Brynäs notebook #01

Säsongen har börjat positivt. Leksand utskåpades och igår blev det 3-2 över Modo. Ser bra ut. Och ännu har inte Lill-Honken startat någon match. När han väl gör det lär han spika. Den unge herr Bäckström verkar det kunna bli något av.

The Larry David Sandwich

Curb Your Enthusiasm är äntligen tillbaka! Efter en paus på över ett år har LD fått ändan ur vagnen och skrivit nya avsnitt av den bästa komediserien sedan Seinfeld.

I första avsnittet av säsong fem får Larry en nära döden -upplevelse som får honom att tro på högre makter. Han blir ännu en gång osams med Ted Danson (denna gång när han vill byta macka med Ted, eftersom han inte gillar ingredienserna i sin egen). Han har en sedvanlig verbal duell med Jeffs fru Susie - alltid lika komiskt - men hon är lite snällare denna gång. Och liggandes i sjuksängen avslöjar (?) Larrys far en hemlighet om Larry...

Frågorna hopar sig, skratten tilltar.

Lidingöloppet '05

(Det bedårande Mörby Centrum, på vägen norrut mot Täby där jag och min bror bodde)

Har tentat och varit allmänt halv-upptagen, men här kommer min Lidingöloppsrapport:

Vädret var nice - ja, man bör nog säga riktigt nice - i lördags då loppet gick av stapeln. Sol och nitton grader i slutet av september fick en att tro att man åkt ner på kontinenten. Ja, så kändes det för en norrlandsbo.

Hade käkat en fet pizza i Täby Centrum kvällen innan loppet. Om det var bra för uppladdningen det vette sjutton, men det kändes bra i alla fall. Startade i grupp 6, var alltså aningen seedad (det fanns totalt 9 grupper). Gick ut relativt hårt - man blev ju påverkad av alla stollar som sprang som satan redan från början.

Första 9.5 km gick på 41:19, en ganska optimistisk start som sagt. Strax innan denna tidpunkt (efter 8 km) kom en höjdpunkt i mitt lopp när speakern ropade ut mitt namn, min tid och kommenterade min insats. Blev lite paff först, sedan tänkte jag: "I'm Batman!".

När jag sprang igenom kontrollen efter 25 km hade klockan tickat till 1:52:11. Då var jag rätt sliten. Och det var inget bra ställe att känna sig sliten på, för de sista 5 kilometerna startar med den beryktade Abborrbacken - en lååång, brant och seg uppförsbacke. Den blev en pärs. Det kändes som om om någon fäst betongblock på mina lår. Men uppför kom jag till slut. Sedan var det värsta över. Den sista kilometern kunde jag öka tempot lite. På upploppet spurtade jag för fullt.

Sluttiden 2:19:08 är jag nöjd med, med tanke på att jag var rookie. Men de sista fem kilometerna tog 27 minuter. 27! Inte bra. Nog för att man bör vara tröttare i slutet av loppet, men mina ben var verkligen slutkörda. Flåset var det inget fel på, men benen - dom var otroligt sega.

***

Vad var bäst?
Stämningen efter spåret, arrangemanget, vädret samt kaffet och blåbärssoppan som man fick efter loppet.

Vad var sämst?
Att behöva springa sick-sack hela tiden för att springa om alla långsammare löpare i de tidigare startgrupperna. Spenderade mer tid bredvid spåret än på det. Jag sprang på branta kanter vid sidan om, i gräs, runt träd och på diverse andra kreativa sätt för att så smidigt som möjligt lubba ifrån packet. Detta tog förstås på krafterna, både fysiskt och mentalt. Men nästa år lär jag bli fett seedad.

Vad lär jag mig till nästa gång?
Underskatta aldrig Abborrbacken.

Min placering då?
449:a.

NHL på Eurosport

Aftonbladet skriver att Eurosport - ja, gamla hederliga Eurosport - troligen kommer att sända NHL i år. NHL på Eurosport! Jag har ju Eurosport! Vintern kan onekligen bli angenäm. Och vilken uppryckning för denna gamla kanal som varit på dekis den senaste tiden (med höjdpunkter som Biljard, Dart, Curling, Backhoppning och Cykling i tablån).

