a rush of blog to the head

PM

2011-11-01T20:08:00.001+01:00

Det här är ingen comeback. Det här kan vara ett sista meddelande, kanske en punktsättning, jag vet inte. Nu, i november 2011, känns denna blogg inte lika relevant. Eoner har förflutit sedan jag senast vistades, eller ens tänkte på, denna sida. Men nu är jag här igen. Det kan nog liknas vid att öppna en gammal låda på vinden.

Det är dammigt här.

Det är en fornlämning med digitala tidsmått mätt.

På tal om det.

Tittade i en gammal skolkatalog från millennieskiftet. Funderade på vad som hänt med alla människor, vilka dom egentligen var, alla människor som man aldrig lade märke till. Jag visste inte att dom fanns förrän nu. Var var jag/dom? Tittade vi någonsin på varandra och tänkte något om varandra? Jag önskar jag kunde gå tillbaka och plantera tanken: "Här är vi nu tillsammans. Registrera i minnet för sedan ses vi aldrig mer".

Det sistnämnda kanske också gäller för denna blogg.

127 Timmar/ Vilja Av Sten

2011-02-14T21:22:00.015+01:00

Överst: James Franco som Aron Ralston.
Underst: Den riktige Ralston.

Har alltid gillat osannolika överlevnadshistorier. Aron Ralstons öde är inte lite anmärkningsvärt. Självbiografin "Vilja av sten" stannade hos mig; det var inte bara en spännande överlevnadskamp utan också en mental studie, som faktiskt lyckades undvika sedvanlig Amerikansk sötsliskig sentimentalitet. När filmatiseringen annonserades gjorde jag tummen upp.

För den oinvigde: Aron Ralston är en (vid tidpunkten) 27-årig adrenalinjagande hobbyklättrare som följer sina äventyrsimpulser till fullo. Som lyssnar på Phish i sina hörlurar snarare än planerar nästa trip. Full fart, på mountainbike, till fots, med rep, över berg. Han har goda kunskaper - är en outdoornörd - men naiviteten och självgodheten lyser igenom. Ta rutten som den kommer. Han är ett barn i en sandlåda. Som denna gång varken meddelat föräldrar eller kompisar vart han skulle innan han begav sig ut.

Sandlådan är Utahs öken. För att vara mer specifik: Blue John Canyon. Aron går ned i sprickkanjonen. Under en manöver lossnar en stor stenbumling och börjar röra på sig. Den förflyttar sig för första gången på tusentals år och fastnar. Och klämmer fast Arons högerarm.

Han. Är. Fast.

Under marken, i en öken, miltal till civilisationen och ingen vet ens om att han åkt iväg på en utflykt. Med sig har han ca en halvliter vatten och en dålig leatherman-kopia (multiverktyg).

Party time is over.

Stenen är envis, men det är Aron också. Efter fem dagar av frustration, hopp, förtvivlan, hallucinationer och urindrickande amputerar han sin arm: Han bänder av de båda benen i armen och skär sedan, med sin slöa fickkniv, av den.

Han är fri. Han plockar upp sin Sony digitalkamera och fotar den avhuggna armen och börjar vandra mot sin räddning - och sitt andra liv.

Danny Boyles film är trogen bokens händelseförlopp (såklart eftersom den baseras på verkliga händelser) och fungerar helt ok, men saknar det mentala djup som boken förmedlar. Dramaturgin fram till amputeringsögonblicket blir i Boyles regi tam, vilket måste ses som ett misslyckande. Det känns stressat, den mentala kampen och karaktärsfördjupningen blir lidande - men en film på en och en halv timme måste förstås sålla från en bok på 400 sidor. Filmen är snygg, med fantastisk färgskala och snygg använding av subjektiv vinkel (tacksamt att utnyttja Ralstons intresse för att skildra sina resor med videokameran). Men jag hade önskat att Danny Boyle hade sparat på splitscreen-bilderna och musikvideoklippningen och varvat ner mer; låtit oss få tid att tänka, på situationen och allvaret. Kanske visat någon återblick från tidigare äventyr för att knyta ihop säcken. Har man dödskamp på ena sidan och fantareklam på den andra går man en märklig och svår balansgång.

Jag är inte riktigt säker på om Boyle klarar den.

Bloggen tillbaka, för: Årets låtar 2010

2010-12-26T20:15:00.019+01:00

Det kom en del bra låtar i år också. Trots att jag inte lyssnat sådär hejdundrande mycket på ny musik i år fick jag ihop ett pärl-gäng, som inte utan konkurrens slog sig in bland de nio. Låtarna som spotify-spellista här.

Gott nytt 2011!

Översta raden:
Rihanna ft. Drake - What's My Name?
En av få megastjärnor som motsvarar hypen.
Jenny & Johnny - Switchblade
Även detta år kom en oemotståndlig countryballad.
Robyn - Dancing On My Own
Ögonblicklig klassiker.

Mellersta raden:
Best Coast - When I'm With You
Stor lo-fi indie från Kalifornien.
Säkert! - Influensa
Lätt som en sommarbris. Du måste höra stråkkvartetten.
She & Him - Ridin' In My Car
Femtiotalsdoftade roadtrip.

Nedersta raden:
MGMT - I Found A Whistle
Brooklynpojkarnas toner åker ned från himlen, i snurrande spiraler.
Håkan Hellström - Jag Vet Vilken Dy Hon Varit I
Det är en vacker låt. Håkans bästa på väldigt länge.
ceo - Come With Me
En uppmaning, en pånyttfödelse, en uppenbarelse, en dröm, en renare verklighet.

Mannen med papegojan

2010-10-26T20:49:00.002+02:00

I en spelbutik i Märsta norr om Stockholm, i lördags, gick en man i svart jacka omkring och studerade resultat, tog noteringar, köade och tippade.

Göran pekade, utbrast "ser du fågeln?". Jag tittade mot taket - ingen fågel. Jag hade ännu inte riktigt fokuserat mannen i svart jacka.

"Nej, där..."

Jag fokuserade och där, på mannens högra axel, satt en stor vit papegoja. Den satt helt stilla, vilket var anledningen till att jag inte upptäckt den tidigare. En lugn, tyst, betraktande, stor vit papegoja satt där och följde sin husses tippande. En härligt bisarr syn.

Märsta blev Twin Peaks.

Varje lördag förmiddag går mannen med papegojan till sin lokala spelbutik för att tippa. Han hör med papegojan om den vill följa med och oftast vill den; mannen med papegojan tänker bra, för den är hans levande maskot som ger honom extra tur och fingertoppskänsla i tippningen. Ibland siar även papegojan om hur den tror olika matcher kommer sluta, vilka hästar som är i bäst form osv., och då gör den ju sig väldigt bra där på högra axeln varifrån den kan tala direkt in i örat, tänkte jag strax efteråt.

Carolinafansen jublar och jag

2010-10-07T20:58:00.009+02:00

Inte för att jag håller på Hurricanes, nej, det vore ju anskrämligt, utan för att NHL precis haft sin säsongspremiär (i Helsingfors) och för att jag kunde se den på min teveapparat. Ja, du läste rätt. Bilden ovan ser nästan ut som ett tv-spel men det är på riktigt. ESPN Amerikat berikar hösten, vintern och senare även våren.

Amerikaniseringen.

Alldeles häromdagen fick jag hem Mad Men - säsong 3 på Blåstråle (oj vad klart och krispigt det är med Blåstråle). Serien blir bara bättre och rent filmtekniskt handlar det om perfektionism. Det är snyggt, polerat och romantiskt men känns ändå väldigt uppriktigt; jag vill bara ha mer av 60-talets USA. Jag vill ta tidsmaskinen, hänga i korridorerna på Sterling & Cooper (som numera är uppköpt).

Amerikaniseringen.

Bergsklättraren Aron Ralston var på en mindre expedition i en sprick-kanjon i Utahs bergstrakter år 2003, när han föll och fick ett stort stenblock över ena armen. Han kom inte loss. För att ta sig lös och inte svälta ihjäl var han tvungen att kapa av sin arm - med en fickkniv. Om det handlar boken Vilja Av Sten som jag läser just nu. Den är bra: Lite Into The Wild, lite klassisk amerikansk hjältesaga, lite dumdristighet som förvandlas till lärdomar. Jag är svag för sådant, så länge det känns sansat.

Den amerikanska indoktrineringen.

Försvinnande & återkomst

2010-09-30T20:30:00.011+02:00

Prolog:

Börjar alltmer glida över till det östnordiska språket svenska. Engelskan fungerar förvisso allt bättre, men samtidigt blir det för diffust, nyanser försvinner. Som artisterna gömmer jag mig bakom den. Så ska det inte vara, men ibland måste det få. Engelskan är inte död, men svenskan lever i detta nu - som på min brevlåda.

Kapitel I: Den sista öringen

Det är brons-femtioöringens sista dag idag. Äntligen, är ordet som sammanfattar detta faktum bäst, för när använde man den senast? 1997? Nästan märkligt att den fortfarande finns, ungefär som en artist som envisas om att fortsätta trots att den är väldigt avdankad. Jag har några stycken, kanske 12, i en låda i min lägenhet. Funderar på att göra något kreativt med dem, eller så skiter jag i det, för vem orkar hålla på med sånt?

Kapitel II: Om Kenny Bania

Populärkultur handlar ofta om karaktärer, figurer. I mitt popkulturella universum återfinns Kenny Bania i Hall of Fame. Alla som sett 90-talssitcoms i allmänhet och Seinfeld i synnerhet vet vem det är/var. Han var den där killen med 8-årig uppsyn som alla älskade att bli irriterade på. Han var pajasen som störde Jerry, som försökte vara som honom, som snodde hans skämt, som sa: - That's Gold, Jerry, Gold! Som gav Jerry en Armanikostym men sedan ville ha tillbaka den för att Jerry inte ville bjuda på en riktig måltid i gengäld (han bjöd bara på soppa vilket Kenny, trots att bröd ingick, inte godtog som "en måltid").

Kapitel III: Banias återkomst

Igår när jag, vilket faktiskt är ovanligt nuförtiden, såg på en TV-serie på TV dök han upp igen. Han hade en seriös roll, av vad jag kunde se. Han var äldre, biten av tidens tand. Men nog var det Bania alltid; han hade kvar förmågan att få ögonen att ploppa ut, likt sångaren i Popsicle.

Epilog:

Mumford & Sons - The Cave har jag lyssnat på hela veckan.

Originality

2010-09-26T12:00:00.006+02:00

The latest issues of the Swedish magazines Sonic and Filter show little originality. Maybe it's the Swedish way, I dunno. Not only do they show the same guy (a popular Swedish musician/sailor named Hakan Hellstroem) on the cover - he is also screaming in both pictures. Pretty lame. The caravan is nice, though.

Det geniala som klev ut ur fönstret och försvann

2010-09-25T23:40:00.007+02:00

Som populärkulturell vägledare i denna förvirrande samtid ser jag det som ett viktigt uppdrag att såga vissa verk på förhand, utan att ha tagit del av dem på riktigt (alltså faktiskt LÄST eller SETT böckerna och filmerna). Sågningarna baserar jag på sunt förnuft, intuition och förutfattade meningar som finslipats genom åratal av populärkulturellt vadande.

Exempel på saker jag sågar reflexmässigt: Guy Ritchies filmer efter år 2000, självhjälpsböcker, TV3, TV4, Avatar (som exempel på en film som varenda en ska tycka är så himla bra), svenska "vänsterrockare", Magnus Betnér, testosteronfilmer som Sin City och 300 (mer datorspel än filmer), musikaler, Cameron Diaz.

Funderar även på att börja såga Christian Bale, från och med första Batman-filmen.

Också det senaste, nämligen boken Hundraåringen som klev ut ur fönstret och försvann, en sådan där helknasig och rolig bok med lättläst språk. En bok man bara inte kan lägga ifrån sig. Snark. Det finns redan en Paasilinna och han bor i Finland.

Games of yesterday

2010-09-12T12:00:00.018+02:00

Rewinding. Early 90s, summer flashbacks: Everything was sports, running around, games around the neighborhood. It was a great time. And the time for something new: Home computers. I'm not sure how many of my friends had computers at home, might have been one or two, however, my family was early having one at home. Our first computer was a 386 PC, a huge beige (which computer wasn't that color?) box which was started up by turning a key. The sound barrier was broken when its fans roared and 40 megabyte hard drive was writing. It was something else. It looked and behaved like some kind of combined air conditioner and radiator.

