Crash

Efter att den fått fem plus, högt slagna tärningar, femtielva klappor och diverse annat var förväntningarna på filmen Crash ungefär lika höga som Dennis Hopper och Peter Fonda i Easy Rider. Det är alltid farligt med enorma förväntningar innan man skall se en film. På något vis väntar man sig något utöver det vanliga, något remarkabelt, övernaturligt bra.

Crash var inget mästerverk, men riktigt bra. Den har en berättarstil a'la Magnolia där flera mindre historier vävs samman. Sånt gillar jag. Den berättar intensivt om rasism och fördomar i det mångkulturella Los Angeles. Ingen utmålas som renodlad skurk och vice versa. Det beror på situationen, enligt ledmotivet "du vet aldrig vem du är". Regissören Haggins har förstås en poäng.

Crash imponerar i sitt sätt att nyansera människorna. Dock blir vissa repliker väl självlysande i sina avsikter och den hollywoodianska skriva på näsan-känslan kommer krypande. Med detta sagt: Crash är ett riktigt bra, sevärt drama.

Slutligen måste jag nämna skådespelarinsatserna. Namn som Sandra Bullock, Matt Dillon och Ryan Phillippe har inte precis rosat marknaden tidigare om ni frågar mig, men här sköter dom sig.