tisdag, november 20, 2012

Därför behöver vi Lana Del Rey



















Lana Del Reys amerikanska dröm: Åk ut i vildmarken i Budweiser t-shirt och vifta med The Star-Spangled Banner.


Det är lätt att bli skeptisk när det gäller Lana Del Rey. Diskussionen och näthatet känns relativt gammalt när vi nu närmar oss slutet av 2012, men för att sammanfatta: Hennes bakgrundshistoria om att hon kom från enkla förhållanden (trailerpark) visade sig vara en bluff; hon var dotter till en IT-miljonär. Hon har förstorat sina läppar. Hennes live-framträdanden, framförallt det ökända på SNL, har avslöjat markanta röstmässiga brister. Det har klagats på att hon bara skulle fått jobbet genom sina rika kontakter och på så vis bara är en del av en cynisk skivbolagskonspiration.

Visst kan man känna så: Att hon är en skivbolagspamps marionettdocka med putande läppar och kortkort men med tillräckligt många svåra popkultur-referenser för att indiekidsen ska tänka Wow och inte Britney Spears. Det svåra i form av 50-60-talsnostalgi (givet i den Mad Men-era vi lever i) och David Lynchsk stämning tillsammans med textreferenser såsom Pabst Blue Ribbon, ölen som återfinns i en klassisk replik i David Lynchs film Blue Velvet - vars titelmelodi hon såklart gjort en cover på.

Hon sjunger om att spela tv-spel, dricka Mountain Dew och åka Bugatti Veyron. På hennes JFK-inspirerade video till National Anthem har man lagt ett passande Instagram-filter. Allt är beräknat, kalkylerat för bästa genomslag.

Så varför tar jag det till hjärtat?

Svaret är svårt och enkelt. Vi börjar med det enkla: Hennes bräckliga röst är speciell och avslöjar svaghet men har samtidigt djup. Vi har det tilldragande mörka anslaget och den romantiserade dekadensen, vilket är ganska oemotståndligt. Sedan det svåra: I flera av hennes videos återfinns en distans som gör att Lanas låtar lyfter, och man börjar förstå grejen. Man börjar se bortom den inledande skepsismen.

I denna popkulturella värld av förpackande, talangjakteri och kapitalism söker vi efter den ursprungliga äktheten - och Lana Del Rey är en äkta bluff. Hon utnyttjar våra svagheter, blottlägger våra frestelser och de drömmar vi skapat genom den sfär av popkultur vi är del av. Hennes falska persona skapar nerven i den samtida ryggraden.

År 2012 känns ingen annan artist känns mer relevant än Lana Del Rey.

Inga kommentarer: