Genusanalys av min skivsamling

Syfte
Jag kommer i denna studie att undersöka könsfördelningen i min skivsamling. Detta för att se hur ojämnt det är, då jag på förhand anar att den är starkt mansdominerad, men mest för att det är en kul grej. Jag tycker mig ha relativt många kvinnliga artister i min samling, frågan är hur stor andelen verkligen är? Undersökningar av diverse forskare har visat att flickor ofta brukar uppfattas som fler än pojkar, trots att de egentligen är färre (Kernell-Mral 2001: s 155).

Metod
Först räknade jag alla min skivor, inklusive singlar och boxar. Sedan räknade jag antalet skivor skapade av kvinnliga artister, alternativt band med tydliga, kvinnliga frontfigurer. Soundtrack och samlingsskivor ingår inte i studien, då de är svåra att könsbestämma.

Resultat
Studien visar att av totalt 390 skivor är ca. 70 st av kvinnliga artister, alternativt band med en tydlig, kvinnlig frontfigur. Således är könsfördelningen som följer:
Manliga skivor: 82%
Kvinnliga skivor: 18%

Diskussion
Det är inne med "genus" nuförtiden och visst kan det vara intressant att titta närmare på. Jag blev inte särskilt överraskad av resultatet i min undersökning, då jag vet att de band jag har flest skivor med domineras av det manliga könet. När det gäller singer-songwriter genrén visar min samling dock en mer jämn fördelning; flertalet skivor med Aimee Mann, Lucinda Williams och Emmylou Harris står sig väl emot manliga motsvarigheter såsom Ryan Adams, Bright Eyes och Paul Simon.

En man i en mössa

Josh Rouse och Essex Green släpper nya skivor i vår! Kalas!
Annars då? Förkyld.

Walken 2008

Förra årets bästa låtar

År 2005 är över och listhysterin har präglat tidningarna de senaste dagarna. Och inte vill väl jag vara sämre. Förra året bjöd på mycket godis för alla popmongon och jag tycker det var en uppryckning från mellanåret 2004. Så här långt in på tjugohundratalet har varannat år varit hejdundrande i musikväg; de tidigare topparna har varit 2001 och 2003.

De bästa låtarna från 2005, enligt Erik:
(utan rangordning)


Josh Rouse "Sad Eyes"
från 'Nashville'
Vackraste balladen sedan Ryans "La Cienega Just Smiled".

Death Cab For Cutie "Soul Meets Body"
från 'Plans'
Den perfekta poplåten 2005 gjordes av det OC-hypade gänget.

Magic Numbers "Long Legs"
från 'Magic Numbers'
Bästa låten, med fin kör på ett annars lätt överskattat album.

Martha Wainwright "Far Away"
från 'Martha Wainwright'
Marthas röst är fantastisk. Öppningsspåret på en av förra årets bästa skivor böljar fram och har en fantastisk refräng.

Bright Eyes "We Are Nowhere And It's Now"
från 'I'm Wide Awake, It's Morning'
När Conor och Emmylou teamar upp blir resultatet briljant, förstås.

Johnny Boy "You Are The Generation That Bought More Shoes And You Get What You Deserve"
från 'Johnny Boy'
Låten med den längsta låttiteln lånar introt från Ronettes 'Be My Baby' och öser sedan på med ljudvägg a'la Phil Spector. Sådant gillas.

Franz Ferdinand "Do You Want To?"
från 'You Could Have It So Much Better'
Årets roligaste rock gjordes inte oväntat av Kapranos och grabbarna. Bästa videosarna hade dom också.

Sufjan Stevens "Chicago"
från 'Illinois'
På en roadtrip genom USA:s samtliga delstater smälter Sufjans orkester samman Belle & Sebastian och Hidden Cameras.

Coldplay "Fix You"
från 'X & Y'
Pianoballaden möter Wembley. Till slut gillade jag Coldplay.

Vapnet "Kalla Mig"
från 'Ge Dom Våld EP'
Sommarens allsång: "Kalla mig seeeeeeeepee"

Årets...

Comeback: NHL
Uppföljare: Franz Ferdinand
Vilken överraskning: Per Elofsson
Underhund: Napoleon Dynamite
Skam: Juicebox
Byte: Foppa till Philadelphia & PC till Mac
Tid: 2.19.08
Sifferkombination: 4, 8, 15, 16, 23, 42
Tidsfördriv: Sudoku
Utrop: iiiiiJA!
Album: Josh Rouse - Nashville
Låt: Josh Rouse - Sad Eyes
Film: A History Of Violence
TV: Nip/Tuck
Skådis: Sigourney Weaver (i Imaginary Heroes)
Emo: Me And You And Everyone We Know
Mystery man: John Locke
Fjortis: Kim Källström (i år igen)
Zlatan: Målet på tilläggstid mot Ungern
Mest underskattade: Elljusspåret i Vilhelmina
Mest överskattade: Antony & The Johnsons
Julmust: Zeunerts
Sista dag: Lördag

Peter Jackson har blivit smal

Såg honom på TV igår och blev smått överraskad. Vad har hänt med mannen egentligen? Han ser, ironiskt nog, inte ut som King Kong längre.

A History Of Violence

E E E E

David Cronenberg är som bekant inte främmande för att visa upp våld på vita duken, och denna gång rotar han i dess ursprung. Filmen är välgjord och spännande. Något förutsägbar kan tyckas, men det vägs upp av filmens originalitet. Cronenberg-stämningen är påtaglig och skådespeleriet är överlag riktigt bra; detta är helt klart Viggos största stund.

I A History Of Violence filosoferar han återigen om mänsklig identitet (se: Deadringers, Flugan) och även om våldet på klassiskt Cronenberg-manér skildras i närbild, är detta är en mer subtil film än hans tidigare verk; här finns inga avvikande, perverterade organiska tingestar. Detta är det närmaste mainstream Cronenberg kommit.

Slutsats: Kanadensaren är tillbaka med besked, efter trista "Spider".

Me and you and everyone we know

Såg den härom veckan; nu när den fått uppmärksamhet på Stockholmls Filmfestival tänkte jag att det var dags att lägga några ord om den.

Me and you and everyone we know som är oj så söta Miranda Julys debutfilm är ytterligare en i raden av emo-filmer. Emo-filmvågen har som bekant nått sin kulmen de senaste åren med succéer som Lost In Translation och Garden State. MAYAEWK är också den en pärla, om än lite mindre.

Oj så söta Miranda July spelar själv en av huvudrollerna; en lagom udda performance-artist (självbiografiskt?) som söker efter den stora kärleken. John Hawkes är hennes motspelare; en nyseparerad skoförsäljare vars barn - två små grabbar - experimenterar med frasen "back and forth" på nätet. Vi följer dessa och människor runt omkring dem.

Filmen är typiskt emo. Personporträtten och stämningen står i fokus. Den skildrar relationer människor emellan som inte är helt enkla. Förvirrad känsla går före logik och trots karaktärernas ibland knasiga, motstridiga handlingar lyckas de ändå mötas, precis som man önskar. MAYAEWK skulle kunna vara en relativt vanlig feelgood-film, om det inte vore för den mer ångestfyllda, svarta humorn a'la Todd Solondz Happiness.

Handlingen följer förstås inte den typiska hollywood-mallen, utan är av typen slice of life; filmen är mer centrerad kring enskilda scener som ger starka, magiska intryck. Det hela ackompanjeras givetvis av ett smakfullt soundtrack, som ständigt ligger och bubblar och blir en del av filmens universum. Och allt blir sådär varmt emo-charmigt som det bara kan bli. Det börjar bli tjatigt nu, men faktum kvarstår: Jag gillar det.

Miljökämpen Woody Harrelson

Det var inte igår Woody Harrelson senast visade sig. Denne snubbe, som för övrigt är lookalike med en gammal klasskompis till mig, har haft ett break på fem år. Men nu är han tillbaka - som miljökämpe. Han dök upp på Letterman och verkade väldigt harmonisk. Woody berättade att han och hans familj bosatt sig på Hawaii och helt och hållet lever av jorden. Woody betonade vikten av att vi slutar med fossila bränslen och nämnde att hans Volkswagen körs på biodiesel. Way to go, Woody.

***
Woody "A Guide to Simple Organic Living" Harrelsons hemsida:
http://www.voiceyourself.com/
***

Lite flower power-varning när det gäller hemsidan, men visst är det ett härligt initiativ från Woody. Jorden blev genast lite grönare - och trevligare att leva på. Dessutom är det ju bra att det finns skådespelare som får annat än scientologi på hjärnan.