walk.doc: följande dokument hittades lördag den 9:e februari 2008 kl 10:18, i trappuppgång 119a, Berghem, Umeå.

Tidig lördag och T är rejält tankad. Han är ett koncentrat, men som genom ett mirakel hittar han tillbaka till Berghem trots att han inte ens vet var nattklubben han varit på ligger. Nu är han hemma. Han får en delikatessesam och en gurkbit, ca 7 cm. Sedan följer en spontanlektion i boxningens grundslag och fotarbete med E, som sedan skickar honom ut på mer vandring. Och som T vandrar. Han utforskar källargångarna som Locke utforskar Lost-ön. Men han känner inte samma tillhörighet som den tidigare. Väldgntn '''

Väldigt snart hittar T en lång pinne och en hockeyklubba. Speciellt hockeyklubban är han nöjd över att erövra; han får en trygghet. Det här är bra, tänker T, nu är jag med. Han vandrar och vandrar, förbi förråd, tvättstugor, torkrum, strykrum, cykelutrymmen, plåtdörr efter plåtdörr. På vägen får han för sig att starta en Kawasaki men någon i mobilen skriker NEEEJ!!! så han gör det inte. Han känner att han gör ett genomtänkt val. Tiopl Till slut tar den långa gången som tycks sakna slut slut opch hna och han blir tvungen att ta höger, ut i friska luften. Han får en flashback som involverar Al Gore. Nu befinner han sig på Orienteringsstigen. Efter bara några steg åt vänster får han syn på det bästa hittills: reklamutdelarens kärra. Givetvis tar han den och styr den till en annan uppgång. Det känns bra och han inser att han precis kan ha gjort kvällens stora gärning.

>>>

Fantastiskt:

Högoddsig kombo

Mer country är vad som gäller i dagsläget. Precis när jag står så att båda benen till hälften sjunkit ner i countryträsket så börjar Jill Johnson sjunga på radion. Jill Johnson - Sveriges Shania Twain alltså. Kanske borde jag flyta upp lite ur träsket nu, känna avsmak och gå tillbaka till Stone Roses istället. Men det händer inte. För låten som spelas har ytterligare en dimension. Det är Nina Persson, som duetterar med Jill. Helt oväntat och väldigt trevligt, enligt undertecknad. Låten är en cover på Dolly Partons "Why'd You Come In Here Looking Like That". Sanslöst upplyftande, utan att bli påfrestande. Det är fan en bedrift.

Att jag klankar ned på Jill solo är knappast en överraskning för er läsare, jag menar enligt mina principer är hon lite för mycket...Bingolotto. MEN, till Jills försvar måste följande faktum understrykas: Jag skulle sju dagar i veckan välja Jill före en sån som Lars Winnerbäck (blekfet svensk G.W. Persson-stämmig rock med Springsteen-komplex, blah).

Återkomsten

Inatt svensk tid händer det: Lost återvänder efter nio månaders frånvaro. ABC ger oss en tvåtimmars premiärspecial. Givetvis är peppen total. Nångång i slutet av andra eller början av tredje säsongen höjdes röster om att serien var "slut" och att den "stod och stampade", men de rösterna hade fel. Lost har förvisso haft svackor - som alla långkörande spänningsserier - men andra halvan av tredje säsongen visade en stigande formkurva som toppades med en monumental avslutning. De nya avsnitten välkomnas med spänd förväntan. Frågan är bara hur många vi får se innan det blir ännu en paus, för så vitt jag vet är det fortfarande manusstrejk i US & A.

The most. You ever lost. On a coin toss.

Fasen vad klockan går, nu är det 15 timmar sedan jag skrev den postponerade vok-tentan, jaja, appropå ingenting. Såg No Country For Old Men igår kväll och jag har ännu inte riktigt hämtat mig. Har Coen-bröderna återfunnit storformen? Absolut. Jag måste se om filmen, tror jag får bättre grepp om den då. Javier Bardem alltså, rollen han gör är en av de obehagligaste jag sett, så totalt iskall, oförutsägbar, spöklik och (ändå) äkta. Han gör det med så små medel, och visar att mindre verkligen är mer. Det vore ett rån ifall han inte får en Oscar.

