat historien och istället bara fokuserat på personen Marie Antoinette och hennes övergång till vuxenlivet (känns temat igen?). Visst, Sofia ska ha cred för att hon följer sin linje fullt ut och gör något eget. Problemet är att INGENTING händer i filmen. Jag gillar annars "sega" filmer i lugnt tempo, men här fick jag kämpa för att hålla mig vaken. Dessutom kändes det alltför ofta som jag bevittnade en maskerad, snarare än historiska händelser; någon slags ofrivillig ironi vilade över det hela och det passade inte alls. Flera karaktärer runt omkring Marie var stereotyper och kändes föga trovärdiga, inte minst Louis XVI. Som helhet berörde filmen inte alls så mycket som den hade behövt.

Slutsats: Coppola bör hålla sig till Tokyo, Kirsten Dunst till Spiderman.

Betyg: 2 giljotiner av 5 möjliga.

Tänkte posta något smakfullt från mitt digra fotoarkiv, men vet inte riktigt vad jag vill uppnå med det än så länge, så letandet måste under alla förutsättningar fortsätta. Jag kommer att editera detta inlägg senare, ifall något passande hittas. Två faktum, från vitt skilda källor, har dock konstaterats denna dag:

1. "There is a man in a smiling bag."
2. Wayne Rooney är fulast i hela världen.