En del av mig dog idag. Jag har förlorat min mössa. Min röda, fina Elan. Det var inte meningen att det skulle sluta så här, på en buss mellan Umeå och Holmsund. Men där blev den bortglömd, lämnad, sviken, tidigt imorse. Fy fan för mig. Elan förtjänade ett så mycket bättre öde än detta. Sedan tidigt 80-tal har den funnits i min närhet. Den tomhet och desperation jag först kände börjar dock övergå i melankolisk nostalgi: Ett super 8-band rullar framför mina ögon och jag ser den tunna, röda tygbiten med tofs och diskret finstickad logga fladdra förbi - det är vitt på rött, rött på vitt, rött mot blått, grått och till och med grönt. Jag ser den i motljus, upphängd, på en skidåkande fräknig pojke, på ett gammalt foto, på en flicka, i en gymnastiksal, på en tvättlina, i min hand, vid min sida, på mitt huvud. Nu vill jag inte ens tänka på var den kan befinna sig, för var den än är, hör den inte hemma där.