After having been running around outside, me and my friends often calmed down by glueing our eyes to the 13 inch screen of tomorrow. The games we played have certainly left their marks in my brain. There was, of course, the great Wolfenstein 3D which I still refer to as one of the best games ever made, in terms of playing joy and atmosphere. But what I remember most from this period are all those Pinball games, made by Swedish Digital Illusions: Pinball Dreams, Pinball Fantasies and Pinball Illusions. They were all well made and had different, creative themes. They were the perfect games for a platform in its early development stage. The computer keyboard and its shift-keys was made for playing pinball. In 1992 and 1993 pinball was huge - and you didn't need any 5-kronors.

In 1994, Blizzard Entertainment released a game called Warcraft. It was the end of The Pinball Era and since then, noone has felt the desire to play pinball on their home computer.

Only the memories remain.

TV-series > Movies

2010-09-10T17:43:00.012+02:00

I'm having trouble watching movies nowadays. I'm not exactly sure when it all started, but it has been sort of a transformation and my interest in watching full length movies has faded quite a bit. I got through one at school (United 93 btw, a great movie) but at home, it seems hopeless, unless it's a brand new, must-see movie (but those are hard to find these days, I don't think I'm even that gaga over Inception).

Somewhere in between episodes of Lost, Californication, True Blood and Mad Men, my interest for movies slipped. TV-series are getting better, more well produced. Of course, they also have much more time to develop interesting characters. Well made TV-series like Mad Men is the literature of the google generation. Also, the DVD/Blu-ray format has taken TV-series to the next level. Missing a whole season of a good series is not a problem anymore, it might be even better because you have a marathon to look forward to. Watch a bunch of episodes, when you're satisfied you press pause and lay your book down, when you're hungry for more you press play and start reading again.

It might be stating the obvious, but in a greater way than ever before, what tv-series you have noted in your calendar defines you as a person, pretty much in the same way as music and clothes do.

My favourite TV-series right now:

1. Mad Men (very well made, great characters - You want to live in the 50's and smoke when you watch it)

2. True Blood (keeps getting better, great cast, good pace)

3. In Treatment (Quickly became a fan of Gabriel Byrne when it aired on SVT during the summer. I also became interested in psychology, hehe. A show that really kept your focus)

---

PS. Larry David will return next year with the eight season of Curb Your Enthusiasm. Apparently it will be shot in N.Y. One thing is for sure: It will be prettaaaay good.

5 år. Den nya början.

2010-08-30T20:12:00.012+02:00

I almost forgot to notice it, but this August my blog has been running for 5 years. FIVE years - that's a very long time in the digital world. "An Eternity", as the Swedish singer Carola would have said. But if you think that a celebration is in order, think again. I think me, you and everyone we know have stop for a while and analyze this whole digital, pop cultural, self pleasuring mumbo jumbo nonsense. Created for narcissists, by narcissists. You have to dig deep for purpose and meaning. A fool are you, if you believe that Your life would be enriched by The Blog Experiment.

So.

Something has to happen - and right here, right now, is where it begins. 10 years from now, people will recall this as the new beginning; theses will be written. The old made up digital world of numbers-to-symbols-to-words stops, the new authentic digital world begins. The New Authenticity is what life strives, what life demands. It starts here. The first step is English instead of Swedish, because contradiction is the new confirmation.

EEE presentation

2010-08-29T11:30:00.010+02:00

The triple E is so much more than just a blog. E means Everything and not just that; when multiplied by 3 it reaches heights no one would dare to dream of. It could be the name of your long lost pal, it could be the first letter of My name. Your soul and imagination is the limit of the E's.

E is Einstein, Edberg, Ed Harris, Eastwood and Esposito. It's the Exotic and Erotic. The Enforcer, the Enigma. E is Electricity and Enlightenment. It's the Everly Brothers and Eraserhead. E is the End and the Entrance to Eternity.

Good work, Don!

Keep it real

2010-07-18T20:02:00.023+02:00

Endast någon som tar sig själv på för stort allvar kan döpa sitt soloprojekt till "ceo" (VD på engelska) och envisas med att enbart använda gemener i bandnamn och promotion/intervjutexter.

Typ någon från västkustduon The Tough Alliance.

Att Eric Berglund sedan, i en Pitchfork-intervju, ger långdragna och bisarrt pretentiösa svar på alla frågor, bör betecknas som patetiskt.

Men det finns något älskvärt med det. Nog för att jag är TTA-biten och aningen partisk i fallet; jag har varit extra kritisk, ändå har jag inte kunnat stå emot ceo. Melodierna är bra, men det är inte dem som höjer ceo till skyarna - det är atmosfären, desperationen och naiviteten. Det är fantastisk eskapism, som pop bör vara i sina bästa stunder. ceo är en ritual som påbörjas med "All Around" och avslutas med "Den Blomstertid Nu Kommer".

ceo är västkust, Apocalypse Now, Sagan Om Ringen, Beverly Hills 90210, fotbollsderby och svensk skolavslutning blandat i ett högt kristallglas. Just nu den perfekta sommardrinken.

Come With Me

***

Förresten, besteg Sveriges högsta berg i torsdags. Episkt!

Italien 90-samlaralbumet

2010-06-27T15:08:00.012+02:00

Under fotbolls-VM tänker jag på gamla fotbolls-VM. Just nu på Italien-VM 1990. Jag var 7 och det var det första VM:et jag följde. Det var också första gången jag samlade bilder i ett album och som lade grunden till ytterligare samlande i 90-talets begynnelse. Tar fram albumet ur gamla pojkrumshyllan och minns tillbaka: På Sveriges misslyckande (1-2, 1-2, 1-2), på stjärnorna och överraskningarna, på lustiga spelare, på ännu lustigare namn.

Men minns jag egentligen allt det där, eller har jag bara fabricerat ihop det med hjälp av media? Jag minns i alla fall att jag bytte många bilder med Hjalle, att jag såg England förlora, Johnny Ekströms hockeyfrilla, Andreas Brehmes straff i finalen, samt att Frank Rijkaard i Holland spottade på Rudi Völler.

Nu när man är gammal och cynisk vet man ju att samlarbilder bara är ett sätt att tidigt forma ungdomen till storkonsumenter: bli beroende barn, konsumera utan att reflektera! Få alla i samlingen; utan en komplett serie är ditt liv inte fullkomligt! Ge oss din kunskap, ditt hjärta och din nyfikenhet. Ge oss dina pengar.

Hursomhelst måste jag ge kredit till 7-åringen som samlade albumet fullt. 20 år senare ser det ju mysigt ut. Här kommer några höjdpunkter ur albumet som kostade 4:50 kr inkl. moms.

Två av världens bästa fotbollsspelarnamn genom tiderna.

Johnny Ekströms hockeyfrilla.

Mode: Adidas trefoil och Hitler-musch.

Foppas idol.

Sovjetunionen, härligt.

Valderrama spelade i en helt egen liga.

Giganterna.

Farmor Buchwald.

Caniggia! Skymtar till vänster: Diego Armando.

Brasilianarna hade tuffare namn förr. Kaka? Fabiano? Ehh.

Noteringar från ett mästerskap

2010-06-17T22:53:00.008+02:00

Fotbolls-VM är underbart. Den som inte följer ett fotbolls-VM är inte med i gemet, på något sätt. Gillar man inte fotboll vanligtvis bör man ändå följa VM, för att bli lite allmänbildad, för att bli en lite bättre människa.

Eller "Fifa World Cup", som det numera allt oftare uttalas. Hej varumärkeshysteri.

Sydafrika som arrangör är väl positivt. Bra för Afrika. Men ur ett världförbättrarperspektiv är det sak samma. Ur ett fotbollsintresse-perspektiv är det sak samma. För Bafana Bafana-laget är det positivt, för utan värdskapet hade de aldrig kvalat in till VM - beviset fick vi igår mot Uruguay.

Apropå Uruguray: Har alltid gillat dem. Ända sedan jag såg dem i samlaralbumet till Italia '90. Vet inte riktigt varför, kanske p.g.a. landets märkliga namn, troligen p.g.a. deras underdog-status bland lagen från Sydamerika. Uruguay är fattigmans-Argentina.

VM:s största kontrast hittills var tränarscenerna som utspelade sig mellan Nigeria och Argentina. På ena sidan Maradona: Yvigt och storslaget gestikulerande, vandrande, ropande. Väldressad, hårvaxad och med hållning som en Gud. På andra sidan Lagerbäck: Obefintligt gestikulerande, krampaktigt hållandes i en stolpe. Ofriserad i träningsoverall, som om han tillbringat natten i ett soprum, som en vissen svennebanan på husvagnssemestern from hell.

De flesta har dissat vuvuzelan, så det känns onödigt för mig att göra det ytterligare en gång. Kan sammanfatta mina känslor på följande vis: I början stor irritation ("ociviliserad galenskap", "aldrig mer VM i Afrika", "serenity now"). Efter ett par matcher: Fortfarande irriterad, dock inte längre hatisk. Nu: Accepterat oljudet, kommit på att det finns en trygghet i det. Det skapar också en darrande nerv.

Tysklands Australienkross har varit bästa matchen jag sett hittills (missade Argentina-Sydkorea), trots att den inte direkt var spännande. Men det var tyskt fotbollsgodis och både unga löften (Özil) och gamla rävar (Klose) var tongivande. Man kan lita på det tyska kraftverket.

För övrigt så hoppas jag England vinner.

Chris Isaak-special

2010-06-06T20:42:00.009+02:00

Somebody's Drinking from eeerik on Vimeo.

Plats: Trädgårn, Gbg.
Tid: 5 juni 2010.

Chris-citatspecial:
"I am, however, an idiot AND an American" (med syftning på att Green Day höll tonårshov på en liten större arena, en bit bort).

"That's funny, because my middle name is Agneta!" (till en tant som togs upp för dans på scen)

"This is the dance from the future"

"Where are you going? Hey, come back here!" (till en tjej som gick av scenen)

"Here comes the rock'n'roll show!"

Wicked Game from eeerik on Vimeo.

Baby Did A Bad Bad Thing from eeerik on Vimeo.

Inför Lost-finalen

2010-05-24T22:18:00.001+02:00

Keoma säger: (21.30.20)
7.7%! yippie nu går det undan
Erik säger: (21.33.42)
nu sjunker jag lågt och ser 2 1/2 män på 6:an istället

Fnattet har nått sin kulmen.

Keoma säger: (21.33.54)
verkligen
Erik säger: (21.47.02)
humor
Keoma säger: (21.47.21)
allvar
Erik säger: (21.47.26)
allvar

Saigon. I'm still in Saigon. There is a light at the center of the island.

Keoma säger: (21.53.32)
du borde spärras in tillsamans med BÅG

Kurtz, Widmore, False Locke, Ben Linus - they're all the same. Make no difference to me. When my blog was here, I wanted to be there. When I was there, all I could think of was getting the blog back into the jungle. I'm here now; from the outer regions where the shapes are formed to describe a fiction. Getting softer. Everything happens for a reason.

I was supposed to do this!
8.9%

Le Grande Finale. Imorgon kommer svaren på 6 års frågor.

Påskrealism 10

2010-04-06T22:48:00.005+02:00

Winborgs, Löparstigen, 6:e april 2010.

Steken

2010-04-06T16:43:00.002+02:00

Väderstationen, Stekenjokk, i söndags.

Idag firar vi: Casimir Pulaski Day

2010-03-01T21:10:00.000+01:00

Bil, vinter, Sverige, södern!

2010-02-24T17:00:00.000+01:00

Bilvinter-Sverige from eeerik on Vimeo.

Mörkerbilandet

2010-01-07T21:22:00.004+01:00

Så såg det ut, när man åkte söderut igen.

Förresten, lyssnar bara på Kim Wilde och Laura Branigan nuförtiden.

00-talets 50 bästa låtar!

2009-12-29T13:28:00.012+01:00

Givetvis måste även jag komma med en sådan här lista i sådana här galna listtider, det är lika väntat som raketer på nyår. Hade först tänkt ta ut 100 (inspirerad av Je suis mon reve), men det bidde 50. Känns relativt koncentrerat och bra. Blev en hel del hjärnstormande, flashbackande och sållande när jag utformade listan. Det var inte en barnlek! Här kommer låtarna, börja nedräkningen:

50. Above The Candystore - Paola (Stockcity Girl, 2002)
49. Winter In The Hamptons - Josh Rouse (Nashville, 2005)
48. Kalla Mig - Vapnet (Ge Dom Våld, 2005)
47. Sailing to Philadelphia - Mark Knopfler (Sailing To Philadelphia, 2000)
46. Pokerface - Lady Gaga (The Fame, 2008)
45. Metarie - Brendan Benson (Metarie EP, 2003)
44. Mad World - Gary Jules & Michael Andrews (Donnie Darko OST, 2002)
43. Run Run Run - Phoenix (Alphabetical, 2004)
42. Rent A Wreck - Suburban Kids With Biblical Names (EP #1, 2004)
41. Six O'Clock News - Kathleen Edwards (Failer, 2003)
40. Black Cab - Jens Lekman (Maple Leaves, 2003)

39. Någon Gång Måste Du Bli Själv - Säkert! (Säkert!, 2007)
38. You Can't Hurry Love - The Concretes (The Concretes, 2003)
37. New Slang - The Shins (Oh, Inverted World, 2001)
36. Lord Can You Hear Me - Spiritualized (Let It Come Down, 2001)
35. Tjörn - Björn Olsson (Kräftan, 2001)
34. Casimir Pulaski Day - Sufjan Stevens (Illinois, 2005)
33. Big Sur - The Thrills (So Much For The City, 2003)
32. Too Bored To Die - Bad Cash Quartet (Outcast, 2001)
31. White Winter Hymnal - Fleet Foxes (Fleet Foxes, 2008)
30. Lua - Conor Oberst & Gillian Welch (Dark Was the Night, 2009)

29. Walking With A Ghost - Tegan & Sara (So Jealous, 2004)
28. Back To Black - Amy Winehouse (Back To Black, 2006)
27. Mushaboom - Feist (Let It Die, 2004)
26. With Every Heartbeat - Kleerup feat. Robyn (Kleerup, 2008)
25. Geraldine - Glasvegas (Glasvegas, 2008)
24. Soul Meets Body - Death Cab For Cutie (Plans, 2005)
23. Move Away And Shine - Tim DeLaughter (Thumbsucker OST, 2005)
22. Chicago - Sufjan Stevens (Illinois, 2005)
21. When The Stars Go Blue - Ryan Adams (Gold, 2001)
20. Lloyd, I'm Ready To Be Heartbroken - Camera Obscura (Let's Get Out Of This Country, 2006)

19. Portland, Oregon - Loretta Lynn & Jack White (Van Lear Rose, 2004)
18. Hela Livet Var Ett Disco - Markus Krunegård (Prinsen Av Peking, 2009)
17. Haligh, haligh, a lie, haligh - Bright Eyes (Fevers And Mirrors, 2000)
16. Acid Tongue - Jenny Lewis (Acid Tongue, 2008)
15. Airplanes - Local Natives (Gorilla Manor, 2009)
14. The Late Great Cassiopia - The Essex Green (The Long Goodbye, 2003)
13. En Vän Med Bil - Håkan Hellström (Känn Ingen Sorg För Mig Göteborg, 2000)
12. Boys of Melody - The Hidden Cameras (The Smell Of Our Own, 2003)
11. Heartbeats - The Knife (Deep Cuts, 2003)

10. Pink Bullets - The Shins (Chutes Too Narrow, 2003)
9. Dirty Dancing - Frida Hyvönen (Silence Is Wild, 2008)
8. Paper Planes (Diplo remix) - M.I.A. (Kala, 2007)
7. Hollywood Hills - Markus Krunegård (Prinsen Av Peking, 2009)
6. Sad Eyes - Josh Rouse (Nashville, 2005)
5. Ban Marriage - The Hidden Cameras (The Smell Of Our Own, 2003)
4. La Cienega Just Smiled - Ryan Adams (Gold, 2001)
3. You Are The Generation That Bought More Shoes And You Get What You Deserve - Johnny Boy (Johnny Boy, 2006)
2. First Class Riot - The Tough Alliance (A New Chance, 2007)
1. Känn Ingen Sorg För Mig Göteborg - Håkan Hellström (Känn Ingen Sorg För Mig Göteborg, 2000)

Låtarna som var bäst, 2009

2009-12-18T21:35:00.009+01:00

Decenniets sista år går mot sitt slut...så, dags att sammanfatta det ur låt-synvinkel! (Youtube-länkar på titlarna.)

Översta raden:

Amanda Jenssen - Our Time

Hennes rökiga röst kommer perfekt till sin rätt här. Amanda är Nintendo-generationens Monica Zetterlund.

Camera Obscura - Sweetest Thing

Tweepopen hemsökte mig i år igen; denna pärla från det mörklagda rummet gick helt enkelt inte att motstå, trots att jag trodde jag slutat med sån här mespop.

Fibes oh Fibes - Love Child

Jag tycker bandmedlemmarna mest verkar vara ett gäng posörer. Men låten, denna, är en soulexplosion.

Mellersta raden:

The xx - Crystalised

Årets bästa bandnamn? Årets sämsta? Minimalistiskt, stämingsfullt mörker.

Markus Krunegård - Hollywood Hills

Årets svenska artist, med årets uttal: Leo-nardo Di-kappriååå. Krunegård står för stor, konkret indiepop.

Local Natives - Airplanes

Rytm och känsla. Musik som planterats i trädgårdslandet och gradvis fått allt mer prakt. Till sist, när crescendot nås, blommar den ut högt över trädtopparna.

Nedersta raden:

Lady Gaga - Pokerface

Bra popmusik är ofta simpel och apig; Lady Gaga är ett starkt bevis på detta och hon bör beundras.

Conor Oberst & Gillian Welch - Lua

Gillian Welchs röst klättrar uppför ryggraden, sedan känner man den i nackhåret. En av årtiondets bästa duetter.

Julian Casablancas - 11th Dimension

Inte sedan 2001, då The Strokes debutalbum släpptes, har en låt med Julians vokaler låtit så här bra. Decenniets cirkel är därmed sluten.

Ta i trä

2009-11-22T13:12:00.005+01:00

Nu har jag lagt racketet på väggen. Och oj vad trä slår "brushed metal", pianolack och "glossy" på fingrarna.

Lokala infödingar

2009-10-29T19:07:00.008+01:00

Nu har det kommit såndär bra musik igen. Enligt tidningen Sonic skulle detta vara "mitt nya favoritband" och det var då rackarns vad detta var bra. Local Natives utgörs av några grabbar från södra Kalifornien. Deras musik kan man få fram med följande formel (min beräkning):

(Beach Boys - Phil Spector) x Arcade Fire + Neil Youngs flanellskjorta + stämsång a'la Simon & Garfunkel = Local Natives

Men är man inte, mitt i dessa Fleet Foxes-tider, trött på Simon & Garfunkel-inspirerad stämsång från svindlande höjder?

Nej, det är man ju inte. Och visst känns den väldigt...ekologiskt förpackad (se deras cover på Cecilia för starkare bevis på detta)? Local Natives är det naturliga och perfekta avslutet på detta popdecennium.

2009-10-17T14:38:00.004+02:00

Lyssnade på Tracks medan jag diskade berget idag. Det kändes väldigt 1996.

Tracks alltså - diskandet kändes väldigt samtida.

Vill ta tillfället i akt och diska (höhöhö) följande nya, dåliga låtar som jag fick höra: "Don't Bring Flowers" (fruktansvärd), Peter Jöbacks cover på Travis "Sing" (originalet - som absolut inte är ett mästerverk - blir just det när man hör denna version) och Kents nya (Depeche-leken är över, lägg ner). Samtidigt vill jag hylla Markus Krunegård (Mauro Scocco är en best) och Amanda Jensen (hon verkar ha väldigt bra musiksmak).

Stackhouse tar paus

2009-09-16T22:19:00.007+02:00

Nog kommer man sakna True Blood, det kommer man. Återkomsten sker ju om drygt ett år. Som tur är finns det alternativa sätt att stilla hungern; inom kort nystartar två stora serier på C: Curb Your Enthusiasm och Californication. Höstgodis.

Tecken på att man flyttat, del 3

2009-09-12T16:57:00.002+02:00

När 1) Ikea finns i stan och 2) Dessa grabbar står utanför dess entré.

Tecken på att man flyttat, del 2

2009-09-10T19:10:00.002+02:00

Att man, mitt på en ljus torsdag som denna, slutligen blir avslöjad av Ingvar Oldsberg.

Tecken på att man flyttat, del 1

2009-09-06T11:51:00.001+02:00

Återkomsten, eller: Han har blivit gammal

2009-08-31T18:41:00.005+02:00

Idag lärde jag mig ett nytt ord av en elev:

L: Vad har du gjort på eftermiddan' då?
E: Nää jag har la spelat gitarr och lamat...
L: lamat?
E: tagit det lugnt...slöat

att lama [verb]: slöa, ta det lugnt

Nu har jag blivit en sån. En sån som lär sig nya ungdomliga uttryck av yngre människor. Dags för senilsnören - inte bara för att det är hippt.

Så var den, Återkomsten.

Badgodis från Baksjön

2009-07-29T17:08:00.008+02:00

Idag blev det äntligen sommarväder, så därför: Bad. På bilderna: K.

Moln®

2009-07-14T22:18:00.013+02:00

Kvartersmolnet.

[länk] Årets sommarlåt! [/länk]

Avverkad kultur:
Låt Den Rätte Komma In (bok), 5/5
Frost/Nixon (film), 5/5
Gordon's kitchen nightmares (TV-serie), 5/5

Eriks bil

2009-07-13T10:51:00.004+02:00

"ERIK S" - smakfullt val på personlig nummerplåt, måste jag säga. Fast, nu tillhör inte bilen mig utan en annan Erik S. Han bor i Kalix och gillar sin bil. Att ha bil, köra bil.

Häromdagen när jag satt i Focusen gick han förbi min ruta, log ett Nicholson-leende och viftade med bilnycklarna. Det var dags för dagens första åktur. Han såg ut som en rackarunge.

Erik S är pigg för sin ålder.

Erik S är 96 år.

Respekt, av två anledningar.

A Rush of Blog to Stekenjokk!

2009-06-28T02:20:00.003+02:00

Det som var tänkt att bli en helt vanlig fjälltur kom att handla om jordens undergång, en magisk buss och The King of Pop, men framförallt om John Cusack.

Bara text

2009-06-25T22:34:00.017+02:00

Hjärnan kokar i dessa värmeböljetider, måste jag säga. Var på ICA-Tallen idag. ICA Tallen - svensk livsmedelshandel bevarad i 30 år. Alltid nära konsumenten. Allt precis som förut: Källarvåning med skoaffär och alltdukantänkadig. Det är så det ska vara. Förresten: Död åt Coop, som dödade Domus. Coop likriktar folkhemmet och jobbar på att göra varenda litet samhälle till en spökby. Tur att det finns saker som Tallen.

Dagens stora problematik uppstod när jag skulle köpa Ben & Jerrys på Statoil men inte kunde det eftersom den skulle ha smält innan jag var hemma; ingen bil hade jag. Värmeböljan mosar huvudet. Skulle haft en sked i shortsfickan. T köpte en Coca-Cola som blev för varm. Livet är hårt.

888

True Bloods andra säsong har börjat och det är bättre än någonsin. Härligt med en serie att följa i sommar. Tänkte spinna vidare på konceptet och äntligen läsa Låt den rätte komma in, nu när jag läst ut min 4:e Coupland: Alla familjer är psykotiska. Rankar den lägst av de jag läst av honom men den var rätt kul, rätt underhållande och väldigt galen. En bok som fungerar finfint att läsa även när hjärnan känns UV-strålskadad. Gillar man Coupland lär man gilla den, även om det emellanåt blev VÄL överdrivet och konstruerat. Han skrev den säkert på en vecka.

"För närvarande befinner vi oss i perfekt jämvikt mellan ett överviktigt samhälle och ett välmående samhälle. Om alla amerikaner skulle gå upp så mycket som ett gram i vikt, skulle hela sjukvårdssystemet överansträngas och ekonomin skulle bli lidande. Om samma amerikaner skulle gå ner ett gram i vikt skulle ekonomin göra magplask."

Det var bra.

***

Michael Jackson död, får jag läsa precis när jag ska till att publicera. Världens största artist är borta. Känns lite märkligt.

Edit 01:21: Årtiondets näst största nyhet är ett faktum. Det här är 80-talisternas motsvarighet till Elvis död. Nu blir det till att lyssna på MJ resten av veckan!

Hard court

2009-06-16T18:22:00.011+02:00

Ännu en dag med minusgrader. Skandalsommar. Har i alla fall gjort comeback i elljusspåret samt kollat på innetennis (G mot T):

ISO 800 med Panasonic Lumix LX3.

Vilhelmina Stängda

2009-06-16T18:16:00.004+02:00

Ge Vilhelminas grusplan några år till utan underhåll
så kan man se fram emot grästennis!

The Crosby Cup

2009-06-13T15:29:00.013+02:00

Grattis till studenten, Sid The Kid!

***

Min summering av NHL-säsongen 08-09:

Årets överraskning, lag: Boston
Årets överraskning, spelare: David Krejci (uttalas KRAZEE)
Årets besvikelse, lag: Ottawa
Årets besvikelse, spelare: Mats Sundin (trötter, jag kan läsa ditt pokerfejs)
Årets gamla räv: Owen Nolan (25 mål på 59 matcher)
Årets genombrott: Zach Parise & Jeff Carter
Årets spexare: Ovechkin
Årets finne: Pekka Rinne (oj, det rimmar ju)
Årets svensk: Bäckis (den nya Adam Oates)
Årets namn: Cal Clutterbuck
Årets smeknamn på en arena: "Masonwide" Arena, Columbus
Årets snyggaste nya tröjor: Pittsburghs ljusblå tredjetröja
Årets fulaste nya tröjor: Atlantas tredjetröja
Årets Detroitsvensk: Niklas KronWall of Pain
Årets 4:e forward: Mike Green
Årets backup: Scott Clemmensen
Årets choker: Marian Hossa
Årets clutch: Maxime Talbot
Årets Beast: Dustin Brown

Det var nog allt.

Jeu, set, match

2009-06-07T14:21:00.007+02:00

Vilken pepp: Söderling möter R-Fed i finalen av Franska Öppna om drygt en timme. Det är en stor dag: Det är dagen för svensk tennis återkomst. Söderling har varit suverän och stundtals krossat motståndarna, men Federer är Federer. Hörde att svensken bara vunnit 1 set mot honom de senaste 9 matcherna dem emellan. Kan tänka mig att Federers varierade spel inte passar den svenska sluggern. Det vore på sin plats med ännu en skräll så man blir glad igen, nu när svenska fotbollslandslaget verkar kunna glömma några biljetter till Sydafrika.

Den här killen vet hur man vinner på gruset i Paris:

"Han är en snygg, äldre man" -V

5 stora filmår

2009-05-29T02:04:00.015+02:00

Ett så fantastiskt filmdecennium som 70-talet krävde god uppvärmning. 1969 kom filmer som Easy Rider och Midnight Cowboy, men jag väljer det storslagna 1968 som hade allt. Det var året då Kubricks episka rymdäventyr 2001: A Space Odyssey kom. Det var dock inte den enda filmen med aptema, då vi samma år fick sci-fi klassikern Apornas Planet med den numera avlidne vapengalningen Charlton Heston. 1968 hade tidernas kanske bästa västern i form av Sergio Leones Once Upon a Time in the West premiär. Detta var också året för skräckklassikerna Rosemary's Baby och Night of the Living Dead. Vi fick action i form av Steve McQueens Bullitt. Sist men inte minst fick vi den poetiska och vackerflummiga The Swimmer med Burt Lancaster. Frågan är om vi någonsin kommer få ett filmår som 1968 igen.

Hela 70-talet bjöd på godis, men om jag ska ta ut ett specifikt år blir det -76. Anledningen är framförallt Taxi Driver, som jag fortfarande anser är Scorseses största stund. Året bjöd också på Rocky och underskattade Maratonmannen, med en återigen lysande Dustin Hoffman (lätt att tappa räkningen när det gäller hans stora stunder under detta årtionde). Vi fick se en 27-årig Sissy Spacek spela tonåriga Carrie i Steven King-filmatiseringen av Brian De Palma. Året bjöd även på konspirationsfilmen Alla Presidentens Män, om två journalister som rotar i Watergate-affären (med Redford och nämnde Hoffman), samt den tidiga mediasatiren Network. Även skräck fanns på menyn: The Omen.

Paris, Texas - Wim Wenders poetiska och vackra drama kom 1984; Harry Dean Stanton vandrade 4 år i öknen och Nastassja Kinski var mystisk. Annars var detta Terminatorns år. James Cameron gav en muskelknutte från Österrike sitt livs roll - en roll som skulle prägla en hel generation 80-talister. En annan stark karaktär som skildrades på film detta år var Mozart, i Amadeus av Milos Forman. Leone gjorde sin mustiga Once Upon a Time in America. Det gick rysningar genom kroppen när Ralf Macchio gjorde "tranan" i Karate Kid. Året i övrigt bjöd på ett gäng andra kultklassiker: Ghostbusters, Gremlins, Snuten i Hollywood och Starman (Jeff Bridges som utomjording!).

När det ironiska 90-talet höll på mynna ut och millenniebuggen väntade bakom hörnet skapades det flertalet intressanta filmer. Sam Mendes jackpot med American Beauty var kulmen på medelklassmisär-vågen på film (med föregångare som Happiness och The Ice Storm) och en uppvisning av nittiotalets stora, sena skådespelargenombrott: Kevin Spacey. Detta var också året då det skulle fajtas i klubbar. Andra höjdpunkter var Hilary Swank som pojke i Boys Don't Cry, P.T. Andersons Magnolia med en oförglömlig Tom Cruise, David Lynchs "O-Lynchiga" gräsklippar-roadmovie The Straight Story samt den briljanta Office Space. The Matrix och I Huvudet på John Malkovich var namn på andra filmer som kom detta år. År som 1999 växer inte på träd.

För två år sedan kom tungviktstrion No Country for Old Men, There Will Be Blood och Into The Wild. Att regissörer som bröderna Cohen, P.T. Anderson och Sean Penn släppte nya filmer under samma år var förstås en dröm för filmälskare, men att de dessutom kom med några av sina bästa verk någonsin gjorde att entusiasmen övergick till extas. Den gamle räven David Cronenberg kom med sin Eastern Promises, som visade sig vara en mycket respektabel uppföljare till briljanta A History of Violence. Halv-indiefilmen Juno visade sig vara rolig och välgjord. I Hot Fuzz, "buddy cop"-parodin på den engelska landsbygden, utbrast Simon Pegg "IDEA!" med koncentrerad uppsyn och det tyckte jag var hur kul som helst. Filmåret 2007 lär bli ihågkommet som 00-talets största.

Entusiasmen redo att bli otyglad

2009-05-20T01:34:00.004+02:00

Räcker det med bilden? Antagligen, men jag kan inte hålla mig: Woody Allens nya långfilm har Larry David i huvudrollen. Larry freakin' David! Neurotismmätaren lär nå max. Larrys karaktär heter Boris Yellnikoff och filmen, Whatever Works, kommer till Sverige i augusti. Årets biogodis såklart. Hans motspelerska som syns på bilden är Evan Rachel Wood.

Jönköpingen

2009-05-19T20:54:00.010+02:00

Universitetskulturen

2009-05-16T18:04:00.009+02:00

Är lite less på alla jeppar som sitter uppe i Lindellcaféet och poserar med sina Macbookar och låtsas var upptagna och pluggiga, när de i själva verket bara Facebookar och dricker 4 cl latte i halvtimmen. Dagens ungdom, ja jag säger då det.

Själv har jag pluggat på klassiskt datorsalsvis idag:

The Beast.

Kampen är igång

2009-05-02T21:50:00.003+02:00

Vinst i första hemmamatchen var nästan ett måste för Caps, och visst fick dom det.

Kampen i kampen: 1-1 (mål för både Ovve och Sid the Kid.)
Bäckisfaktorn: 0+2

Bådar gott inför fortsättningen...

"Hobbyn ÖL"

2009-04-28T16:05:00.004+02:00

Genialiskt! Wahlbeck ger hopp åt den svenska humorn.

Skidåkaren på Bräntberget

2009-04-23T23:23:00.003+02:00

Skidåkaren from eeerik on Vimeo.

När man behöver en paus från examensarbetet far (går) man på skidsemester för en dag! Som bonus hittade jag en tjugolapp vid lifthuset. Nu klarar jag mig månaden ut.

Populärkulturpåsen

2009-04-23T22:48:00.001+02:00

Finska efternamn inom svensk indiepop betyder guld. Det senaste exemplet är Anna Järvinen, med sitt fantastiska Äppelöga. Tidigare hade vi förstås Hyvönen, Frida. Hennes senaste platta utnämner jag som den bästa svenska på 2000-talet sedan Känn Ingen Sorg För Mig Göteborg. Haapalainen är ett annat bra namn, som producerat bra grejer, som t.ex. Concretes och Camera Obscura. Finska efternamn är alltid det nya svarta.

Vad mer, jo, Stanley Cup har börjat sålla. Blues var först att ryka, vilket var väldigt väntat. Vancouver har något stort på gång, med Sedinarna i trans och Luongo i zonen. Får hoppas att Sudden blir frisk till kvarten så han får sätta några backhands. Igår försvann Montreal, överkörda av Boston med en Michael Ryder i toppform (han leder poängligan!) och än en gång blev det bevisat att Carey Price inte håller. Lunkan är som bekant The Beast just nu och vinner matcherna åt Rangers. Har dock svårt att se Rangers gå längre än kvartsfinal; vem ska göra målen? Inatt lär Detroit svepa Columbus, även om matchen spelas borta i Nationwide (Masonwide) Arena.

Filip och Fredriks nya program var INTE bra. Hypat som bara den. Men vad fick vi? Ett dåligt regisserat kaos. Nog för att duon brukar prata i munnen på varandra men här gick det ut över intervjuerna på ett dåligt sätt. Jonas Gardell pratade om Alladin-askar och Marilyn Manson var oväntat tråkig. Howlin' Pelle bjöd på en makaber karaoke. Skulle det vara roligt? Det var det inte. Den enda som höll måttet var Christer Ulfbåge. Fast jag lär ju ändå se nästa program; jag tror på bättring och jag tror på Kevin Bacon.

Woody ser zombies

2009-04-16T21:29:00.008+02:00

A Rush of Blog to the Heads gamla favorit Woody Harrelson är på tapeten igen. Förra veckan när Woody var på La Guardia-flygplatsen i NY blev han (med all rätt) irriterad på en paparazzi som agerade plåster. Givetvis förstår man Woodys mordiska blick, och Woodys försvarssvar till media angående hans agerande är precis sådär Woody-skönt som man kunde ana:

"I wrapped a movie called `Zombieland,' in which I was constantly under assault by zombies, then flew to New York, still very much in character/.../With my daughter at the airport I was startled by a paparazzo who I quite understandably mistook for a zombie." (AP)

Underbart!

Hornsjön 1, pimplarna 0

2009-04-13T11:57:00.010+02:00

Hornsjönappe' 2009 blev en tålamodsprövning. 5 personer av cirka 200 fick fisk. Under den sista kvarten hamnade jag i pimpelkoma, men det hjälpte inte. T satt som i trans i 90 minuter, men gick också bet. G kommenterade inlandshumorn (hur definierar man den?). Vi såg en enorm hund och Nicklas Bäckström vann ett pris på sitt startkortsnummer. Ja, det var Hornsjönappe' 2009.

2009-04-08T15:39:00.003+02:00

Tillbaka i The Wild. Notiser från bussresan igår kväll:
- Grannen från Kartstigen 15 satt på stolen framför mig i bussen.
- I Åsele lyckades jag få täckning på mobilradion.
- Bussen anlände 10 minuter före beräknad ankomsttid.

