Decenniets sista år går mot sitt slut...så, dags att sammanfatta det ur låt-synvinkel! (Youtube-länkar på titlarna.)
Översta raden:
Hennes rökiga röst kommer perfekt till sin rätt här. Amanda är Nintendo-generationens Monica Zetterlund.
Tweepopen hemsökte mig i år igen; denna pärla från det mörklagda rummet gick helt enkelt inte att motstå, trots att jag trodde jag slutat med sån här mespop.
Jag tycker bandmedlemmarna mest verkar vara ett gäng posörer. Men låten, denna, är en soulexplosion.
Mellersta raden:
Årets bästa bandnamn? Årets sämsta? Minimalistiskt, stämingsfullt mörker.
Årets svenska artist, med årets uttal: Leo-nardo Di-kappriååå. Krunegård står för stor, konkret indiepop.
Rytm och känsla. Musik som planterats i trädgårdslandet och gradvis fått allt mer prakt. Till sist, när crescendot nås, blommar den ut högt över trädtopparna.
Nedersta raden:
Bra popmusik är ofta simpel och apig; Lady Gaga är ett starkt bevis på detta och hon bör beundras.
Gillian Welchs röst klättrar uppför ryggraden, sedan känner man den i nackhåret. En av årtiondets bästa duetter.
Inte sedan 2001, då The Strokes debutalbum släpptes, har en låt med Julians vokaler låtit så här bra. Decenniets cirkel är därmed sluten.
1 kommentar:
Du har en fin blogg och jag gillar din musiksmak! :) Men var är girls!!??
Skicka en kommentar