Nattens låt:

English Girls Approximately - Ryan Adams

Nu är jag tillbaka

I Umeå. Jepp. Och efter 25 år är jag nu ägare av ett strykjärn. Årets jullov kan ha varit tidernas skönaste. Nu borde mina batterier vara fulladdade och redo att sätta igång studiemaskinen E, får se, kanske jag kommer fortsätta gå på sparlåga? Det vore ju inte så bra, men kanske ändå, eftersom energisnålhet ju är tidens mantra. 

Har proppat iTunes med alt-country, har fått ännu ett ryck (kanske det största någonsin) i genren så det blir mycket Whiskeytown, Jayhawks, Lucinda Williams och Alison Krauss i dagarna. Även lite gammalt hederligt i form av Loretta Lynn, allas vår Coal Miner's Daughter.

>

Kommentar-special: Filmer jag såg på jullovet

Eastern Promises (Cronenberg -07):

Viggo Mårtensen nakenbrottas på badhuset. 4:a.

Don't Come Knocking (Wenders -05):

Fina bilder och magiska ögonblick när Wim återvänder till öknen. 4:a.

Sicko (Moore -07):

Underhållande som alltid. Men den skulle ha slutat innan dom stack till Kuba. 3:a.

Garden State (Braff -04):

Bättre andra gången. 80-talisternas "The Graduate", ungefär. Stark 4:a.

Trees Lounge (Buscemi -96):

Steve Buscemi kör glassbil och Chloë Sevigny är snygg som alltid. Stark 2:a.

Rescue Dawn (Herzog -06):

Fantastiskt spelat av Bale & Co. Realistisk och gripande. 4:a.

I Am Legend (Lawrence -07):

Första halvan var riktigt bra, sämre sedan, men jag har förkärlek för postapokalyps så den funkade iaf. Svag 3:a.

Att Återvända (Almodovar -06):

Min första Almodovar. Galet charmig och snyggt färgstarkt foto. 4:a.

< 

Har lagt upp ett urval av mina bilder på flickr. Jag ser det som mitt bokslut från A80-tiden.

Aronsjökullarna revisited

Opel suger men skylten är ju bonnigt festlig.

Stationär utomhusradio för alla väder.

>

Ovan syns ett par av de sista bilder jag tar med min gamla Canon A80. Den är inne på sitt femte år nu, vilket betyder att den är närmare 75 år (enligt formeln: människoår x 15 = kompaktdigitalkameraår), vilket är klart över pensionsstrecket. Den håller iofs fortfarande, men nu är det dags att gå vidare, att ta nästa steg. Det kommer bli jävligt nice, men det dröjer ett tag innan jag tar det. Så nu blir det en fotografisk paus eftersom A80:n kommer att lämnas över till behövande.

<

Don't Come Knocking

Jag fick känslan av Lynch, då Julee Cruise sjöng inför huvudpersonerna. Och jag får samma känsla nu, när Howards son sjunger på det lokala haket i westernhålan Butte, i Montana.

Tjugoett år efter Paris, Texas återvänder Wim Wenders till öknen, denna gång med Sam Shepard och Jessica Lange, två gamla skådis-ess. Båda är fantastiska i Don't Come Knocking (2005). Wenders har förmågan att skapa en speciell sorts filmmagi, som tar en till ögonblick och platser man själv vill uppleva och hamna i - platser man inte trodde fanns - ändå känns de märkligt nära, som om man varit där förr och nostalgiskt blickar tillbaka. Så känns det i Don't Come Knocking. Men filmen som sådan är knappast ett mästerverk. Vissa karaktärer känns malplacerat lustiga eller underliga och manus och dramaturgi är långtifrån tight. Men Wenders kommer till stor del undan med bristerna, och han gör det p.g.a. att jag blir så uppslukad av ett antal sekvenser som alla har Det - och då pratar jag inte om de ögonblick då den vykortsblå himlen ackompanjeras av en ödslig gitarrslinga och en plågad själ i närbild, för där måste Wenders skärpa sig, även om det förstås är väldigt snyggt.

>

Charlotte Kalla är bäst!