Crash

Efter att den fått fem plus, högt slagna tärningar, femtielva klappor och diverse annat var förväntningarna på filmen Crash ungefär lika höga som Dennis Hopper och Peter Fonda i Easy Rider. Det är alltid farligt med enorma förväntningar innan man skall se en film. På något vis väntar man sig något utöver det vanliga, något remarkabelt, övernaturligt bra.

Crash var inget mästerverk, men riktigt bra. Den har en berättarstil a'la Magnolia där flera mindre historier vävs samman. Sånt gillar jag. Den berättar intensivt om rasism och fördomar i det mångkulturella Los Angeles. Ingen utmålas som renodlad skurk och vice versa. Det beror på situationen, enligt ledmotivet "du vet aldrig vem du är". Regissören Haggins har förstås en poäng.

Crash imponerar i sitt sätt att nyansera människorna. Dock blir vissa repliker väl självlysande i sina avsikter och den hollywoodianska skriva på näsan-känslan kommer krypande. Med detta sagt: Crash är ett riktigt bra, sevärt drama.

Slutligen måste jag nämna skådespelarinsatserna. Namn som Sandra Bullock, Matt Dillon och Ryan Phillippe har inte precis rosat marknaden tidigare om ni frågar mig, men här sköter dom sig.

De är faktiskt inte alls överskattade, något jag verkade tro för ett halvår sedan. Nya 'Do You Want To?' är smått fantastisk, möjligen tjatig men så mycket roligare än all annan rock just nu.

Skadad

Under min springtur i fredags hände något. Efter 7 km, i en brant uppförsbacke, högg det till i höften (eller högt upp på utsidan av låret). Jag blev skrajsen och förbannad, såhär två veckor innan Lidingö. Det liknade sådana där kramphugg jag fått i vaden tidigare, men denna gång var det mer som om något 'klämdes' och det inträffade efter bara 25 min då kramp bör vara uteslutet. Försökte fortsätta, men det gick inte utan jag var tvungen att gå resten av milspåret. Väldigt illa. Troligen hade 2 1/2-milsloppet jag sprang två dagar innan satt sina spår och förhoppningsvis försvinner problemet om jag vilar ett par dagar. Har nu vilat två. Testar nog att springa imorgon.


Konstaterar:
- Att Seth Cohen har en poäng när han gillar Death Cab For Cutie (lyssna bara på Soul Meets Body).
- Att Tetris alltid kommer vara världens bästa spel.
- Att Roger Federer ser hyfsat arrogant ut.

US Open

Den klassiska slötittar-sporten tennis är på tapeten igen, i och med att årets US Open just nu går av stapeln. I förrgår, under herrarnas tredje omgång, blev dock getögat något mer klarsynt och inlevelsefullt. Att en dussinmatch mellan två 50-60-rankade snubbar skulle åstadkomma detta var inte särskilt troligt på förhand. Men dessa två lirare, italienaren David Sanguinetti och thailändaren Paradom Srichaphan, visade vad distans kombinerat med sedvanlig kämpaglöd och inlevelse kan göra för underhållningen.

Jag antar att det är sådant som kan hamna i fokus när det inte är superstjärnor som möts - en tennis med stort hjärta, utan förutfattade meningar och divalater, som är på allvar men ändå har glimten i ögat. En tennis som skulle kunna spelas på din lokala grusplan. I matchens fjärde set fick vi exempel på just detta, då thailändaren - efter att ha fallit efter en lång bollduell - började göra armhävningar. "YEAAH!" tyckte publiken, "moget" skrattade italienaren. Sanguinetti vann till slut den över 4 timmar långa, men aldrig tråkiga, femsetaren; en makalös, vinklad stoppboll från italienaren var en av delikatesserna på sluttampen.

Bekännelsen

Le Samouraï säger: (14.48.22)
those days are over

Le Samouraï säger: (14.48.30)
jag är pretto nu