Ett så fantastiskt filmdecennium som 70-talet krävde god uppvärmning. 1969 kom filmer som Easy Rider och Midnight Cowboy, men jag väljer det storslagna 1968 som hade allt. Det var året då Kubricks episka rymdäventyr 2001: A Space Odyssey kom. Det var dock inte den enda filmen med aptema, då vi samma år fick sci-fi klassikern Apornas Planet med den numera avlidne vapengalningen Charlton Heston. 1968 hade tidernas kanske bästa västern i form av Sergio Leones Once Upon a Time in the West premiär. Detta var också året för skräckklassikerna Rosemary's Baby och Night of the Living Dead. Vi fick action i form av Steve McQueens Bullitt. Sist men inte minst fick vi den poetiska och vackerflummiga The Swimmer med Burt Lancaster. Frågan är om vi någonsin kommer få ett filmår som 1968 igen.
Hela 70-talet bjöd på godis, men om jag ska ta ut ett specifikt år blir det -76. Anledningen är framförallt Taxi Driver, som jag fortfarande anser är Scorseses största stund. Året bjöd också på Rocky och underskattade Maratonmannen, med en återigen lysande Dustin Hoffman (lätt att tappa räkningen när det gäller hans stora stunder under detta årtionde). Vi fick se en 27-årig Sissy Spacek spela tonåriga Carrie i Steven King-filmatiseringen av Brian De Palma. Året bjöd även på konspirationsfilmen Alla Presidentens Män, om två journalister som rotar i Watergate-affären (med Redford och nämnde Hoffman), samt den tidiga mediasatiren Network. Även skräck fanns på menyn: The Omen.
Paris, Texas - Wim Wenders poetiska och vackra drama kom 1984; Harry Dean Stanton vandrade 4 år i öknen och Nastassja Kinski var mystisk. Annars var detta Terminatorns år. James Cameron gav en muskelknutte från Österrike sitt livs roll - en roll som skulle prägla en hel generation 80-talister. En annan stark karaktär som skildrades på film detta år var Mozart, i Amadeus av Milos Forman. Leone gjorde sin mustiga Once Upon a Time in America. Det gick rysningar genom kroppen när Ralf Macchio gjorde "tranan" i Karate Kid. Året i övrigt bjöd på ett gäng andra kultklassiker: Ghostbusters, Gremlins, Snuten i Hollywood och Starman (Jeff Bridges som utomjording!).
När det ironiska 90-talet höll på mynna ut och millenniebuggen väntade bakom hörnet skapades det flertalet intressanta filmer. Sam Mendes jackpot med American Beauty var kulmen på medelklassmisär-vågen på film (med föregångare som Happiness och The Ice Storm) och en uppvisning av nittiotalets stora, sena skådespelargenombrott: Kevin Spacey. Detta var också året då det skulle fajtas i klubbar. Andra höjdpunkter var Hilary Swank som pojke i Boys Don't Cry, P.T. Andersons Magnolia med en oförglömlig Tom Cruise, David Lynchs "O-Lynchiga" gräsklippar-roadmovie The Straight Story samt den briljanta Office Space. The Matrix och I Huvudet på John Malkovich var namn på andra filmer som kom detta år. År som 1999 växer inte på träd.
För två år sedan kom tungviktstrion No Country for Old Men, There Will Be Blood och Into The Wild. Att regissörer som bröderna Cohen, P.T. Anderson och Sean Penn släppte nya filmer under samma år var förstås en dröm för filmälskare, men att de dessutom kom med några av sina bästa verk någonsin gjorde att entusiasmen övergick till extas. Den gamle räven David Cronenberg kom med sin Eastern Promises, som visade sig vara en mycket respektabel uppföljare till briljanta A History of Violence. Halv-indiefilmen Juno visade sig vara rolig och välgjord. I Hot Fuzz, "buddy cop"-parodin på den engelska landsbygden, utbrast Simon Pegg "IDEA!" med koncentrerad uppsyn och det tyckte jag var hur kul som helst. Filmåret 2007 lär bli ihågkommet som 00-talets största.
