Veckans låt:

Säsongsavslutningen av Lost var ENORMT bra och det är bara att kapitulera inför faktumet att serien fortfarande lyckas vara högintressant och spännande.

Tre höjdpunkter från finalen (utan att avslöja alltför mycket för de som inte sett den ännu):

- Charlies ödesmättade hjälteinsats.
- John Locke goes Rambo.
- Skäggig, "wastad" Jack med pilotbrillor spelar Nirvana i bilen.

Synd att det dröjer en evighet tills fjärde säsongen börjar (2008). Antar att jag får tid med Heroes nu...

Kanada vs Disneyland

Inatt börjar Stanley Cup-finalerna: Anaheim Ducks mot Ottawa Senators.

Efter sju sorger och elva bedrövelser har Ottawa i år äntligen nått finalen, med Alfie som hänförare. Ottawas lagkapten har spelat som i trans, tillsammans med sina vapendragare Heatley och Spezza (den s.k. Pizza-kedjan). Jag unnar dem verkligen titeln; Lord Stanley ska hem till Kanada!

Men jag måste medge att jag känner för Anaheims ålderman Selänne. Den spelare från finland som besitter mest pathos, trots Koivus cancer. Selänne, nordens störste målskytt i modern tid, förtjänar att äntligen vinna något stort. Men inte i år. Anaheim spelar gröthockey med strikt defensiv - Ottawa med en offensiv spets som är magnifik. Vad jag föredrar är förstås givet.

Men den glödheta Pizza-kedjan i all ära - man vinner ingen Stanley Cup med offensiv längre. Detta talar för Anaheim, som troligen besitter ligans bästa försvar med Pronger och Niedermayer, som i princip spelar halva matchen var. Dessutom har ankorna en glödhet Giguere, som nyligen utduellerade Hasek, samt ligans troligen mest kompetenta gäng spelförstörare (däribland Samuel Påhlsson).

Det blir 4-3 i matcher till Anaheim. Kvack.

Kommersiellt är det nya indie

Ja, det blir allt mer uppenbart. Belle & Sebastian har för länge sedan skänkt sina tweedkavajer till behövande och spelar numera discopop. Death Cab For Cutie tackar högre makter för teveserien OC som gjorde att de äntligen fick se dagsljuset och spela sin Soul Meets Body - själva essensen av pop - för hela jordbefolkningen. Justin Timberlake får i nördiga musikmagasinet Sonic både spaltmeter och sin platta hyllad som en av 2006 års allra bästa; The Ark pryder samma tidnings omslag. God morgon. Shout out louds kliver ut ur garderoben på allvar, hymlar inte om vikten av sedlar och glädjen över att få spela på Letterman, eller i "Stina" på SVT.

En tidigare ljusskygg undergroundkille som Patrick Wolf har tagit på sig den glada overallen och gör en sprudlande video till sin nya singel "The Magic Position", som är helt fantastisk, med brygga-till-storslagen refräng enligt schlagermall 1 A (troligen lär den sluta som en av årets 3 bästa låtar). Bright Eyes-Conor har kvävt sitt ylande och sansat sig, kavlat upp skjortärmarna som om han vore Springsteens okända son och satsar numera på alltmer basic folk/country, med melodierna i fokus. Han låter sig dessutom gästas av Emmylou Harris - och då vet man ju att en sådan kille som Mark Knopfler lurar bakom hörnet.

Och då är knutarna upplösta, murarna rivna.

Men jag tycker det är trevligt, att musikfalangerna kan mötas i en symbios, att fönstret har öppnats och den friska luften börjat strömma in.

Att förtrycket minskar.

Maj nr 21, v 21

Dagens sammansättning, uppsnappad under eftermiddagens basgruppsdiskussion: Statoil-badminton.

Lika genialisk som samhällsskildrande.

Rodde 9,5 km imorse. Det är sådant man får göra när man har error i knät.

Fredrik Sahlin hyllar bröderna Cohens nya film No country for old men ("bästa sedan Fargo") på sin Cannes-blogg. Fatta vilken hajp det blev nurå liksom, shit asså. Jesus har talat och Erik lyssnat, i vanlig ordning.

Blow-Up

- What are you doing? Stop it! Stop it! Give me those. You can't photograph people like that.
- Who says I can't? I'm only doing my job. Some people are bullfighters, some people are politicians. I'm a photographer.

