Ungefär en kvart in i Into The Wild: Gåshudsfaktorn spränger hundraprocentsgränsen. Det är examensdag och hattarna kastas upp i luften, i slowmotion. Voice-over:
I see them standing at the formal gates of their colleges,
I see my father strolling out
under the ochre sandstone arch, the
red tiles glinting like bent
plates of blood behind his head, I
see my mother with a few light books at her hip
standing at the pillar made of tiny bricks,
the wrought-iron gate still open behind her, its
sword-tips aglow in the May air,
they are about to graduate, they are about to get married,
they are kids, they are dumb, all they know is they are
innocent, they would never hurt anybody.
I want to go up to them and say Stop,
don’t do it—she’s the wrong woman,
he’s the wrong man, you are going to do things
you cannot imagine you would ever do,
you are going to do bad things to children,
you are going to suffer in ways you have not heard of,
you are going to want to die. I want to go
up to them there in the late May sunlight and say it,
but I don’t do it. I want to live.
(I Go Back to May 1937 /Sharon Olds)
Mitt favoritpretto Sean Penn är tillbaka i regissörsstolen och återigen får vi något oändligt vackert, men samtidigt mörkt och ångestladdat. Klippen är rytmiska, i takt med Eddie Vedder-soundtracket på musikvideo-manér, men inte MTV-påfrestande, nej, de följer landskapet sömlöst, från Arizona till Alaska. Eskapismen når oanade höjder. I över två timmar pågår resan, med Jena Malones drömska berättarröst som sparsmakat dyker upp och berättar om sin brors, Christopher McCandless, flykt från den materialistiska världen. Into The Wild bör upplevas, men förvänta er ingen solskensroadtrip, för det är bara estetiken, ytan. Under den ligger så mycket mer: Christophers filosofi-influenser, flykten från föräldrarnas värderingar, naiviteten, hjälteanspråken, dumheten, äventyrligheten, döden, livet. Allt med sådan känsla så det vibrerar. Bilderna får en att drömma om något sundare, ljusare, samtidigt som det mörka kryper allt närmare inpå.
