G U L D E T

Runt tjugo minuter i fyra, igår:

- Period 3 -
00:09 Lidström (Sundin, Forsberg) Fin 2, Sve 3

JAJAMÄNSAN!!!

De tre största höjdpunkterna från finalen:
1) Lidas slagskott i krysset bakom Niittymäki
2) Henkes klubbhandsräddning på Jokinen med 27 sek kvar
3) Zätas match som helhet

Det största guldet någonsin för svensk hockey, givetvis.
Man baxnar, man baxnar.

Grattis Sverige!

Det inte bara OSade guld idag, det blev ett par guld också. I ordningen Björn Lind, Tobias Fredriksson, Lag Anette Norberg, Anja Pärson, Tre Kronor: guld, brons, semifinalvinst, guld och kvartsfinalvinst. Ett ord: Spiiik! Björn Lind är utan tvekan Sveriges OS-kung hittills. Idag lekte han verkligen hem medaljongen. Anja Pärson fick sitt guld - sin upprättelse - efter det bittra bronset i kombinationen; således en revanschstämpel på denna slalommedalj. En bonus var att man slapp se Kostelic i pallregionen denna gång. Sveriges söndagsåkning mot Slovakien igår fick sin belöning idag i och med en komfortabel vinst mot Bengt-Åke-bekanta Schweiz, som ändå inte lär vara onöjda efter sina insatser i Turin.

OS bästa dag så här långt?
- iiiJA!

Den finska OS-studion

Hmm. Där vinner Sverige.

Ruutu; skämmes tammefan!

Finland har sett riktigt stabila ut så här långt i OS-hockeyn. De är det enda obesegrade laget hittills och har imponerat; deras powerplay är ett väloljat maskineri och de har visat ett enormt hjärta. Finnarna har sannerligen definierat begreppet lagbygge.

De var på förhand nederlagstippade, men att de nu säkerligen blir att räkna med ser jag knappast som oväntat. De finska lejonen var ju i final senast i World Cup. Skillnaden denna gång är att de saknar kanske världens bästa målvakt Miikka Kiprusoff. Men vad gör det när en viss Antero Niitymäki bevisar det vi alla redan visste - att den finska målvaktssidan är ett bottenlöst hav av talang.

Det som gör finnarna så giftiga är att utöver den sanna lagandan har de indiduella toppar som alltid höjer sig ett snäpp i landslaget. För att ta tre starka exempel: en viss Selänne - till synes pånyttfödd i det nya NHL - som fortsätter ösa in mål i landslaget. Vidare Saku Koivu, som är Finlands svar på Mats Sundin när det gäller att kliva fram i landslaget. Också Lehtinen, defensivspecialist men också säker målskytt med perfekt Koivu-kemi.

Den allra största anledningen till Finlands styrka i denna bemärkelse är dock, enligt mig, Olli Jokinen; en spelare som bara verkar bli bättre och bättre. Han har varit en stark ljusglimt i ett annars kolsvart Florida i år och kan nästan liknas vid en finsk, skadefri, Eric Lindros. Dessutom är han en matchvinnare av rang.

Finnarna imponerar som sagt. Igår slog man Tjeckien med 4-2. Men det är knappast resultatet det snackas om i efterhand; det man pratar om är vad som skedde i den andra perioden, då Jarkko Ruutu med en vårdslös tackling sänkte Jaromir Jagr. Ett synnerligen fegt tilltag från Ruutu, som på egen hand satte en skugga över ett utmärkt finskt resultat.

Det är illa att inte de stora lirarna kan få vara ifred. Att fegisar som Ruutu skall finnas på en olympisk is. Och det är tråkigt för Finland - för trots det fina spel som de visade upp i matchen, är det överfallet vi kommer ihåg. Till Ruutu har jag bara en sak att säga: Skämmes tammefan!

OS vs Hemtenta

Den senaste sjudagarsperioden har helt klart varit tuff. Inledningsvis var utsikterna goda; min hemtenta och TV-tablån startade med exakt samma förutsättningar. Inga skador eller dylikt var att rapporta; absolut inga ljumskproblem. Men från att ha kämpat sida vid sida i vad som i teorin såg ut som en jämn kamp har OS-sporten under veckan både gjort ett ryck och dragit ifrån mina språkhistoriska uppgifter. Mycket tack vare de makalösa sprintstafettgulden och Pejas killerblick på curlingbanan.

