Börjar gilla Will Ferrell allt mer. Första gången jag såg honom i filmsammanhang var i Anchor Man, en film jag hatade och inte ens såg färdigt. Då hade jag inga höga tankar om honom. Men på senare tid har det tagit sig. Det började med Melinda & Melinda, där han i princip ersatte Woody i rollen som Allen, och dessutom med bravur. I den ojämna och gapiga Talladega Nights var han knappast filmens starkaste kort, men filmen i sig var stundtals skitrolig och hade verkligen Ferrells anda över sig. Jag började på så vis fatta grejen med killen.
Och nu gör han en "Jim Carrey", dvs. skippar den fysiska tokroligheten och gör en nedtonad och "seriösare" roll, i och med metahistorien Stranger Than Fiction (Ferrells svar på Carreys Eternal sunshine of the spotless mind) . I filmen spelar Ferrell en skattmas som plötsligt, en morgon, får höra en kvinnlig berättarröst beskriva allt han gör. Det är en intelligent komedi MED hjärta, för en gångs skull (just det Wes Anderson, känn dig träffad), även om slutet var något tamt.
Jag vet inte, men det är något med komiker som gör något mer subtilt. Förändringen från klassens clown till känslohämmad vanlighet gör att rollen känns mer nyanserad, på något sätt. Eller i alla fall så framkallas en melankoli som man berörs av. Sedan att många stora komiker (se exempelvis Jim Carrey och Robin Williams) visar sig vara stora skådespelare gör ju inte saken sämre. T.o.m. Adam Sandler imponerade i P.T. Andersons Punch Drunk Love, ju. Eller kan det vara så att man överskattar dem, p.g.a. deras förflutna? Att man luras av ett bra manus och en simpel, ledsen rynka i pannan?
3 kommentarer:
Så det är Wes som gjort Stranger then fiction!? Måste verkligen se den i så fall!!
Nee, det var bara en pik åt honom. Marc Forster (Monster's Ball) har gjort den.
Kom igen, Anchorman är guld! Ge den ett nytt försök.
Skicka en kommentar