Därför behöver vi Lana Del Rey

Lana Del Reys amerikanska dröm: Åk ut i vildmarken i Budweiser t-shirt och vifta med The Star-Spangled Banner.

Det är lätt att bli skeptisk när det gäller Lana Del Rey. Diskussionen och näthatet känns relativt gammalt när vi nu närmar oss slutet av 2012, men för att sammanfatta: Hennes bakgrundshistoria om att hon kom från enkla förhållanden (trailerpark) visade sig vara en bluff; hon var dotter till en IT-miljonär. Hon har förstorat sina läppar. Hennes live-framträdanden, framförallt det ökända på SNL, har avslöjat markanta röstmässiga brister. Det har klagats på att hon bara skulle fått jobbet genom sina rika kontakter och på så vis bara är en del av en cynisk skivbolagskonspiration.

Visst kan man känna så: Att hon är en skivbolagspamps marionettdocka med putande läppar och kortkort men med tillräckligt många svåra popkultur-referenser för att indiekidsen ska tänka Wow och inte Britney Spears. Det svåra i form av 50-60-talsnostalgi (givet i den Mad Men-era vi lever i) och David Lynchsk stämning tillsammans med textreferenser såsom Pabst Blue Ribbon, ölen som återfinns i en klassisk replik i David Lynchs film Blue Velvet - vars titelmelodi hon såklart gjort en cover på.

Hon sjunger om att spela tv-spel, dricka Mountain Dew och åka Bugatti Veyron. På hennes JFK-inspirerade video till National Anthem har man lagt ett passande Instagram-filter. Allt är beräknat, kalkylerat för bästa genomslag.

Så varför tar jag det till hjärtat?

Svaret är svårt och enkelt. Vi börjar med det enkla: Hennes bräckliga röst är speciell och avslöjar svaghet men har samtidigt djup. Vi har det tilldragande mörka anslaget och den romantiserade dekadensen, vilket är ganska oemotståndligt. Sedan det svåra: I flera av hennes videos återfinns en distans som gör att Lanas låtar lyfter, och man börjar förstå grejen. Man börjar se bortom den inledande skepsismen.

I denna popkulturella värld av förpackande, talangjakteri och kapitalism söker vi efter den ursprungliga äktheten - och Lana Del Rey är en äkta bluff. Hon utnyttjar våra svagheter, blottlägger våra frestelser och de drömmar vi skapat genom den sfär av popkultur vi är del av. Hennes falska persona skapar nerven i den samtida ryggraden.

År 2012 känns ingen annan artist känns mer relevant än Lana Del Rey.

127 Timmar/ Vilja Av Sten

Överst: James Franco som Aron Ralston.
Underst: Den riktige Ralston.

Har alltid gillat osannolika överlevnadshistorier. Aron Ralstons öde är inte lite anmärkningsvärt. Självbiografin "Vilja av sten" stannade hos mig; det var inte bara en spännande överlevnadskamp utan också en mental studie, som faktiskt lyckades undvika sedvanlig Amerikansk sötsliskig sentimentalitet. När filmatiseringen annonserades gjorde jag tummen upp.

För den oinvigde: Aron Ralston är en (vid tidpunkten) 27-årig adrenalinjagande hobbyklättrare som följer sina äventyrsimpulser till fullo. Som lyssnar på Phish i sina hörlurar snarare än planerar nästa trip. Full fart, på mountainbike, till fots, med rep, över berg. Han har goda kunskaper - är en outdoornörd - men naiviteten och självgodheten lyser igenom. Ta rutten som den kommer. Han är ett barn i en sandlåda. Som denna gång varken meddelat föräldrar eller kompisar vart han skulle innan han begav sig ut.

Sandlådan är Utahs öken. För att vara mer specifik: Blue John Canyon. Aron går ned i sprickkanjonen. Under en manöver lossnar en stor stenbumling och börjar röra på sig. Den förflyttar sig för första gången på tusentals år och fastnar. Och klämmer fast Arons högerarm.

Han. Är. Fast.

Under marken, i en öken, miltal till civilisationen och ingen vet ens om att han åkt iväg på en utflykt. Med sig har han ca en halvliter vatten och en dålig leatherman-kopia (multiverktyg).

Party time is over.

Stenen är envis, men det är Aron också. Efter fem dagar av frustration, hopp, förtvivlan, hallucinationer och urindrickande amputerar han sin arm: Han bänder av de båda benen i armen och skär sedan, med sin slöa fickkniv, av den.

Han är fri. Han plockar upp sin Sony digitalkamera och fotar den avhuggna armen och börjar vandra mot sin räddning - och sitt andra liv.

Danny Boyles film är trogen bokens händelseförlopp (såklart eftersom den baseras på verkliga händelser) och fungerar helt ok, men saknar det mentala djup som boken förmedlar. Dramaturgin fram till amputeringsögonblicket blir i Boyles regi tam, vilket måste ses som ett misslyckande. Det känns stressat, den mentala kampen och karaktärsfördjupningen blir lidande - men en film på en och en halv timme måste förstås sålla från en bok på 400 sidor. Filmen är snygg, med fantastisk färgskala och snygg använding av subjektiv vinkel (tacksamt att utnyttja Ralstons intresse för att skildra sina resor med videokameran). Men jag hade önskat att Danny Boyle hade sparat på splitscreen-bilderna och musikvideoklippningen och varvat ner mer; låtit oss få tid att tänka, på situationen och allvaret. Kanske visat någon återblick från tidigare äventyr för att knyta ihop säcken. Har man dödskamp på ena sidan och fantareklam på den andra går man en märklig och svår balansgång.

Jag är inte riktigt säker på om Boyle klarar den.

Bloggen tillbaka, för: Årets låtar 2010

Det kom en del bra låtar i år också. Trots att jag inte lyssnat sådär hejdundrande mycket på ny musik i år fick jag ihop ett pärl-gäng, som inte utan konkurrens slog sig in bland de nio. Låtarna som spotify-spellista här.

Gott nytt 2011!

Översta raden:
Rihanna ft. Drake - What's My Name?
En av få megastjärnor som motsvarar hypen.
Jenny & Johnny - Switchblade
Även detta år kom en oemotståndlig countryballad.
Robyn - Dancing On My Own
Ögonblicklig klassiker.

Mellersta raden:
Best Coast - When I'm With You
Stor lo-fi indie från Kalifornien.
Säkert! - Influensa
Lätt som en sommarbris. Du måste höra stråkkvartetten.
She & Him - Ridin' In My Car
Femtiotalsdoftade roadtrip.

Nedersta raden:
MGMT - I Found A Whistle
Brooklynpojkarnas toner åker ned från himlen, i snurrande spiraler.
Håkan Hellström - Jag Vet Vilken Dy Hon Varit I
Det är en vacker låt. Håkans bästa på väldigt länge.
ceo - Come With Me
En uppmaning, en pånyttfödelse, en uppenbarelse, en dröm, en renare verklighet.

Mannen med papegojan

I en spelbutik i Märsta norr om Stockholm, i lördags, gick en man i svart jacka omkring och studerade resultat, tog noteringar, köade och tippade.

Göran pekade, utbrast "ser du fågeln?". Jag tittade mot taket - ingen fågel. Jag hade ännu inte riktigt fokuserat mannen i svart jacka.

"Nej, där..."

Jag fokuserade och där, på mannens högra axel, satt en stor vit papegoja. Den satt helt stilla, vilket var anledningen till att jag inte upptäckt den tidigare. En lugn, tyst, betraktande, stor vit papegoja satt där och följde sin husses tippande. En härligt bisarr syn.

Märsta blev Twin Peaks.

Varje lördag förmiddag går mannen med papegojan till sin lokala spelbutik för att tippa. Han hör med papegojan om den vill följa med och oftast vill den; mannen med papegojan tänker bra, för den är hans levande maskot som ger honom extra tur och fingertoppskänsla i tippningen. Ibland siar även papegojan om hur den tror olika matcher kommer sluta, vilka hästar som är i bäst form osv., och då gör den ju sig väldigt bra där på högra axeln varifrån den kan tala direkt in i örat, tänkte jag strax efteråt.

Carolinafansen jublar och jag

Inte för att jag håller på Hurricanes, nej, det vore ju anskrämligt, utan för att NHL precis haft sin säsongspremiär (i Helsingfors) och för att jag kunde se den på min teveapparat. Ja, du läste rätt. Bilden ovan ser nästan ut som ett tv-spel men det är på riktigt. ESPN Amerikat berikar hösten, vintern och senare även våren.

Amerikaniseringen.

Alldeles häromdagen fick jag hem Mad Men - säsong 3 på Blåstråle (oj vad klart och krispigt det är med Blåstråle). Serien blir bara bättre och rent filmtekniskt handlar det om perfektionism. Det är snyggt, polerat och romantiskt men känns ändå väldigt uppriktigt; jag vill bara ha mer av 60-talets USA. Jag vill ta tidsmaskinen, hänga i korridorerna på Sterling & Cooper (som numera är uppköpt).

Amerikaniseringen.

