Lidingö '07

Årets Lidingölopp bjöd på åtskilliga mängder regn, så den soliga söndagspromenadskänslan från de föregående två åren var bortblåst, inget snack om den saken. I år var det istället det man kan förvänta sig av hösten: Grått, dassigt och lerigt. Speakern menade att det var "äkta terrängloppsväder" - och hon hade nog en poäng, för jag satte personbästa. Denna gång stannade klockan på 2:07:45, en förbättring med 1:45 från förra året. Men jag tycker att jag borde kunnat pressa mig ner till 2:06. Det känns som jag fegade en aning på sluttampen för att skona mitt problemknä. Min spurt hade kunnat starta över en kilometer tidigare; energin fanns och knät hade inte mått sämre än vad det gör i detta nu.

Efter loppet såg jag två pojkar på en moppe. Inget konstigt med det förstås, men något gjorde att de skilde sig från moppepojkarna i Norrlands inland. De var välkammade, hade stiliga rutiga välstrukna skjortor synliga under deras jackor. Och pojken som åkte baktill höll i ett gäng golfklubbor. När jag såg denna syn blev jag glad, så där fånigt glad man bara kan bli när en fantastiskt stereotyp bild, helt naturligt, rullar upp framför ens näsa.