Me and you and everyone we know

Såg den härom veckan; nu när den fått uppmärksamhet på Stockholmls Filmfestival tänkte jag att det var dags att lägga några ord om den.

Me and you and everyone we know som är oj så söta Miranda Julys debutfilm är ytterligare en i raden av emo-filmer. Emo-filmvågen har som bekant nått sin kulmen de senaste åren med succéer som Lost In Translation och Garden State. MAYAEWK är också den en pärla, om än lite mindre.

Oj så söta Miranda July spelar själv en av huvudrollerna; en lagom udda performance-artist (självbiografiskt?) som söker efter den stora kärleken. John Hawkes är hennes motspelare; en nyseparerad skoförsäljare vars barn - två små grabbar - experimenterar med frasen "back and forth" på nätet. Vi följer dessa och människor runt omkring dem.

Filmen är typiskt emo. Personporträtten och stämningen står i fokus. Den skildrar relationer människor emellan som inte är helt enkla. Förvirrad känsla går före logik och trots karaktärernas ibland knasiga, motstridiga handlingar lyckas de ändå mötas, precis som man önskar. MAYAEWK skulle kunna vara en relativt vanlig feelgood-film, om det inte vore för den mer ångestfyllda, svarta humorn a'la Todd Solondz Happiness.

Handlingen följer förstås inte den typiska hollywood-mallen, utan är av typen slice of life; filmen är mer centrerad kring enskilda scener som ger starka, magiska intryck. Det hela ackompanjeras givetvis av ett smakfullt soundtrack, som ständigt ligger och bubblar och blir en del av filmens universum. Och allt blir sådär varmt emo-charmigt som det bara kan bli. Det börjar bli tjatigt nu, men faktum kvarstår: Jag gillar det.