Bergsklättraren Aron Ralston var på en mindre expedition i en sprick-kanjon i Utahs bergstrakter år 2003, när han föll och fick ett stort stenblock över ena armen. Han kom inte loss. För att ta sig lös och inte svälta ihjäl var han tvungen att kapa av sin arm - med en fickkniv. Om det handlar boken Vilja Av Sten som jag läser just nu. Den är bra: Lite Into The Wild, lite klassisk amerikansk hjältesaga, lite dumdristighet som förvandlas till lärdomar. Jag är svag för sådant, så länge det känns sansat.

Den amerikanska indoktrineringen.

Originality

The latest issues of the Swedish magazines Sonic and Filter show little originality. Maybe it's the Swedish way, I dunno. Not only do they show the same guy (a popular Swedish musician/sailor named Hakan Hellstroem) on the cover - he is also screaming in both pictures. Pretty lame. The caravan is nice, though.

Det geniala som klev ut ur fönstret och försvann

Som populärkulturell vägledare i denna förvirrande samtid ser jag det som ett viktigt uppdrag att såga vissa verk på förhand, utan att ha tagit del av dem på riktigt (alltså faktiskt LÄST eller SETT böckerna och filmerna). Sågningarna baserar jag på sunt förnuft, intuition och förutfattade meningar som finslipats genom åratal av populärkulturellt vadande.

Exempel på saker jag sågar reflexmässigt: Guy Ritchies filmer efter år 2000, självhjälpsböcker, TV3, TV4, Avatar (som exempel på en film som varenda en ska tycka är så himla bra), svenska "vänsterrockare", Magnus Betnér, testosteronfilmer som Sin City och 300 (mer datorspel än filmer), musikaler, Cameron Diaz.

Funderar även på att börja såga Christian Bale, från och med första Batman-filmen.

Också det senaste, nämligen boken Hundraåringen som klev ut ur fönstret och försvann, en sådan där helknasig och rolig bok med lättläst språk. En bok man bara inte kan lägga ifrån sig. Snark. Det finns redan en Paasilinna och han bor i Finland.

Games of yesterday

Rewinding. Early 90s, summer flashbacks: Everything was sports, running around, games around the neighborhood. It was a great time. And the time for something new: Home computers. I'm not sure how many of my friends had computers at home, might have been one or two, however, my family was early having one at home. Our first computer was a 386 PC, a huge beige (which computer wasn't that color?) box which was started up by turning a key. The sound barrier was broken when its fans roared and 40 megabyte hard drive was writing. It was something else. It looked and behaved like some kind of combined air conditioner and radiator.

After having been running around outside, me and my friends often calmed down by glueing our eyes to the 13 inch screen of tomorrow. The games we played have certainly left their marks in my brain. There was, of course, the great Wolfenstein 3D which I still refer to as one of the best games ever made, in terms of playing joy and atmosphere. But what I remember most from this period are all those Pinball games, made by Swedish Digital Illusions: Pinball Dreams, Pinball Fantasies and Pinball Illusions. They were all well made and had different, creative themes. They were the perfect games for a platform in its early development stage. The computer keyboard and its shift-keys was made for playing pinball. In 1992 and 1993 pinball was huge - and you didn't need any 5-kronors.

In 1994, Blizzard Entertainment released a game called Warcraft. It was the end of The Pinball Era and since then, noone has felt the desire to play pinball on their home computer.

Only the memories remain.

TV-series > Movies

I'm having trouble watching movies nowadays. I'm not exactly sure when it all started, but it has been sort of a transformation and my interest in watching full length movies has faded quite a bit. I got through one at school (United 93 btw, a great movie) but at home, it seems hopeless, unless it's a brand new, must-see movie (but those are hard to find these days, I don't think I'm even that gaga over Inception).

Somewhere in between episodes of Lost, Californication, True Blood and Mad Men, my interest for movies slipped. TV-series are getting better, more well produced. Of course, they also have much more time to develop interesting characters. Well made TV-series like Mad Men is the literature of the google generation. Also, the DVD/Blu-ray format has taken TV-series to the next level. Missing a whole season of a good series is not a problem anymore, it might be even better because you have a marathon to look forward to. Watch a bunch of episodes, when you're satisfied you press pause and lay your book down, when you're hungry for more you press play and start reading again.

It might be stating the obvious, but in a greater way than ever before, what tv-series you have noted in your calendar defines you as a person, pretty much in the same way as music and clothes do.

