Vi som fyller år

Idag, på skräckdagen, är det min tjugotredje födelsedag. Shit pommes frites, alltså. Åren efter tjugo har verkligen dammats av snabbt. Tänk vad tiden går (hmm nää skippa sånt där snack vettja). Är man vuxen nu? Inte då.

Jag tänker flytta fokuset från mig och hälsa till några reko personer som delar denna femte november med mig.

***

Art Garfunkel; grattis på 64-årsdagen! Hälsa Paul förresten (ni kanske hettar väl mycket på varandra nuförtiden, men försök slå honom en signal och say hello from me).

Tatum O'Neal; grattis - 42 bast! Det trodde man inte, såsom du knarkade ner dig efter succén med Paper Moon. Två frågor: 1. Vad gör en barnskådis som du nuförtiden? 2. Är farsan fortfarande avundsjuk på din Oscar?

Gram Parsons; du, liksom många andra musikgenier genom historien, tog en överdos och lämnade oss i förtid. Jag antar att det är sådant som skapar legender. Hursomhelst skulle du fyllt 59 denna dag, så grattis!

Ryan Adams; dina senaste två skivor har onekligen visat på ett uppsving från plumparna Demolition och Rock'n'roll, men det finns fortfarande alltför många dussinspår som du envisas med att ge ut. Jag vet ju vad du kan! Grattis på 31-årsdagen förresten - La Cienega ler.

Sam Shepard; trevlig 62-årsdag, hoppas tårtan smakar. Du har alltid varit underskattad, både som skådis och manusförfattare. Du var behållningen i 70-talsklassikern Days Of Heaven, dessutom har du skrivit manuset till Paris, Texas. Spik!

Svensk tennis, modell -05

Nod

Mitt förflutna spelar mig spratt. Men det handlar om trevliga spratt.
Ibland, när jag anar det som minst, dyker ordet Nod upp i mina vardagliga msn-konversationer, likt en god vän från förr. Jag håller Nod väldigt varmt om hjärtat. Det är en trygg nick från en svunnen tid - en tid då text mot svart bakgrund var en flykt från verkligheten. En flykt som höga telefonräkningar och lärare som inte gillade vad de såg försökte stoppa. De lyckades inte.

Visst kan man hävda att fördrivet stal alltför mycket tid av det väsentliga, men faktum är att vi som höll på med det blev starkt sammanlänkade. Vi blev en enhet som, om vi bara velat, hade kunnat störta regeringar. Dock stod vi ständigt på en avsats och balanserade ovanför det insnöade landskapet. Och ofta föll vi. Frågan som var aktuell då är lika aktuell nu: Är det verkligen nyttigt?

Nod.

Napoleon Dynamite

Hade hört talas om den - nu har jag sett den. En sorts post-ironisk, titta på nördar-film för MTV-generationen med mycket sjuttio- och åttiotalsretro. Filmen hade egentligen ingen handling, den innehöll bara en massa scener uppradade efter varandra. Men kul var den. Och hjärta hade den. Napoleons obetalbara, ständigt uttråkade uppsyn samt den berömda dansen gör filmen extra sevärd.

Whiskeykillen

Min förkylning satte sig igår på stämbanden. Är nu väldigt hes. Men jag gillar det. Har nu fått en mustig whiskeyröst med pubertala målbrottsinfluenser (just det senare kanske inte är så jättehäftigt men...). Detta har medfört att jag tycker det är roligare att prata; den nya röst jag erhållit har skapat en ny dimension hos mig själv. Rösten har skapat en sekundär karaktär, med extra tyngd i orden. Frågan är hur länge den kommer att vara vid liv? Länge leve sjukdomen!

Kiprusoff kaputt

Kipper har förstört inledningen för mig i Smallworld. Här satsar man flera miljoner på en "stabil" målvakt och vad får man i gengäld? Flera slag i ansiktet. Han släpper in 6 mål i säsongspremiären mot defensiva Minnesota, spelar någorlunda stabilt mot undermåliga Columbus (1 insläppt), för att sedan återigen bli bombad via 6 mål från Detroitklubbor.

Igår lämnade han mitt lag, till förmån för Vancouvers Cloutier. Ett byte som inte blev helt lyckat, eftersom Cloutier inte fick starta inatt (DOH! Min målvaktsfingertoppskänsla fortsätter...). Å andra sidan blev Kiprusoff återigen bombad. Denna gång gjorde Colorado 7 mål på stackarn. Vad håller Calgary på med?

Söndag

Tre punkter på dagordningen:

1. Foppa gör ett mål i sin premiärmatch för Phila (vinst 7-6 mot Washington) och Aftonbladet skriver "Succé" med stora bokstäver på förstasidan. Allt är som vanligt med andra ord.

2. Josh Rouses "Sad Eyes" växte mot nya höjder under min diskning. Vilken låt! Den balanserar på gränsen till jobbig sentimentalitet, men klarar det förträffligt. Den börjar lugnt med enbart piano och blir större och bättre ju längre den pågår. Avslutningen, efter 3:36 in i låten, är makalös och bland det vackraste jag hört.

3. Har sparat ut lite skägg - känns bra. Kan vara läge för det nu . Det är ju kallt ute.

- - -

Bonus: Söndagslåtar

Velvet Underground - Sunday Morning
Morrissey - Everyday Is Like Sunday
U2 - Sunday Bloody Sunday
No Doubt - Sunday Morning

These pretzels are making me thirsty.