Snyggaste skivomslagen!

Klicka på bilden för att se större version.


Efter omfattande studier av min skivsamling är jag nu redo att presentera de tolv snyggaste omslagen från den. Ett snyggt skivomslag innebär bra musik, så är det väl? Nej, så enkelt är det inte, men i många fall stämmer antagandet - som exempelvis i detta. Här följer min estetiska genomgång.

Övre raden från vänster:

David Bowie - Heroes (1977)
Posörmannen nr 1, Bowie. Vilken inramning, vilket ljus!
Josh Rouse - 1972 (2003)
Josh Rouse tar retrosteget fullt ut, både musik- och omslagsmässigt. Sådant värmer.
Sufjan Stevens - Illinois (2005)
Gammeldagsiga serietidningskänslan är trevlig. Det feta 3D-typsnittet är givetvis fantastiskt.
Pulp - This Is Hardcore (1998)
Brittpop i de dekadenta salongerna. Rent och snyggt. I samma liga som "Coming Up", nedan.

Mellersta raden från vänster:

Kraftwerk - The Man Machine (1978)
Maskinellt och väldigt cleant. Strecken, de räta vinklarna och tyskarnas sammansmältning med designen gör detta till ett mästerverk.
Bob Dylan - Highway 61 Revisited (1965)
Visar hur ett typsnitt skall läggas ovanför ett foto. Enkelt, stilrent, klassiskt. Dylans skjorta och systemkameran i bakgrunden sätter pricken över i.
Green Day - Dookie (1994)
Ett omslag som man, efter att ha studerat det i 20 minuter, hittar någon ny skojig sak på måste givetvis finnas med här.
Prodigy - The Fat Of The Land (1997)
Att zooma in en krabba - symbolen för Prodigys musik - samtidigt som man exponerar kan leda till oanade höjder.

Nedersta raden från vänster:

Suede - Coming Up (1996)
Alla Suedes skivomslag är snygga, och detta är det snyggaste av dem. Arty farty, ja tack.
Franz Ferdinand - s/t (2004)
Tänk så helrätt det kan bli med ett coolt typsnitt, ett streck och kombinationen svart-benvit-orange.
Velvet Underground - VU & Nico (1967)
Andy Warhols klassiska, skalbara banan är genial. Konstens intåg i skivomslagen.
Lucinda Williams - Car Wheels On A Gravel Road (1998)
En grusväg, ett slitet hus i södern, skymningen, det knaggliga typsnittet...när man hör skivans musik kan man knappast tänka sig hur det skulle sett annorlunda ut.

The Bittersweet Symphony

Börjar gilla Will Ferrell allt mer. Första gången jag såg honom i filmsammanhang var i Anchor Man, en film jag hatade och inte ens såg färdigt. Då hade jag inga höga tankar om honom. Men på senare tid har det tagit sig. Det började med Melinda & Melinda, där han i princip ersatte Woody i rollen som Allen, och dessutom med bravur. I den ojämna och gapiga Talladega Nights var han knappast filmens starkaste kort, men filmen i sig var stundtals skitrolig och hade verkligen Ferrells anda över sig. Jag började på så vis fatta grejen med killen.

Och nu gör han en "Jim Carrey", dvs. skippar den fysiska tokroligheten och gör en nedtonad och "seriösare" roll, i och med metahistorien Stranger Than Fiction (Ferrells svar på Carreys Eternal sunshine of the spotless mind) . I filmen spelar Ferrell en skattmas som plötsligt, en morgon, får höra en kvinnlig berättarröst beskriva allt han gör. Det är en intelligent komedi MED hjärta, för en gångs skull (just det Wes Anderson, känn dig träffad), även om slutet var något tamt.

Jag vet inte, men det är något med komiker som gör något mer subtilt. Förändringen från klassens clown till känslohämmad vanlighet gör att rollen känns mer nyanserad, på något sätt. Eller i alla fall så framkallas en melankoli som man berörs av. Sedan att många stora komiker (se exempelvis Jim Carrey och Robin Williams) visar sig vara stora skådespelare gör ju inte saken sämre. T.o.m. Adam Sandler imponerade i P.T. Andersons Punch Drunk Love, ju. Eller kan det vara så att man överskattar dem, p.g.a. deras förflutna? Att man luras av ett bra manus och en simpel, ledsen rynka i pannan?

Isolation Years