My favourite TV-series right now:

1. Mad Men (very well made, great characters - You want to live in the 50's and smoke when you watch it)

2. True Blood (keeps getting better, great cast, good pace)

3. In Treatment (Quickly became a fan of Gabriel Byrne when it aired on SVT during the summer. I also became interested in psychology, hehe. A show that really kept your focus)

---

PS. Larry David will return next year with the eight season of Curb Your Enthusiasm. Apparently it will be shot in N.Y. One thing is for sure: It will be prettaaaay good.

5 år. Den nya början.

I almost forgot to notice it, but this August my blog has been running for 5 years. FIVE years - that's a very long time in the digital world. "An Eternity", as the Swedish singer Carola would have said. But if you think that a celebration is in order, think again. I think me, you and everyone we know have stop for a while and analyze this whole digital, pop cultural, self pleasuring mumbo jumbo nonsense. Created for narcissists, by narcissists. You have to dig deep for purpose and meaning. A fool are you, if you believe that Your life would be enriched by The Blog Experiment.

So.

Something has to happen - and right here, right now, is where it begins. 10 years from now, people will recall this as the new beginning; theses will be written. The old made up digital world of numbers-to-symbols-to-words stops, the new authentic digital world begins. The New Authenticity is what life strives, what life demands. It starts here. The first step is English instead of Swedish, because contradiction is the new confirmation.

EEE presentation

The triple E is so much more than just a blog. E means Everything and not just that; when multiplied by 3 it reaches heights no one would dare to dream of. It could be the name of your long lost pal, it could be the first letter of My name. Your soul and imagination is the limit of the E's.

E is Einstein, Edberg, Ed Harris, Eastwood and Esposito. It's the Exotic and Erotic. The Enforcer, the Enigma. E is Electricity and Enlightenment. It's the Everly Brothers and Eraserhead. E is the End and the Entrance to Eternity.

Good work, Don!

Keep it real

Endast någon som tar sig själv på för stort allvar kan döpa sitt soloprojekt till "ceo" (VD på engelska) och envisas med att enbart använda gemener i bandnamn och promotion/intervjutexter.

Typ någon från västkustduon The Tough Alliance.

Att Eric Berglund sedan, i en Pitchfork-intervju, ger långdragna och bisarrt pretentiösa svar på alla frågor, bör betecknas som patetiskt.

Men det finns något älskvärt med det. Nog för att jag är TTA-biten och aningen partisk i fallet; jag har varit extra kritisk, ändå har jag inte kunnat stå emot ceo. Melodierna är bra, men det är inte dem som höjer ceo till skyarna - det är atmosfären, desperationen och naiviteten. Det är fantastisk eskapism, som pop bör vara i sina bästa stunder. ceo är en ritual som påbörjas med "All Around" och avslutas med "Den Blomstertid Nu Kommer".

ceo är västkust, Apocalypse Now, Sagan Om Ringen, Beverly Hills 90210, fotbollsderby och svensk skolavslutning blandat i ett högt kristallglas. Just nu den perfekta sommardrinken.

Come With Me

***

Förresten, besteg Sveriges högsta berg i torsdags. Episkt!

Italien 90-samlaralbumet

Under fotbolls-VM tänker jag på gamla fotbolls-VM. Just nu på Italien-VM 1990. Jag var 7 och det var det första VM:et jag följde. Det var också första gången jag samlade bilder i ett album och som lade grunden till ytterligare samlande i 90-talets begynnelse. Tar fram albumet ur gamla pojkrumshyllan och minns tillbaka: På Sveriges misslyckande (1-2, 1-2, 1-2), på stjärnorna och överraskningarna, på lustiga spelare, på ännu lustigare namn.

Men minns jag egentligen allt det där, eller har jag bara fabricerat ihop det med hjälp av media? Jag minns i alla fall att jag bytte många bilder med Hjalle, att jag såg England förlora, Johnny Ekströms hockeyfrilla, Andreas Brehmes straff i finalen, samt att Frank Rijkaard i Holland spottade på Rudi Völler.

Nu när man är gammal och cynisk vet man ju att samlarbilder bara är ett sätt att tidigt forma ungdomen till storkonsumenter: bli beroende barn, konsumera utan att reflektera! Få alla i samlingen; utan en komplett serie är ditt liv inte fullkomligt! Ge oss din kunskap, ditt hjärta och din nyfikenhet. Ge oss dina pengar.

Hursomhelst måste jag ge kredit till 7-åringen som samlade albumet fullt. 20 år senare ser det ju mysigt ut. Här kommer några höjdpunkter ur albumet som kostade 4:50 kr inkl. moms.

Två av världens bästa fotbollsspelarnamn genom tiderna.

Johnny Ekströms hockeyfrilla.

Mode: Adidas trefoil och Hitler-musch.