Ett tag såg det riktigt illa ut - ja, i onsdags började ju hockeyn med allt vad det innebar - men mina papper lyckades efter en nattlig spurt gå i mål cirka fyrtiofem minuter innan 12:00 idag. En respektabel tid och med god marginal till kraven från våra kursansvariga. Hur känns det måntro? Nääe men...jag är helnöjd. Jag tackar Christian Bäckman, vars fumlande i gårdagens match mot Ryssland gjorde att jag, för en stund, fick nog och valde att stänga av teven och istället fokusera på mina uppgifter.

Genusanalys av min skivsamling

Syfte
Jag kommer i denna studie att undersöka könsfördelningen i min skivsamling. Detta för att se hur ojämnt det är, då jag på förhand anar att den är starkt mansdominerad, men mest för att det är en kul grej. Jag tycker mig ha relativt många kvinnliga artister i min samling, frågan är hur stor andelen verkligen är? Undersökningar av diverse forskare har visat att flickor ofta brukar uppfattas som fler än pojkar, trots att de egentligen är färre (Kernell-Mral 2001: s 155).

Metod
Först räknade jag alla min skivor, inklusive singlar och boxar. Sedan räknade jag antalet skivor skapade av kvinnliga artister, alternativt band med tydliga, kvinnliga frontfigurer. Soundtrack och samlingsskivor ingår inte i studien, då de är svåra att könsbestämma.

Resultat
Studien visar att av totalt 390 skivor är ca. 70 st av kvinnliga artister, alternativt band med en tydlig, kvinnlig frontfigur. Således är könsfördelningen som följer:
Manliga skivor: 82%
Kvinnliga skivor: 18%

Diskussion
Det är inne med "genus" nuförtiden och visst kan det vara intressant att titta närmare på. Jag blev inte särskilt överraskad av resultatet i min undersökning, då jag vet att de band jag har flest skivor med domineras av det manliga könet. När det gäller singer-songwriter genrén visar min samling dock en mer jämn fördelning; flertalet skivor med Aimee Mann, Lucinda Williams och Emmylou Harris står sig väl emot manliga motsvarigheter såsom Ryan Adams, Bright Eyes och Paul Simon.

En man i en mössa

Josh Rouse och Essex Green släpper nya skivor i vår! Kalas!
Annars då? Förkyld.

Walken 2008

Förra årets bästa låtar

År 2005 är över och listhysterin har präglat tidningarna de senaste dagarna. Och inte vill väl jag vara sämre. Förra året bjöd på mycket godis för alla popmongon och jag tycker det var en uppryckning från mellanåret 2004. Så här långt in på tjugohundratalet har varannat år varit hejdundrande i musikväg; de tidigare topparna har varit 2001 och 2003.

De bästa låtarna från 2005, enligt Erik:
(utan rangordning)


Josh Rouse "Sad Eyes"
från 'Nashville'
Vackraste balladen sedan Ryans "La Cienega Just Smiled".

Death Cab For Cutie "Soul Meets Body"
från 'Plans'
Den perfekta poplåten 2005 gjordes av det OC-hypade gänget.

Magic Numbers "Long Legs"
från 'Magic Numbers'
Bästa låten, med fin kör på ett annars lätt överskattat album.

Martha Wainwright "Far Away"
från 'Martha Wainwright'
Marthas röst är fantastisk. Öppningsspåret på en av förra årets bästa skivor böljar fram och har en fantastisk refräng.

Bright Eyes "We Are Nowhere And It's Now"
från 'I'm Wide Awake, It's Morning'
När Conor och Emmylou teamar upp blir resultatet briljant, förstås.

Johnny Boy "You Are The Generation That Bought More Shoes And You Get What You Deserve"
från 'Johnny Boy'
Låten med den längsta låttiteln lånar introt från Ronettes 'Be My Baby' och öser sedan på med ljudvägg a'la Phil Spector. Sådant gillas.

Franz Ferdinand "Do You Want To?"
från 'You Could Have It So Much Better'
Årets roligaste rock gjordes inte oväntat av Kapranos och grabbarna. Bästa videosarna hade dom också.

Sufjan Stevens "Chicago"
från 'Illinois'
På en roadtrip genom USA:s samtliga delstater smälter Sufjans orkester samman Belle & Sebastian och Hidden Cameras.

Coldplay "Fix You"
från 'X & Y'
Pianoballaden möter Wembley. Till slut gillade jag Coldplay.

Vapnet "Kalla Mig"
från 'Ge Dom Våld EP'
Sommarens allsång: "Kalla mig seeeeeeeepee"