Han Ebayar sig fram till den efterlängtade Tysklandströjan, tänker: Ja, den vill, ska, MÅSTE jag ha. Stup i kvarten och I-landsnervöst kollar han sidan. Vad är det med folk: Redan uppe i tolv pund? Vad är det liksom? Men han biter ihop - tillfället måste tas i akt och några kronor hit eller dit får helt enkelt offras i detta läge. Ty Tysklandströjan är så mycket mer än bara en kortärmad t-shirt: den är tidigt 90-tal (tänk Klinsmann, tänk toklöjligt förskönade minnen), drömmen om den eviga sommaren, pojklagsfotboll, nattfotboll, Adidas på hemmaplan och färgerna svart-rött-gult, som utgör kombon i en av världens snyggaste flaggor och som kompletterar, nej, som med kraften och elegansen av tusen språngnickar av ovan nämnde Jürgen gör den vita tröjan till ett vidunder; ordet konstverk räcker inte till.
* * *
No no no no no no no I...
2 kommentarer:
Gamle Rudi var däremot aldrig någon som kompletterade den tyska nationaldräkten, oavsett hur den än såg ut.
http://image.guardian.co.uk/sys-images/Football/Pix/gallery/2006/05/04/voller.jpg
/Passiviteten
Haha njaa...men å andra sidan: Rudi var/är ju Rudi, så han står ju liksom över sånt. Jag tror Matthäus var den som sammansmälte allra bäst med Italien '90-tröjan, men jag kan ha fel.
Skicka en kommentar