Nysedd film. Sofia Coppola, som gjorde min favoritfilm från 2003, lyckades faktist få mig intresserad av en historisk karaktär i och med Marie Antoinette. Inte för att filmen var bra, nej, utan för att Coppola visar:
1. Att hon kan friska upp en schanger (jag brukar ha svårt för kostymdramer, men här kändes det inte alls mossigt).
2. Att hon, som vanligt, har yttersta fingertoppskänsla när det gäller musikpålägget; Radio dept. och 1700-talet visade sig gå förvånansvärt bra ihop.
3. Upp en visuell godispåse, likt i de föregående filmerna Lost In Translation och Virgin Suicides.
Tyvärr blev det för mycket yta och för lite innehåll denna gång. Coppola har skippat historien och istället bara fokuserat på personen Marie Antoinette och hennes övergång till vuxenlivet (känns temat igen?). Visst, Sofia ska ha cred för att hon följer sin linje fullt ut och gör något eget. Problemet är att INGENTING händer i filmen. Jag gillar annars "sega" filmer i lugnt tempo, men här fick jag kämpa för att hålla mig vaken. Dessutom kändes det alltför ofta som jag bevittnade en maskerad, snarare än historiska händelser; någon slags ofrivillig ironi vilade över det hela och det passade inte alls. Flera karaktärer runt omkring Marie var stereotyper och kändes föga trovärdiga, inte minst Louis XVI. Som helhet berörde filmen inte alls så mycket som den hade behövt.
Slutsats: Coppola bör hålla sig till Tokyo, Kirsten Dunst till Spiderman.
Betyg: 2 giljotiner av 5 möjliga.
2 kommentarer:
"Genre", Erik, "genre"! Inte "schanger".
Svenskläraren har talat. :)
Ok ok... det är sant. Men nu fick jag lust att ha kvar det som det står, bara för att du anmärkte :D
Vi får se vad som händer.
Skicka en kommentar