Jag fick känslan av Lynch, då Julee Cruise sjöng inför huvudpersonerna. Och jag får samma känsla nu, när Howards son sjunger på det lokala haket i westernhålan Butte, i Montana.
Tjugoett år efter Paris, Texas återvänder Wim Wenders till öknen, denna gång med Sam Shepard och Jessica Lange, två gamla skådis-ess. Båda är fantastiska i Don't Come Knocking (2005). Wenders har förmågan att skapa en speciell sorts filmmagi, som tar en till ögonblick och platser man själv vill uppleva och hamna i - platser man inte trodde fanns - ändå känns de märkligt nära, som om man varit där förr och nostalgiskt blickar tillbaka. Så känns det i Don't Come Knocking. Men filmen som sådan är knappast ett mästerverk. Vissa karaktärer känns malplacerat lustiga eller underliga och manus och dramaturgi är långtifrån tight. Men Wenders kommer till stor del undan med bristerna, och han gör det p.g.a. att jag blir så uppslukad av ett antal sekvenser som alla har Det - och då pratar jag inte om de ögonblick då den vykortsblå himlen ackompanjeras av en ödslig gitarrslinga och en plågad själ i närbild, för där måste Wenders skärpa sig, även om det förstås är väldigt snyggt.
>
Charlotte Kalla är bäst!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar