På 90-talet gjorde David Fincher väldigt bra filmer. Alla minns vi stilbildande Seven, som startade den våg av mörka, psykologiska thrillers som sköljde över oss under andra hälften av nittiotalet. Fight Club från 1999 är Finchers största stund, en psykologisk diagnos och samhällskritisk käftsmäll på samma gång och en av nittiotalets allra bästa filmer. Sedan kom 2000-talet. Är det någon som kommer ihåg Panic Room, trots att den bara är 5 år gammal? Faktiskt inte. När Zodiac annonserades var mina förväntningar ändå höga; det skulle handla om seriemord (vilket Fincher tidigare behandlat med briljans) och det skulle utspela sig under 60- och 70-talet (ljuva filmperiod, ljuva estetik).
Men näe. Visst, Zodiac, baserad på de verkliga Zodiacmorden och polisarbetet som följde, var välgjord och välspelad. Dessutom skitsnygg som alla Finchers filmer. Men jag kräver mer. Jag vill ha mer febrig nerv, mer okonventionella lösningar, vilket tidigare varit hans styrka. Men vad gör Fincher? Jo, han vill göra en så verklighetstrogen skildring av polisarbetet som möjligt och det är dokument hit, otaliga telefonsamtal dit och klockslag och åren går. Och tittaren tappar engagemanget. Det blir helt enkelt tråkigt. När filmen är slut känns det mest som en axelryckning, vilket är ett rejält anti-klimax efter över två och en halv timme. Ingen skugga skall dock falla över Jake Gyllenhaals serietecknarnörd, som känns intressant linan ut. Däremot tycker jag Fincher kunde kostat på mer djup åt sina karaktärer, när han har skådespelare som Mark Ruffalo och Robert Downey Jr. till sitt förfogande. Men som sagt, han väljer att luska i varje fotnot i utredningen istället. It's a shame. Det enda som egentligen imponerade i filmen var mordscenerna. I dem visar Fincher upp glimtar av den filmkonst som han bör berika världen med ytterligare.
