Lidingöloppet '05

(Det bedårande Mörby Centrum, på vägen norrut mot Täby där jag och min bror bodde)

Har tentat och varit allmänt halv-upptagen, men här kommer min Lidingöloppsrapport:

Vädret var nice - ja, man bör nog säga riktigt nice - i lördags då loppet gick av stapeln. Sol och nitton grader i slutet av september fick en att tro att man åkt ner på kontinenten. Ja, så kändes det för en norrlandsbo.

Hade käkat en fet pizza i Täby Centrum kvällen innan loppet. Om det var bra för uppladdningen det vette sjutton, men det kändes bra i alla fall. Startade i grupp 6, var alltså aningen seedad (det fanns totalt 9 grupper). Gick ut relativt hårt - man blev ju påverkad av alla stollar som sprang som satan redan från början.

Första 9.5 km gick på 41:19, en ganska optimistisk start som sagt. Strax innan denna tidpunkt (efter 8 km) kom en höjdpunkt i mitt lopp när speakern ropade ut mitt namn, min tid och kommenterade min insats. Blev lite paff först, sedan tänkte jag: "I'm Batman!".

När jag sprang igenom kontrollen efter 25 km hade klockan tickat till 1:52:11. Då var jag rätt sliten. Och det var inget bra ställe att känna sig sliten på, för de sista 5 kilometerna startar med den beryktade Abborrbacken - en lååång, brant och seg uppförsbacke. Den blev en pärs. Det kändes som om om någon fäst betongblock på mina lår. Men uppför kom jag till slut. Sedan var det värsta över. Den sista kilometern kunde jag öka tempot lite. På upploppet spurtade jag för fullt.

Sluttiden 2:19:08 är jag nöjd med, med tanke på att jag var rookie. Men de sista fem kilometerna tog 27 minuter. 27! Inte bra. Nog för att man bör vara tröttare i slutet av loppet, men mina ben var verkligen slutkörda. Flåset var det inget fel på, men benen - dom var otroligt sega.

***

Vad var bäst?
Stämningen efter spåret, arrangemanget, vädret samt kaffet och blåbärssoppan som man fick efter loppet.

Vad var sämst?
Att behöva springa sick-sack hela tiden för att springa om alla långsammare löpare i de tidigare startgrupperna. Spenderade mer tid bredvid spåret än på det. Jag sprang på branta kanter vid sidan om, i gräs, runt träd och på diverse andra kreativa sätt för att så smidigt som möjligt lubba ifrån packet. Detta tog förstås på krafterna, både fysiskt och mentalt. Men nästa år lär jag bli fett seedad.

Vad lär jag mig till nästa gång?
Underskatta aldrig Abborrbacken.

Min placering då?
449:a.