Lana Del Reys amerikanska dröm: Åk ut i vildmarken i Budweiser t-shirt och vifta med The Star-Spangled Banner.
Det är lätt att bli skeptisk när det gäller Lana Del Rey.
Diskussionen och näthatet känns relativt gammalt när vi nu närmar oss slutet av
2012, men för att sammanfatta: Hennes bakgrundshistoria om att hon kom från
enkla förhållanden (trailerpark) visade sig vara en bluff; hon var dotter till
en IT-miljonär. Hon har förstorat sina läppar. Hennes live-framträdanden,
framförallt det ökända på SNL, har avslöjat markanta röstmässiga brister. Det
har klagats på att hon bara skulle fått jobbet genom sina rika kontakter och på
så vis bara är en del av en cynisk skivbolagskonspiration.
Visst kan man känna så: Att hon är en skivbolagspamps
marionettdocka med putande läppar och kortkort men med tillräckligt många svåra
popkultur-referenser för att indiekidsen ska tänka Wow och inte Britney Spears.
Det svåra i form av 50-60-talsnostalgi (givet i den Mad Men-era vi lever i) och David
Lynchsk stämning tillsammans med textreferenser såsom Pabst Blue Ribbon, ölen som
återfinns i en klassisk replik i David Lynchs film Blue Velvet - vars
titelmelodi hon såklart gjort en cover på.
Hon sjunger om att spela tv-spel, dricka Mountain Dew och åka
Bugatti Veyron. På hennes
JFK-inspirerade video till National Anthem har man lagt ett passande Instagram-filter.
Allt är beräknat, kalkylerat för bästa genomslag.
Så varför tar jag det till hjärtat?
Svaret är svårt och enkelt. Vi börjar med det enkla: Hennes
bräckliga röst är speciell och avslöjar svaghet men har samtidigt djup. Vi har
det tilldragande mörka anslaget och den romantiserade dekadensen, vilket är
ganska oemotståndligt. Sedan det svåra: I flera av hennes videos återfinns en distans som gör att
Lanas låtar lyfter, och man börjar förstå grejen. Man börjar se bortom den
inledande skepsismen.
I denna popkulturella värld av förpackande, talangjakteri
och kapitalism söker vi efter den ursprungliga äktheten - och Lana Del Rey är
en äkta bluff. Hon utnyttjar våra svagheter, blottlägger våra frestelser och de
drömmar vi skapat genom den sfär av popkultur vi är del av. Hennes falska
persona skapar nerven i den samtida ryggraden.
År 2012 känns ingen annan artist känns mer relevant än Lana
Del Rey.