Idag traskade jag över till villa W på Löparstigen. Snackade hockey med T och blev bjuden på kaffe, en chokladboll och några rykande nybakade kanelbullar (übergott). L bakade. Hon visade mig salt från Himalaya och vi höll utkik efter en skata som skulle äta upp en bit skinka.

The ballad of Ricky the cat

2009-03-30T23:05:00.008+02:00

Ricky from eeerik on Vimeo.

Den engelska katten Ricky blev 16 år gammal. När vi (några studenter) kom in i hans liv märktes det att han var gammal och trött. Ricky orkade inte hoppa upp i sin favoritsoffa - han drog sig kämpande upp i den. Ricky hade en uppgiven uppsyn, något mörkt i blicken. Men Ricky var också ständigt nyfiken och man visste att bakom de där trötta ögonen fanns något som fortfarande brann. Dagen innan han dog av njurfel vann han över mig i kortspelet hockey (1-0).

R.I.P. Ricky.

Kaliforniendrömmen

2009-03-22T12:29:00.009+01:00

Jag tänkte vår, drog in 42 Beach Boys-låtar i iTunes och tänkte till och med sommar. I samma veva fick jag inspiration till en uppdatering av designen. Jag tänkte det det var dags för något ljusare och piggare (även om förra innehöll mycket action). Så härmed presenteras ett nytt blogghuvud, som baseras på mina Beach Boys-reflektioner, Segas underbara typsnitt och min återkommande lego-nostalgi.

***

Som bonus listar jag några favoriter när det gäller låtar med Kalifornien-tema:

California Girls / Beach Boys
Big Sur / The Thrills
California Love / 2pac & Dr. Dre
A Long December / Counting Crows
California Dreamin' / The Mamas & The Papas
Santa Cruz / The Thrills
La Cienega Just Smiled / Ryan Adams
California Blue / Roy Orbison
Goodnight California / Kathleen Edwards

Promenaden

2009-03-21T17:58:00.002+01:00

Promenaden from eeerik on Vimeo.

Idag var det fint väder så det blev en promenad på Nydala, för att få lite välbehövligt solsting. Höjdpunkter under promenaden var bl.a. Josefs skidåkar-moves, finska klubbens näste samt en affisch som tipsade om en föreläsning om att locka räv (och andra predatorer!). Efter en stunds vandrande märkte vi att vi hamnat på Tomtebo. Alla inblandade blev förbryllade. Vi hälsade då på Anna, som bjöd på en morotsbulle.

2009-03-18T15:01:00.002+01:00

Smajlet, det militärgröna, hållningen, ja - likheterna är slående. De avger samma energi.

Mörkret har intagit Jeff

2009-03-15T11:42:00.009+01:00

> Förr

Påsken nu gladare

2009-03-12T22:52:00.026+01:00

Idag när jag klev in i min lokala livsmedelsbutik fick jag syn på Z. Z, tänker ni, men det är ju den 12:e mars? Vad är nu detta? Svaret heter påsk, som på butiksvis firas med framförhållning. Z har alltså återanvänt sitt mytomspunna och hyllade julmustrecept och satt gula etiketter på sina flaskor - allt för att sprida glädje till folket i dessa svåra tider. Två tummar upp!

***

Veckans låt: Conor Oberst & Gillian Welch - Lua

Världens bästa band

2009-03-11T23:09:00.015+01:00

Så länge jag kan minnas har jag gillat Pet Shop Boys. Jag gillade dem när jag var tolv och jag återkommer ständigt till deras musik. Dessutom är dessa två engelsmän en fascinerande duo, på samma sätt som Simon & Garfunkel. PSB består av Chris Lowe och Neil Tennant, med den senare som självklar frontfigur. Chris är introverten (småroligt gestaltat i deras West End Girls-video). Neil är talesmannen, den karaktärsfyllda sångrösten medan Chris är keyboardgeniet som aldrig säger nåt, ofta gömd bakom solglasögon. När de samtidigt alltid såg så allvarliga ut i sina numera klassiska videor var det dock som om man skådade två sidor av samma människa. Tillsammans gjorde de en bunt klassiska popalbum mellan åren 1986 och 1993. Sedan dess har de gjort flertalet riktigt bra låtar, men inga helgjutna album om ni frågar mig. Nu är de tillbaka med nya albumet Yes. Jag har inte hört det och vet inte om det är bra, men jag tvivlar. Mina tvivel bekräftades av att skivan fick 5/10 i senaste Sonic. Något som är säkert är att de tappat rejält sedan sina fornstora dagar, en utveckling som känns mer oundviklig än överraskande. De känns mätta och - gamla. Att de döpte en låt på förra skivan till E-mail gav tydliga varningssignaler. Det återstår att höra om de kan motbevisa mig.

Eftersom detta inlägg är tänkt som en hyllning är det på sin plats att berätta vad som är grejen med PSB. Vad gör dem så bra? Givetvis de löjligt perfekta melodierna. Alla detaljer, från pianoklinkandet i Suburbia, koskällorna i Always On My Mind (som spöar Elvis original!), trumpettajmingen i What Have I Done To Deserve This? till manskören i Go West. Blandningen av nostalgi och melankoli. Sedan har vi förstås texterna. De är ofta enkla, rentav banala, men alltid intelligenta. Humorn är deras signum.

You phone me in the evening on hearsay

And bought me caviar

You took me to a restaurant off Broadway

To tell me who you are

We never-ever argue, we never calculate

The currency we've spent

I love you, oh, you pay my rent

(Rent)

We've both given up smoking, cause it's fatal, so whose matches are those?

(So Hard)

Ironin är ofta påtaglig och den adderar dimensioner till deras låtar. Ibland räcker det dock med textrader som innehåller vackert filosoferande:

Go to work and take your calls

Hang the fruits of your labour on the walls

Such precision and care

What does it matter if there's no one here to share

The flowers in the garden, the wine

The Waiting For Godot and so much modern time?

(A Red Letter Day)

La fleur

2009-03-07T20:45:00.007+01:00

Ibland kommer det avsnitt av tv-serier som känns så mycket mer än en välgjord tvåtimmarsfilm, som känns som den saknade pusselbiten som faller på plats och man blir alldeles varm i kroppen. Det senaste Lost - säsong 5:s avsnitt nummer 8 - var ett sådant. Och det kom i precis rätt ögonblick, då jag på allvar började tro att Lost var på väg att förlora sig själv. Säsong 5:s avsnitt nummer 8 fortsatte det smått tokiga tidshoppandet, men denna gång kändes det befogat och konsekvent, nödvändigt och inte onödigt förklarande. Flera "element" och typsituationer från ön återkom i ett nytt ljus. Lost blev meta-Lost, dessutom lyckades man kombinera god spänning med en skön distans som känns så viktig i detta skede av serien. Det är här jag kommer in på karaktären Sawyer, eller James LaFleur, som han numera (år 1977!) kallas. Killen från södern - den bildsköne, sarkastiske, enstöriga och obstinata mannen med ett hjärta av guld är själva sinnebilden av en antihjälte, och att se honom gå omkring och mysa i hawaiiskjorta, plocka en stor gul blomma, gå omkring och lukta på samma blomma, kliva in i sitt hem där frun väntar vid spisen, stanna upp vid dörrposten med blomman under nästippen - är underhållning av högsta klass.

I slutet av avsnittet, i ett skede då man känner sig nöjd och belåten med ett förträffligt avsnitt kommer scenen som höjer ribban ännu högre, så högt att himlen är den enda kvarvarande gränsen. Det är då Den Stora Återföreningen sker. Det är en bit upp på en kulle, två blå bilar möts. Människorna kliver ur - det är blickar, sparsmakade toner, försumbara gester. Där och då skapas magi av episka mått. Det känns inte tillgjort, inte sentimentalt, inte högtravande. Det känns medvetet, besynnerligt och ovisst.

Män som hatar Färjestad

2009-03-05T00:37:00.008+01:00

Det gick två år, med en dret-kvalserie däremellan, men nu är det slutspelstider igen för Brynäs. Favoritlaget för mig, i övertydlighetens namn. I kvarten väntar Färjestad. De har väntat förr och det har inte varit roligt. Färjestad är ett virus som sprider sig. Färjestad gillar ingen. Färjestad måste stoppas och det är dags nu. Anders Lindbäck kommer att stå i första matchen, ett stort ansvar; fuckar han upp står Markström när serien flyttas till den konkurrerande kaffestaden. Det är med tätt försvar och allmän grisighet detta kommer vinnas - det finns inte plats för reservationer. Och vem som än vaktar Brynäs mål måste stå i vägen för att det ska gå vägen - det har aldrig varit en mer passande klyscha än nu. Nu, när det självgoda leendet från Jörgen Jönssons tryne ska väck.

Färjestad-Brynäs 3-4 i matcher.

PRO-Harry

2009-03-01T20:09:00.009+01:00

- Ever notice how you come across somebody once in a while you shouldn't have fucked with? That's me. /Walt Kowalski

Han morrar och frustar, spottar och fräser. Clintan är tillbaka, i både regi-stolen och huvudrollen i Gran Torino. Och det är riktigt bra; han har verkligen kommit till sin rätt på ålderns höst. Rollen han har i filmen är så pass skräddarsydd för honom att det inledningsvis kan kännas smått parodiskt, men det går över, för det är så välgjort, tankeväckande och intressant, som så ofta tidigare under Clintans 2000-tal. Filmen hade lätt kunnat falla i den sentimentala fällan, men den lyckas han skickligt undvika. Mer tänker jag inte säga om GT, mer än att jag faktiskt blev överraskad över hur bra den var, med tanke på hur Clint fullkomligt matat ut filmer under de senaste åren och att jag inte hört mycket om just denna filmen innan. Jag och G hyllar den unisont, ja det gör vi.

Hej UB!

2009-02-08T16:53:00.012+01:00

Nya tidningsrummet på Umeå Universitetsbibbla. Kliint!

Storläsarn.

Mappmannen.

Biblisk arkeologi är något för DIG!

***

Syftet med dagens UB-besök var främst att kopiera ett språkriktighetsmaterial samt hämta ett par avhandlingar. Men råkar man ta med sig pocketkameran så råkar man...

Till sist:
Exklusivt "bakom kulisserna"-material från magasinet!

UB from eeerik on Vimeo.

Foto: V. Redigering: E.

Superbowl

2009-02-02T00:55:00.007+01:00

Hur kan man kalla det fotboll?
Har inte sett någon sparka på bollen än, ingen fot^® har använts.
Nu leder Steelers med 3-0. Reglerna en gåta.
Det här är inte fotboll - det är handboll.
Amerikansk handboll.
Jag säger bara: Amerikat!

Gustav säger: (00.49.57)
dom är allt bra tossiga

Märkliga Benjamin

2009-01-26T20:40:00.023+01:00

- Yesss, jag börjar få riktiga Brad Pitt-muskler.

Såg igår Benjamin Buttons Otroliga Liv. Om en man som åldras baklänges, som föds som rynkig, reumatisk åldring med gråstarr och dör som spädbarn. Det var en välgjord och nästan överraskande gripande saga. Jag satt långa stunder väldigt tagen. Och som alltid när vi snackar Fincher snackar vi visuellt ögongodis, och där snålades det inte. Har dock en synpunkt: Tycker att Cate Blanchett är en överskattad skådis; hon envisas med att spela över. Likadant (eller snarare värre) var det i Scorseses Aviator, där hon porträtterade Katharine Hepburn och tog alla karaktärsdrag upphöjt till 2. Samtidigt vill jag passa på att höja Tilda Swinton, som på kort tid gjorde diplomathustrun till filmens mest välspelade och minnesvärda roll.

Förresten, vem var det som så fantasifullt översatte The Curious Case of Benjamin Button till Benjamin Buttons Otroliga Liv? Hemläxa. I sådana här fall borde man inte röra originaltiteln, fast SF kanske är rädda att Sagan om Ringen-fansen blir bortskrämda av en sådan helknepig titel. Man måste ju nå ut till massan i dessa laglösa nedladdningstider.

***

Apropå dåliga översättningar, här är några värre exempel:

- The Sugarland Express (Spielberg -71) blev Tjejen Som Spelade Högt. I princip alla filmer med Goldie Hawn från den perioden översattes till något som började med "Tjejen som...".
- Suspiria (Argentos rysarklassiker) blev Flykten Från Helvetet. Haha.
- Små Ulykker (dansk film från -02) blev Små Danska Olyckor. Eh?
- Once Upon A Time in the West blev Harmonica - En Hämnare. Lamt.

2009-01-22T14:34:00.019+01:00

Breaking news:

Jag har blivit uppkallad till Washington Capitals. Mycket välförtjänt, efter 32 mål och 9 assist på 26 matcher i Hershey Bears. Nu blir det till att spela i tredjekedjan med Eric Fehr och Nylander. Fast Nyllet i all ära - han kan säkert leverera några mackor till mig - det är ju Bäckis och Ovve man vill lira med; nu gäller det att ösa så coachen fattar grejen. NHL noll-nios Be A Pro är det nya svarta.

Veckans viktigaste populärkultur:

TV-serien Swingtown, det senaste beroendet, med underbar 70-talsestetik. Tyvärr har CBS lagt ner den efter en säsong, men då har man ju ett säkerställt avslut i alla fall. Och ibland kan det vara skönt att slippa "24-syndromet".

SVT:s "Mästarnas Mästare" - briljant TV, ja det är det.

A Camp - Chinatown (låt).

Lost återkommer och vi får återigen se en vinylspelare i närbild.

TV4+humor

2009-01-11T23:20:00.006+01:00

Gick precis in på tv.nu för att kolla vad det var på televisionen, möttes av detta:

TV4+

00:00 Hemsökta hus
01:00 Hemsökta hus
02:00 Paul McKenna förändrar ditt liv
02:55 Hemsökta hus
03:40 Hemsökta hus
04:25 Osaliga andar
04:50 The mom show

Hahahah, vem behöver sitcoms när det ser ut sådär i tablån? Genialiskt.

Gauss normalfördelningskurva

2009-01-10T19:03:00.019+01:00

Sahlin_Elwin_Gauss from Erik Söderlund on Vimeo.

Veckans absoluta TV-höjdpunkt var "Inför Guldbaggegalan". Programmet inleddes myspysigt av i vanliga fall ganska omyspysiga (i sin roll som filmkritiker) Fredrik Sahlin. Med sig i studion hade han Svenska filminstitutets VD Cissi Elwin, som direkt började tala om hur mycket bra film som kommit från vårt avlånga land år 2008. Fredrik nickade trevligt. Hon fortsatte prata om det fantastiska svenska filmåret 2008.

Precis när man på allvar trodde att programmet skulle bli ett enda långt propagandatal/smöreri för svensk film, då tog han fram den.

Normalfördelningskurvan, utformad av tysken Carl Friedrich Gauss. Som ena extrem hade han sublimt skrivit "stolpskott", som andra "mästerverk" och menade att i stort sett varje år, trots ökat filmstöd, ser kurvan ut som den gör. Att för varje Låt den rätte komma in finns det en skräpfilm som inte borde få några pengar och därmed tar de ut varandra. Kanske lite osmidigt sätt att visa det, men givetvis har han en poäng. Den svenska filmen har fortsatta kvalitetsproblem, och frågan är var pengarna framförallt ska satsas? Ska de läggas på digert förarbete och bra manus eller på explosioner och "Sagan om Ringen-projekt" a'la Arn. Vad vill vi vara - Danmark eller Hollywood?

He kicked all night

2009-01-08T01:12:00.010+01:00

Statoilturen from Erik Söderlund on Vimeo.

Jullov, onsdag den 7:e januari 2009 kl 22:48: De beger sig ut i -22 grader, för de har ett mål, ett uppdrag. Ty 2 mil bort - runt knuten - ligger närmsta affär. Det är dit de ska till varje pris, för där finns förnödenheter. Till sin hjälp har de sparken, som i nedförsbackarna skapar en temperatur på uppskattningsvis -54. På vägen stannar de till när de ser Hembergsskolan, deras gamla högstadium, sedan fortsätter de.

***

TV-special:

Se: "Top Ten Warships".
Inte: Grammisgalor.

Så! Ja! Årets låtar!

2008-12-27T18:52:00.017+01:00

Det var lite knepigt att ta ut årets 9 främsta låtar - det har ju kommit så väldigt mycket bra i år - men nu har jag gjort det. Varsågod! (Länkar till låtar och videor på titlarna.)

Översta raden från vänster:

Sebastien Tellier - Divine
Årets 12-poängare.

Kathleen Edwards - I Make The Dough, You Get The Glory
Årets hockeylåt.

Jenny Lewis - Acid Tongue
Årets Loretta.

Mellersta raden:

Fleet Foxes - Tiger Mountain Peasant Song
Årets fjällvandring.

Hot Chip - Ready For The Floor
Årets hoppjerka.

Frida Hyvönen - Oh Shanghai
Årets Flarken-möter-Kina, eller: into the wild.

Nedersta raden:

Glasvegas - Geraldine
Årets diskbänksrealism.

Veronica Maggio - Måndagsbarn
Årets snyggaste rip-off.

Air France - No Excuses
Årets sommar/medelhavs/nostalgi-toner

2008-12-27T18:05:00.007+01:00

När man inte tränar får man bowla. Dagens facit:

119
159
155

Igår såg jag The Dark Knight och så bra var den ju inte. Jokern räddade kalaset. Kudos till Heath; alla hyllningar var välgrundande. Var Läderlappen ens med i filmen? Seriöst? Maken till gäspning får man leta efter, eller så var jag inte förberedd på någon så dyster och hes. Min teori är att Christian Bale är utbränd, känns som han varit med i varannan blockbuster de senaste 5 åren.

Träningslägret

2008-12-25T11:15:00.012+01:00

En gång i tiden kunde vi alla hålla med om att julen innebar ätande, drickande och toksoftande. Men allt det där är gammalt - det är nya tider nu. Jag, dvs. människan, måste förbereda sig på de hårda åren som med största sannolikhet kommer innebära ännu mer av lågkonjunktur, klimatförändring och Carin 21:30. Så det gäller att komma i form, för tiden kräver att man är alert, på tå, när farorna närmar sig. Därför är jag redan nu inne på träningsdag nr 4 under detta jullov. På schemat står 10,4 km skidåkning, vilket känns mer än rätt.

Uppdatering: Jag var Wassberg i spåret. Sedan, timmen efter, blev det innebandy i 2 timmar i den berömda sunkhallen (fast den har bra golv och är ju trots allt legendarisk). Enligt T hade vårt lag en ideologi bakom vårt spel, till skillnad från det andra laget (med bl.a. T2, T3 och A), vilket är viktigare än att göra så många random sluggermål som möjligt - och visst hade han en poäng.

Jullovsfaktor

2008-12-18T00:42:00.003+01:00

Nu är det officiellt: Det är jullov. Fick det idag, och det kommer vara länge. Årets jullov, ja det är långt. Sedan går jag sista terminen på Umu.

Detta firas med en flaska Z och NHL-streaming.

Extramaterial:

- Svenska hus är varma.

- Powerpoint är über.

- Jag är i dålig form, men snart blir det träningsläger.

- Har börjat på fundera på vilka som har gjort årets låtar. Katy Perry är inte en av dem...

Hur man tar sig från Leeds till Umeå på FEMTON timmar

2008-12-15T11:27:00.024+01:00

Gårdagens händelseförlopp:

07:55 - Åker tvådörrars Peugeot upp till Trinity & All Saints College där klassen samlas inför hemresan.

08:15 - Därifrån tar vi bussen till Manchester Airport. Busschauffören spelar Corona-musik (inkl. Basshunter) hela vägen.

09:30 - Anländer till Manchesters flygplats, skickar storväskan till Sthlm.

10:30 - Äter en chicken royal sandwich tillsammans med en latte på Mcdonalds, plus några tic-tacs. Noterar att jag har 53 pence kvar, respektabelt.

11:00 - Går till gaten för flyget som ska ta oss ut ur landet.

11:30 - Flyger till Norge.

14:30 - Är i Oslo. (Observera tidsförskjutningen.)

15:00 - Väntar i Norge, fotar i Norge, går på toa i Norge, tittar ut genom fönstret och ser ett dassigt Norge. Tar ett antal tic-tacs.

16:00 - Flyger till Sverige.

17:00 - Är i Stockholm.

17:20 - Förlorar 5 kr i ett vad, plockar upp storväskan från bandet och skickar den till Umeå.

18:00 - Äter på Max (enligt en skylt en av världens tre bästa flygplatsrestauranger). Stripsen är överlägsna alla som serverades i England.

19:00 - Lirar Sidewalk Express i 58 minuter. Äter tic-tacs.

20:00 - Går och köper Fazerchoklad i en butik mitt emot Sidewalk Express-stationen i inrikesterminalen.

20:15 - Läser tidningen Inrikes, som har Charlotte Kalla på omslaget.

20:30 - Tittar på när Joel och Veronica spelar nåt Tetris-aktigt spel på mobilen. Erhåller "efter tolv"-humor. Tar ett par tic-tacs.

21:00 - Det meddelas att flyget blir 10 min försenat eftersom flygvärdinnorna åkt med ett sent plan från Gbg.

21:20 - Boardar Umeå-planet.

21:30 - Lyfter, styr norrut.

22:20 - Det är snöigt, isigt, Umeå, när jag tittar ut genom flygplansfönstret.

22:30 - Förlorar ytterligare 5 kronor i ett vad och plockar upp storväskan från bandet på Umeå flygplats. Tar fram min tic-tacs-box, ser att det finns en enda kvar. Jag ger bort den.

23:00 - Tillbaka på Berghem.

THIS, is England

2008-12-02T17:34:00.021+01:00

När bloggen nu gör comeback har Leedsvistelsen nått vecka 5. Det är som att tiden försvunnit och bloggen inte hunnit med, för det har den ju verkligen inte. Så, var börjar man berätta liksom? Vad skriver man nu, vid detta datum, vid denna definierande tidpunkt? Detta kommer förstås inte att vara ett inlägg som platsar i någon kronologisk redogörelse. Inte heller kommer det vara någon summering. Nej, det har gått för lång tid för något sådant, men nu börjar vissa saker utkristallisera sig. Givetvis har vistelsen inneburit en förändring, men trots att man här kör på vänster sida, trots att man saknar övergångsställ utan trafikljus, trots att man håller hustemperaturerna på andedräktssynlig nivå, trots de smala trapporna, trots saknaden av salt, trots att man dyrkar Yorkshire-puddingen, trots The Suns Page 3-tjejer och trots den nästan paranoia-liknande 'mind the people'-approachen ('please', 'sorry', 'thank you' etc.), så är det ju typ som hemma.

Som nu t.ex., när jag sitter och fullständigt matar ut å, ä och ö:n. Och som imorse, då snön hade kommit.

***
På bilden ovan syns gatan jag traskar nerför varje morgon på väg till skolan. (Bor på 6 Brownberrie Crescent, det andra stället jag bor på här i Leeds, de första tre veckorna var det The Chase, Rawdon som gällde.)

Fjärrvärmespecial

2008-10-29T14:04:00.006+01:00

Ryktet om att jag har gått into the wild har spridit sig. Och det stämmer. Här är jag nu. Här sitter jag och laddar inför Leeds, ser talgoxarna på nolltid käka upp alla frön i de tre fröautomater som hänger i busken utanför mitt fönster, ser fjärrvärmediket som går runt halva kvarteret. Det är ett snöskikt på marken, ja det är det. I England finns inte snö, där finns det regn. Det kommer bli fett. Lyssnar nu på Ryan Adams nya platta som släpptes i förrgår. Inget går upp mot nybakat.

Lulebänksspecial

2008-10-27T10:59:00.005+01:00

Lulebänken from Erik Söderlund on Vimeo.

Det är stort av mig att göra en sådan här tribute, med tanke på hur matchen i lördags slutade. Stort, är det.

***

edit:

Brynäs är på fullaste allvar på väg ned i träsket igen, vilket i och för sig inte borde vara så förvånande, men det känns förstås lite fruktansvärt; det har ju sett säkrare ut än på länge. Behållningen med matchen i lördags var 3 saker:

Att hela arenan hettade ur totalt varje gång Luleå försökte psyka Markström genom pååkningar av bl.a. Harju och Chabada. Och när Markström rest på sig skanderade hela Gävlepubliken "Mark-ström!", a'la "Hen-Rick!" från supportrarna i Madison Square Garden.
Snubben en bit ovanför som under hela matchen tjötade om vilket korpgäng Luleå var.
Att en avspänd Roger "Homer Simpson" Melin satt på bussen till arenan.

Den stora tablettasken:

I'm your social worker

2008-10-20T23:45:00.003+02:00

I nedre vänstra hörnet skymtar de lingvistikpapper jag borde studera, men Glasvegas har tagit över.

På väg till IKSU: Glasvegas.

På väg hem från IKSU: Glasvegas.

Hemma: Glasvegas.

Ändå säger jag att Glasvegas är lite överhypade, men de är verkligen enorma i sina bästa stunder (Geraldine, It's My Own Cheating Heart That Makes Me Cry, Daddy's Gone). Stunder då man tycker att de är det bästa som kommit från de brittiska öarna sedan (What's The Story) Morning Glory.

Nu måste jag plugga.

True Blood

2008-10-08T21:58:00.005+02:00

Gillar du välgjorda tv-serier med skön distans? Gillar du socialrealism? Gillar du sydstatsdialekt? Intresserad av minoritetsgrupper? Har du läst om slaveriet? Gillar du 70-talsklassikern Den Sista Färden? Gillar du vampyr-konceptet? Är du människa? Ifall du svarar ja på någon av dessa frågor bör du kolla in True Blood, Alan Balls (Six Feet Under) nya skapelse. Den är hypad, och jag stämmer in i hyllningskören. Titeln referar till det syntetiska blod, Tru Blood, som vampyrerna kan köpa på flaska och som delvis bidragit till att de kommit ut ur kistan och börjat leva öppet bland oss dödliga. Serien handlar främst om oskyldiga girl-next-door-typen Sookie (Anna Paquin) som fattar tycke för vampyren Bill, vilket medför komplikationer. Sookie kan höra människors tankar, men inte vampyrers, således gillar hon att vara med Bill då hon för en gångs skull kan slappna av. Fast slappna av och slappna av, Bill blir ju törstig emellanåt och vampyrer tenderar att vara impulsiva... Småkul är att Alexander Skarsgård är med i serien - som den uråldrige vikingavampyren Erik Northman.

True Blood är ja ja, jättebra. Det är något du vill ha. På True Blood vill du titta varje da'.

(OBS! Jag är inte sponsrad av HBO.)

2008-10-02T16:59:00.012+02:00

Efter dagens lektioner svängde jag och V in på universitetsbibblan för att kolla upp ett par böcker. Den bok jag letade efter visade sig stå på ett skumt ställe så jag frågade om hjälp i expeditionen. Fick hjälp av en skäggig skjortklädd herre som raskt visade mig till rätt ställe. Jag plockade fram boken, la den på ett bord, sa något om att det var en tung pjäs. Det var då den skäggige skjortklädde herren transformerades till bokpappersmannen. Han bjöd på en initierad föreläsning om papprets tyngd, hur pappret var extra tjockt och innehöll lera och mikroskopiskt grus, vilket i sin tur har gett upphov till att vuxna säger åt barn att inte klippa i vissa papper, eftersom det följdaktligen slöar ned saxen. Hans ögon lyste under utläggningen och jag och V stod som i trans. Det var som om han väntat i 46 år på att få delge oss denna information, och just idag var stunden kommen. När han talat färdigt och jag tackat för hjälpen var det som om han försvann på ett ögonblick. Som om han teleporterades tillbaka till expeditionsdisken. Man fick nypa sig i armen, och efter att ha försäkrat sig om att stunden varit verklig blev man genast en mer harmonisk människa.

Det är så logiskt

2008-09-30T22:02:00.013+02:00

Chris Martin säger att han är ett stort fan av A-ha. När man tänker efter, i ungefär 3 sekunder, är det ju så självklart. Plötsligt känns världen så otroligt logisk, hur allt hänger ihop har sällan varit mer uppenbart. Man tänker på evolutionen, djuren och deras släktskap, människans plats och så vidare. Man lutar sig tillbaka, nickar för sig själv, lutar sig fram igen, spelar norsk musik.

Jag tror att det är detta som Chris Martin försökt göra hela tiden:

Fantastisk låt. Får dessutom Chris Isaak-vibbar. Kan det bli bättre?

All the leaves are brown

2008-09-30T21:39:00.004+02:00

Hank Moody ligger hemma i kallingarna i soffan och trycker ett knippe isbitar mot skrevet eftersom hans paket värker. Han blundar, stönar, gnider isbitarna mot sig. Fotsteg hörs, Hank öppnar ögonen: I rummet står en mäklare och ett par intressenter. De är förstummade, men inte Hank:

- Make yourself at home. Mi casa su casa!

Californication är tillbaka.

Mina farhågor angående fortsättningen av serien besannades dock. Känns som om serien hamnat i en återvändsgränd, tyvärr. Premiären av säsong 2 var i alla fall underhållande, tack vare Duchovny som fortsätter vara i sitt esse. Rent intrigmässigt var det dock tamt och serien lär få problem, men fortsätta titta, det lär jag.

Ren-katt skådad på Carlshem

2008-09-23T15:40:00.012+02:00

Var och åkte bil på Carlshem för någon timma sedan. Det var då ren-katten visade sig. Under en vänstersväng dök den upp och tvingade föraren att tvärnita och börja krypa, eftersom föraren inte ville döda katter och definitivt inte mitt på ljusa dagen i sitt fina vänliga neighborhood (och helst inte på en sådan fantastisk höstdag). Den stod mitt på vägen och vägrade tjurigt att flytta på sig. Katter brukar ju typ alltid sticka iväg när något kommer dundrande mot dem, men inte denna, för vi hade att göra med ren-katten. Inte ens när föraren tutade fattade den läget, utan stod kvar som den ren-katt den var. Passageraren fick helt enkelt gå ut och jaga iväg den - en logisk och väl fungerande lösning. När föraren till slut kunde köra gatan fram så stod ren-katten vid sidan av och tittade på, kanske med en läxa i bakhuvudet.

Staterna

2008-09-18T23:07:00.014+02:00

Tidigt i nästnästa månad är det som bekant val i USA, så hur värmer jag upp inför det på bästa sätt? Kollar på sköna Youtube-klipp där McCain visar sina tuffa 'Nam-medaljer? Google-Earth:ar fram Obamas senaste löprunda? Nej, jag plockar fram Familjens Nya Världsatlas och skådar ut över kontinenten med de 50 staterna. Helt enkelt för att få överblick, för att få grepp om detta de frias land, de modigas hem. Kartboken gör mig stor; jag håller USA i famnen och då är jag verkligen Gud, för USA är ju störst bäst och vackrast. Jag börjar gå igenom staterna, vilket är rätt oundvikligt. Har alltid gillat delstatsgrejen, tycker det är ballt, mycket ballare och personligare än exempelvis landskapsgrejen vi kör med i Sverige. Dessutom låter det alltid coolt när folk säger "stad, komma, delstat":

Paris, Texas.

Portland, Oregon.

Memphis, Tennessee.

Givetvis oemotståndligt.

För att ytterligare höja värdet på nödvändighetsmetern tänker jag spinna vidare på detta och lista de coolaste delstatsnamnen samt leta fram några snärtiga kombos vad gäller "stad, komma, delstat". Allt för att bli lite extra pro-USA inför valet.

Delstatsnamn topp-5:

5. Texas

4. Illinois

3. Wyoming

2. Nebraska

1. Kansas

Finklingande kombos:

Independence, Missouri

Havre, Montana

Tyler, Texas

Manhattan, Kansas

Superior, Wisconsin

Marietta, Georgia

Truth or Consequenses, New Mexico

Pittsburgh, Pennsylvania

Crescent City, California

Sweden, New York

Måste förstås avsluta med denna version av stjärnglittrande flaggan:

Världens bögigaste skivor

2008-09-14T14:29:00.008+02:00

Out.com har listat de 100 bögigaste albumen. David Bowie vann med sin Ziggy Stardust-platta, vilket väl inte var någon skräll. Har tre av skivorna på topp-10: Smiths debut och The Queen is Dead samt Madonnas Immaculate Collection. Men var är The Hidden Cameras på listan?! Deras plattor betecknar jag som mina bögigaste, fast de kanske är så givet gay att det blir för mycket, helt enkelt lite väl skriva-på-näsan-bögiga att de diskas. Vilket flera av kommentarerna understryker så känns listan väldigt vit medelålder, då i princip alla Smiths och Madonna-plattor finns med. Skräll: Nirvana är bögigare än Kylie (som otroligt nog inte är med).

Jämarns vad inspirerad jag blev, nu ska jag lyssna på Sade (shah-day) och titta på Stefan Edberg:

2008-09-06T13:03:00.020+02:00

Mina damer och herrar, att jag inte förrän nu bloggar om There Will Be Blood är lite synd - jag vill ju se mig själv som en snabbt uppdaterad man när det gäller film, så detta borde kännas lite off, men jag låter det gå. Jag såg den i början av sommaren och blev ivägblåst, såg om den häromdagen och bestämde mig för att äntligen skriva några rader. P.T. Anderson har gjort bra filmer förr, men med There Will Be Blood, ja, med den tar han klivet upp ett snäpp. Den är på alla plan fruktansvärt bra, tankeväckande, emotionell och säker. Filmen rullar uppemot 2 timmar och 40 minuter men varje scen känns som ett måste; inget är överflöd. Filmens estetik med inledande passningar till Kubricks 2001 får en att tappa andan. Tystnad i kombination med alarmliknande crescendon och nerviga, monotona ljudslingor skapar en spänning som ökar i tryck för varje sekund. Den inneboende vreden hos huvudpersonen, oljemannen Daniel Plainview, fungerar på samma sätt; man bara väntar på att det ska brista. Alltså precis som när oljan i filmen är på väg att explodera upp mot skyn. Jag saknar ord; det är så jävla bra att jag genast vill meddela alla jag känner. Dramaturgin är förträfflig, med små saker som inträffar eftersom och som sakta men säkert avslöjar hur liten och koncentrerad historia det är. Jag gillar filmer som går på djupet med karaktärer och det är det som är själva grejen med TWBB - det vi ser handlar ju om Plainviews inre, mer än om oljan han vill åt. Filmen har många minnesvärda scener men om jag ska ta ut en särskild så är det när Daniel sitter och super med Henry, och blir ärlig:

I see the worst in people. I don't need to look past seeing them to get all I need. I've built my hatreds up over the years, little by little...

För mig är detta både ett psykologiskt avslöjande och en markering av den vändning filmen tar. Och det är en understrykning: Det kommer definitivt blod. Jag vet inte om jag sett någon mer övertygande eller så skoningslös skådespelarprestation än den som Daniel Day-Lewis gör som Daniel Plainview. Den är uppe och samsas med Brandos största stunder. Maktspelet mellan Plainview och predikanten Eli Sunday är fascinerande, inte bara p.g.a. att de påverkar varandra utan även genom att de är motpoler - den praktiske entreprenören vs. den religiösa healern. Men det som kanske är mest intressant är hur pass lika de ändå är. Hur då? Jo, båda är "showmen" som försöker få folk att köpa deras snack (Eli med sina urflippade mässor i kyrkan, Daniel med sitt "family man"-säljsnack inför grupper av intressenter). Detta gör att de ser igenom varandra.

Slutscenen är redan klassisk och om 100 år sitter folk fortfarande och beundrar denna film.

2008-09-03T00:18:00.008+02:00

Hann läsa 4 sidor i Macbeth innan jag somnade i fåtöljen. Nu får jag ta och ge mig, alltså. Peppar upp mig med lite tidig Pink Floyd:

Arnold Layne had a strange hobby
Collecting clothes
Moonshine washing line
They suit him fine

Egentligen borde jag sova (igen) nu. Kom dock precis på ett nytt namn för bloggen men vet inte om jag vågar byta - det förändrar ju så mycket, det blir så omvälvande. Kommer jag att må bra? Ja, nä, allvarligt talat. Vi får se helt enkelt.

Dagen då jorden stod stilla

2008-08-30T18:09:00.010+02:00

Så eliminerades dagens pluggångest. Lugn, svartvit sci-fi från 1951 går inte av för hackor, men nog måste jag erkänna att jag blev lite rastlös emellanåt. Jag är lika mycket ett offer för nutidens jump-cuts som alla andra. Attans också.

2008-08-25T16:21:00.004+02:00

Jag har köpt en skiva!

Framåtskridande 2008!

Handflata med fem!

Den gamle och bordet

2008-08-21T15:12:00.009+02:00

Har precis bevittnat OS höjdpunkt: Pingis-åttondelen mellan Jörgen Persson och Vladimir Samsonov. Vilken match! Vilken vändning av 42-åringen! Jag som trodde att han i princip lagt av...också kommer han till Peking pånyttfödd. Otroligt. Pingis och OS har alltid varit något speciellt för oss svenskar; lägg ihop anrik tradition, glada pingisnörd-Kineser som tycker svenskarna är exotiska och att J-O är ett evigt grönt träd, samt en klinisk plan-estetik som gör att Jörgen Persson smälter in som en IKEA-möbel, så får du den perfekta TV-sporten. 08:30 imorgon börjar nästa thriller. Nu ska jag lyssna på Jimmy Dean med Troll.

In memorian

2008-08-18T20:42:00.003+02:00

Missa inte utställningen om Elanmössan, som finns att beskåda på bildmuséet, Gammlia, månaden ut! Det är jag och L som ligger bakom. Olika aktiviteter och workshops kommer att finnas i samband med utställningen, bl.a. "laga tofsen på min gamla toppluva", "kast med tunn skidmössa" och "vad hände med den kliina toppluvan?" (teorier presenteras av John C. Reilly via Youtube-länk).

Allt lagom lägligt och förberedande inför den stundande, svinkalla hösten.

***

Förresten, såg om Badlands i helgen och den är ju så jäkla snygg! Som fotonörd blir man nästan knäpp av att se den.

Sorti

2008-08-14T14:54:00.017+02:00

Kudos till Ara! Härligt med idrottare som visar enormt hjärta. Domaraset som korrumperat dömde bort honom från semifinalen ska skjutas och malas ned till färs som läggs på en gigantisk familjepizza. Denna skall sedan Filas styrelse tvingas äta upp under pompa och ståt på OS avslutningsceremoni. Produktionen ska visa flera extrema närbilder i slowmotion.

Ända sedan Wimbledon har Federer sett mörk ut och i Beijing har detta bekräftats ytterligare. Det har varit uppgivenhet från en spelare som vet att han inte längre regerar som nr 1. Idag slog James Blake ut honom från OS redan i kvarten. En era är över. Bryter han ihop och kommer igen nu eller gör han en Borg och slutar när han vet att han inte längre är Kungen? Borg var 26, Federer är 27. Det vore fanimej klassiskt om han strängade av nu.

90-talets bästa låtar

2008-08-10T16:54:00.045+02:00

Lite ledsen över att jag missade Way Out West med bl.a. Neil Young och Fleet Foxes. Aja, tröstar mig med att lista 90-talets bästa låtar. Tar ut 15 st - många ganska jättebra låtar kommer alltså att få stryka på foten, men man måste ju dra en gräns nånstans liksom...

3 regler för listan:
1. Ingen rangordning.
2. Endast 1 låt per artist.
3. Lista låtarna i kronologisk ordning.

OK (Youtube-länkar på titlarna):

Depeche Mode - Enjoy The Silence (1990)
Ord onödiga.

Pet Shop Boys - Being Boring (1990)
Nostalgisk, fantastisk.

OMD - Pandora's Box (1991)
Om stumfilmsstjärnan Louise Brooks.

Primal Scream - Movin' On Up (1991)
Amazing Grace på extacy.

Saint Etienne - Avenue (1992)
Drömsk, skulle platsat i Twin Peaks.

Jeff Buckley - Hallelujah (1994)
Halleluja, ja.

Jayhawks - Blue (1995)
Pop-perfektion i countryklädsel.

Oasis - Champagne Supernova (1995)
Monumental.

Pulp - Common People (1995)
"I can't see anyone else smiling in here..."

Blur - The Universal (1995)
Blur goes Kubrick (kolla in Clockwork-videon!).

The Soundtrack Of Our Lives - Instant Repeater '99 (1996)
Vilken pondus!

2pac feat. Dr Dre - California Love (1996)
Tjock som attan.

Air - Kelly Watch The Stars (1998)
Übertight elektronisk pop. (Dock inte rätt version av låten i den stiliga videon.)

Belle & Sebastian - Dirty Dream Number Two (1998)
Fjäderlätt stråkpop av bästa sort.

A Camp - The Bluest Eyes in Texas (1999)
Lika bra som filmen den är med i.

Treårsdagen

2008-08-06T19:28:00.010+02:00

Min blogg fyller 3 år idag! Firar med en cut-up av delar från A Rush of Blog to the Heads första tre år:

Det var människan och naturen i samspråk Så vad gör man, om inte googlar: snubben är från Detroit Hursomhelst känns det härligt att ha uppgraderat lägenheten favoritkaraktären Jeff inte varit med längre När jag sprang igenom kontrollen efter 25 km hade klockan tickat rasism och fördomar i det mångkulturella då thailändaren - efter att ha fallit efter en lång bollduell - började göra armhävningar Vi följer dessa och människor runt omkring dem och helt och hållet lever av jorden såsom du knarkade ner dig efter succén med Paper Moon en tid då text mot svart bakgrund var en flykt från verkligheten Undersökningar av diverse forskare har visat att flickor ofta brukar uppfattas som fler än pojkar pizzabastu på Haga stilren och clean, med en pondus som t-shirten saknar Materazzi måste ha kommit på något särskilt fyndigt Kanske överdrev jag problemen, kanske underskattade jag min förmåga Bara Lidingö kvar suger CK-kurserna Råkar man få i sig en smula Tallium visar härlig distans och lågmälda Blue Spanish Sky i Wild At Heart sydstatsdialekten, de akustiska gitarrerna i förgrunden Ju längre man sover, desto godare blir frukosten I New York är taxibilarna gula; I norrlands inland är plogbilarna 4 mål mot serieledarna i division 4 När IT-arkeologer om hundratusen år finner min källkodsfossil kommer de således till insikt får höra en kvinnlig berättarröst beskriva allt han gör charmar sin kollega genom att göra vicht-tecknet växthuseffekten och dess konsekvenser bli härligt som inte orkar springa en femma borde skjutas mot den vita väggen är den perfekta symbolen för popens livräddningsfunktion får inte vara aningslös recensera film med en sådan frisyr? mycket daltande i Sverige Tack för tre poäng Har svarat rätt på 651 frågor i Peter Parker med emo-frilla kollar i en Freak Book med John McEnroe Ska det vara så? hade jag nästan glömt bort hur det är att skriva en salstenta hösten är etablerad blir det mer melankoli i playlisten som alltid brukade bära sina kalsonger utanpå jeansen bara kan bli när en fantastiskt stereotyp bild helgen vecka 48 tagit slut är peppen total att mindre verkligen är mer son sjunger på det lokala haket i westernhålan Butte, i Montana examensdag och hattarna kastas upp i luften, i slowmotion tog loss långa istappar och använde som svärd Ungefär som på Mark Knopfler läser jag andras bloggar Elan förtjänade ett så mycket bättre inför resan dit fick mig på rätt humör brödrost skulle låta om den kunde sjunga Gosh Bakgården är en sjö, altanen en flotte Vissa saker vet jag.

* Borde fira med en bild överst också men jag vette fasen, vill inte lägga upp nån gammal skit, får se om jag tar någon senare ikväll...i så fall editar jag inlägget så småningom. Morsning.

Horace Engdahl käkar kakor, dissar Kleerup

2008-08-04T21:10:00.006+02:00

Hahaha. Kände att det var dags att lägga upp här för beskådan. Så skönt att se hur han likgiltigt böjer sig fram efter kakor; ingen kan dissa som allas vår snobb-Horace. Jag gillar Kleerup, men detta är ju väldans kul.

2008 - The Year We Make Contact?

2008-07-25T01:30:00.009+02:00

Idag har The X-Files: I Want To Believe premiär på sin hemmaplan. Det känns underligt att skriva, eftersom vi kommit så långt som 2008. Det är 10 år sedan den förra filmen kom, i slutet av seriens storhetstid, och 6 år sedan serien lades ned. Fox Mulder ersattes ju av en annan agent på sluttampen, vilket gjorde att serien tappade rejält; Fox var ju dess själ. Men nu är David Duchovny tillbaka vid ex-värstingen Gillian Andersons sida. Tillsammans med seriens skapare Chris Carter har de styrt upp något av en nostalgifest för alla vi som växte upp på 90-talet. För ja, alla som växte upp på 90-talet lär ha någon form av relation till X-Files. Själv var jag en av alla de som ständigt satt bänkade framför TV4 kl 21:10 på torsdagskvällarna. X-files var inte bara en välgjord, nyskapande sci-fi/deckarserie - den definierade en populärkulturell era vars främsta kännetecken var mörker, regn och övernaturlighet. En era som dog med milleniumskiftet, då alla förutspådda domedagsscenarier reducerades till Conan O'Brien-skämt.

Men vad har hänt när vi nu närmar oss 10-talet? Jo, Hollywood går alltmer på knäna och satsar än mer ängsligt på gamla, säkra kort och ren nostalgi. Tiden är således kommen för alla pojkar som vill återse pojken Mulder som irrar runt bland tefat och konspirationer men som ständigt tas ned på jorden av den strikta, rationella Agent Scully. Hon som var alla pojkars våta dröm innan de ens visste om det. Den sexuella spänning som fanns mellan motsatsparet stoppades effektivt av byråns professionalism; i förra filmen stoppades den efterlängtade kyssen dock av ett bi. Just relationen mellan de två tror jag var den riktiga nyckeln till framgång; Mulder & Scully var (är) den perfekta kombon och blev t.o.m. en låt av britpoparna Catatonia.

Nu, när Anderson stadigt befäst sin ställning som kvalitetsskådis (senast i The Last King of Scotland) och Duchovny fått en nytändning i Californication känns återkomsten förstås väldigt logisk, men uppriktigt sagt också läglig och förtroendeingivande. Det är nu eller aldrig känns det som; smid medan järnet är varmt heter det ju. Förutsättningarna finns helt klart. Frågan är i vanlig ordning: Kommer det bli bra? Sanningen finns inne i landets biografer, med början den 1:a augusti.

TTA i Babels torn

2008-07-17T00:21:00.004+02:00

Gud försökte stoppa byggnationen, men The Tough Alliance - den nya tidens profeter - kom i vägen. Ingenting är längre omöjligt.

Helsinki '08:

2008-07-15T11:40:00.010+02:00

Sådan bil, sådant hus.

OS-estetik anno 1952.

- Ey, camera man, support The Black Superman!

Glosor i Metron: Oststaden, julkista.

Nokias senaste.

My hometown?

In i vildmarken och tillbaka!

2008-06-28T18:35:00.019+02:00

2008-06-25T00:15:00.013+02:00

Jag har druckit mycket kaffe jag känner mig smått GALEN, fast det gillar jag ju egentligen för jag känner mig på tå, alerten, helt enkelt VAKEN men det kanske är lite för sent för just det just nu, inte vet jag, vissa saker vet jag och andra inte, ärligt talat borde jag komma in i matchen - borde jag komma in i matchen? - nej, skippa de populärkulturella referenserna för en gångs skull, även om det förstås alltid är roligt och småmysigt att slänga in sådana som falsk trygghet i denna uppfuckade bloggvärld, å andra sidan snackar vi blogg så snackar vi popkultur så problemet borde ju vara försumbart, men för all del, klanka ned om ni vill ifall ni tycker det blir för internt, inte mig emot, för det handlar ju om interaktivitet och det är ju magiskt, samtidigt måste vi komma ihåg att allt bara är ettor och nollor, nollor nollor ettor ettor nollor ettor, bakom det visuella är våra ord inte våra egna utan någon annans, något annats - kan vi höra dem när de verkligen uttalas? - nej, vissa saker vet jag, vissa borde komma in i matchen är vad jag tror och hoppas på, annars är vissa försumbara, men mina ord är ju mina egna, i datorn förvandlas mina ord till ettor och nollor: När blir de mina egna?