Överst: James Franco som Aron Ralston.
Underst: Den riktige Ralston.
Har alltid gillat osannolika överlevnadshistorier. Aron Ralstons öde är inte lite anmärkningsvärt. Självbiografin "Vilja av sten" stannade hos mig; det var inte bara en spännande överlevnadskamp utan också en mental studie, som faktiskt lyckades undvika sedvanlig Amerikansk sötsliskig sentimentalitet. När filmatiseringen annonserades gjorde jag tummen upp.
För den oinvigde: Aron Ralston är en (vid tidpunkten) 27-årig adrenalinjagande hobbyklättrare som följer sina äventyrsimpulser till fullo. Som lyssnar på Phish i sina hörlurar snarare än planerar nästa trip. Full fart, på mountainbike, till fots, med rep, över berg. Han har goda kunskaper - är en outdoornörd - men naiviteten och självgodheten lyser igenom. Ta rutten som den kommer. Han är ett barn i en sandlåda. Som denna gång varken meddelat föräldrar eller kompisar vart han skulle innan han begav sig ut.
Sandlådan är Utahs öken. För att vara mer specifik: Blue John Canyon. Aron går ned i sprickkanjonen. Under en manöver lossnar en stor stenbumling och börjar röra på sig. Den förflyttar sig för första gången på tusentals år och fastnar. Och klämmer fast Arons högerarm.
Han. Är. Fast.
Under marken, i en öken, miltal till civilisationen och ingen vet ens om att han åkt iväg på en utflykt. Med sig har han ca en halvliter vatten och en dålig leatherman-kopia (multiverktyg).
Party time is over.
Stenen är envis, men det är Aron också. Efter fem dagar av frustration, hopp, förtvivlan, hallucinationer och urindrickande amputerar han sin arm: Han bänder av de båda benen i armen och skär sedan, med sin slöa fickkniv, av den.
Han är fri. Han plockar upp sin Sony digitalkamera och fotar den avhuggna armen och börjar vandra mot sin räddning - och sitt andra liv.
Danny Boyles film är trogen bokens händelseförlopp (såklart eftersom den baseras på verkliga händelser) och fungerar helt ok, men saknar det mentala djup som boken förmedlar. Dramaturgin fram till amputeringsögonblicket blir i Boyles regi tam, vilket måste ses som ett misslyckande. Det känns stressat, den mentala kampen och karaktärsfördjupningen blir lidande - men en film på en och en halv timme måste förstås sålla från en bok på 400 sidor. Filmen är snygg, med fantastisk färgskala och snygg använding av subjektiv vinkel (tacksamt att utnyttja Ralstons intresse för att skildra sina resor med videokameran). Men jag hade önskat att Danny Boyle hade sparat på splitscreen-bilderna och musikvideoklippningen och varvat ner mer; låtit oss få tid att tänka, på situationen och allvaret. Kanske visat någon återblick från tidigare äventyr för att knyta ihop säcken. Har man dödskamp på ena sidan och fantareklam på den andra går man en märklig och svår balansgång.
Jag är inte riktigt säker på om Boyle klarar den.
För den oinvigde: Aron Ralston är en (vid tidpunkten) 27-årig adrenalinjagande hobbyklättrare som följer sina äventyrsimpulser till fullo. Som lyssnar på Phish i sina hörlurar snarare än planerar nästa trip. Full fart, på mountainbike, till fots, med rep, över berg. Han har goda kunskaper - är en outdoornörd - men naiviteten och självgodheten lyser igenom. Ta rutten som den kommer. Han är ett barn i en sandlåda. Som denna gång varken meddelat föräldrar eller kompisar vart han skulle innan han begav sig ut.
Sandlådan är Utahs öken. För att vara mer specifik: Blue John Canyon. Aron går ned i sprickkanjonen. Under en manöver lossnar en stor stenbumling och börjar röra på sig. Den förflyttar sig för första gången på tusentals år och fastnar. Och klämmer fast Arons högerarm.
Han. Är. Fast.
Under marken, i en öken, miltal till civilisationen och ingen vet ens om att han åkt iväg på en utflykt. Med sig har han ca en halvliter vatten och en dålig leatherman-kopia (multiverktyg).
Party time is over.
Stenen är envis, men det är Aron också. Efter fem dagar av frustration, hopp, förtvivlan, hallucinationer och urindrickande amputerar han sin arm: Han bänder av de båda benen i armen och skär sedan, med sin slöa fickkniv, av den.
Han är fri. Han plockar upp sin Sony digitalkamera och fotar den avhuggna armen och börjar vandra mot sin räddning - och sitt andra liv.
Danny Boyles film är trogen bokens händelseförlopp (såklart eftersom den baseras på verkliga händelser) och fungerar helt ok, men saknar det mentala djup som boken förmedlar. Dramaturgin fram till amputeringsögonblicket blir i Boyles regi tam, vilket måste ses som ett misslyckande. Det känns stressat, den mentala kampen och karaktärsfördjupningen blir lidande - men en film på en och en halv timme måste förstås sålla från en bok på 400 sidor. Filmen är snygg, med fantastisk färgskala och snygg använding av subjektiv vinkel (tacksamt att utnyttja Ralstons intresse för att skildra sina resor med videokameran). Men jag hade önskat att Danny Boyle hade sparat på splitscreen-bilderna och musikvideoklippningen och varvat ner mer; låtit oss få tid att tänka, på situationen och allvaret. Kanske visat någon återblick från tidigare äventyr för att knyta ihop säcken. Har man dödskamp på ena sidan och fantareklam på den andra går man en märklig och svår balansgång.
Jag är inte riktigt säker på om Boyle klarar den.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar