Nu lyssnar jag på soul. Givetvis inte utan att varningsflaggan höjs en smula; det är ju skrämmande hög mogenfaktor på soulmusik. Ungefär som på Mark Knopfler. Men precis som Mackan, som genom sin coolhet kunde hålla Birkenstockkänslan på anständigt avstånd, så finns det uppenbarligen soul som känns fräsch och levande och inte instängd, daterad, överpolerad eller menlös (hissmusik i form av Erik Gadd t.ex.).
Vissa artister får en att, om inte omvärdera, så i alla fall upptäcka en genré på nytt. Duffy är en sådan (precis som rehab-Amy). Singeln Mercy spelas med rätta flitigt på radion. Om man hört men inte sett henne skulle man lätt kunna dra följande förhastade slutsatser:
1. Hon är svart
2. Hon är glammig
3. Hon är från 60-talet.
Men nej nej: Duffy är blond, från en bonnhåla i Wales och född 1984. Rösten hennes är fantastisk. Och hon har samarbetat med Suede-Bernard Butler på sitt debutalbum Rockferry, så onödigt överraskad över att det blev så bra borde man ju egentligen inte vara.
***
5 låtar:
Delayed Devotion
Distant Dreamer
Stepping Stone
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar