Jack: Wouldn't it be great if we heard a train go by in the distance?
Peter: No.
Francis: It'd probably be annoying.
Wes Anderson var en av de tokhypade unga regissörer vars verk jag ännu inte hade fallit pladask för. Jag tyckte att det var för mycket självmedvetenhet och estetisk yta utan något djup som riktigt berörde. Tills härom veckan, då jag såg hans nya The Darjeeling Limited. Den var inte bara sådär skön, den kändes också i magen. Skildringen av relationen mellan bröderna på tåget var hjärtvärmande, knasig, ärlig och onödigt cool på samma gång. Alla med syskon känner ju igen sig. Kanske var det det som behövdes - lite igenkänningsbar brödraproblematik - för att jag skulle säga Ja, Nu, Äntligen! Okej, Anderson har ju behandlat dysfunktionella familjer förr (Tenenbaums...), men jag gillade att det var färre Adidas-overaller och mer avskalat denna gång. Detta var hans mest jordnära film, samtidigt som den Andersonska estetiken var lika självlysande som någonsin. Den gjorde sig verkligen i Indien, med de varma och granna färgerna. Men den största elogen måste gå till trion Schwartzman-Brody-Wilson. De var klockrena. Kudos!
1 kommentar:
Tycker det var en besvikelse. Men jag är glad för din skull!;)
Skicka en kommentar