Foppas idol.

Sovjetunionen, härligt.

Valderrama spelade i en helt egen liga.

Giganterna.

Farmor Buchwald.

Caniggia! Skymtar till vänster: Diego Armando.

Brasilianarna hade tuffare namn förr. Kaka? Fabiano? Ehh.

Noteringar från ett mästerskap

Fotbolls-VM är underbart. Den som inte följer ett fotbolls-VM är inte med i gemet, på något sätt. Gillar man inte fotboll vanligtvis bör man ändå följa VM, för att bli lite allmänbildad, för att bli en lite bättre människa.

Eller "Fifa World Cup", som det numera allt oftare uttalas. Hej varumärkeshysteri.

Sydafrika som arrangör är väl positivt. Bra för Afrika. Men ur ett världförbättrarperspektiv är det sak samma. Ur ett fotbollsintresse-perspektiv är det sak samma. För Bafana Bafana-laget är det positivt, för utan värdskapet hade de aldrig kvalat in till VM - beviset fick vi igår mot Uruguay.

Apropå Uruguray: Har alltid gillat dem. Ända sedan jag såg dem i samlaralbumet till Italia '90. Vet inte riktigt varför, kanske p.g.a. landets märkliga namn, troligen p.g.a. deras underdog-status bland lagen från Sydamerika. Uruguay är fattigmans-Argentina.

VM:s största kontrast hittills var tränarscenerna som utspelade sig mellan Nigeria och Argentina. På ena sidan Maradona: Yvigt och storslaget gestikulerande, vandrande, ropande. Väldressad, hårvaxad och med hållning som en Gud. På andra sidan Lagerbäck: Obefintligt gestikulerande, krampaktigt hållandes i en stolpe. Ofriserad i träningsoverall, som om han tillbringat natten i ett soprum, som en vissen svennebanan på husvagnssemestern from hell.

De flesta har dissat vuvuzelan, så det känns onödigt för mig att göra det ytterligare en gång. Kan sammanfatta mina känslor på följande vis: I början stor irritation ("ociviliserad galenskap", "aldrig mer VM i Afrika", "serenity now"). Efter ett par matcher: Fortfarande irriterad, dock inte längre hatisk. Nu: Accepterat oljudet, kommit på att det finns en trygghet i det. Det skapar också en darrande nerv.

Tysklands Australienkross har varit bästa matchen jag sett hittills (missade Argentina-Sydkorea), trots att den inte direkt var spännande. Men det var tyskt fotbollsgodis och både unga löften (Özil) och gamla rävar (Klose) var tongivande. Man kan lita på det tyska kraftverket.

För övrigt så hoppas jag England vinner.

Chris Isaak-special

Somebody's Drinking from eeerik on Vimeo.

Plats: Trädgårn, Gbg.
Tid: 5 juni 2010.

Chris-citatspecial:
"I am, however, an idiot AND an American" (med syftning på att Green Day höll tonårshov på en liten större arena, en bit bort).

"That's funny, because my middle name is Agneta!" (till en tant som togs upp för dans på scen)

"This is the dance from the future"

"Where are you going? Hey, come back here!" (till en tjej som gick av scenen)

"Here comes the rock'n'roll show!"

Wicked Game from eeerik on Vimeo.

Baby Did A Bad Bad Thing from eeerik on Vimeo.

Inför Lost-finalen

Keoma säger: (21.30.20)
7.7%! yippie nu går det undan
Erik säger: (21.33.42)
nu sjunker jag lågt och ser 2 1/2 män på 6:an istället

Fnattet har nått sin kulmen.

Keoma säger: (21.33.54)
verkligen
Erik säger: (21.47.02)
humor
Keoma säger: (21.47.21)
allvar
Erik säger: (21.47.26)
allvar

Saigon. I'm still in Saigon. There is a light at the center of the island.

Keoma säger: (21.53.32)
du borde spärras in tillsamans med BÅG

Kurtz, Widmore, False Locke, Ben Linus - they're all the same. Make no difference to me. When my blog was here, I wanted to be there. When I was there, all I could think of was getting the blog back into the jungle. I'm here now; from the outer regions where the shapes are formed to describe a fiction. Getting softer. Everything happens for a reason.

I was supposed to do this!
8.9%

Le Grande Finale. Imorgon kommer svaren på 6 års frågor.

Påskrealism 10

Winborgs, Löparstigen, 6:e april 2010.

Steken

Väderstationen, Stekenjokk, i söndags.

Idag firar vi: Casimir Pulaski Day

Bil, vinter, Sverige, södern!

Bilvinter-Sverige from eeerik on Vimeo.